Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.

Kag  vill hem pocjh sxp v

Den här dagen vet jag inte vad jag fyllt med. Den har liksom bara gått. Förbi mig. Föralldelesbimig. Jag ska på terapi i morgon och jag är så irriterad att jag kan hudflänga min hund. Så klart jag inte gör det. Hon ger mitt liv mening. Men ändå.

Orkar jag?

Inte fan vet jag????

Jag gifte mig en gång. Fail. Aldrig mer.

Image via Wikipedia

Det är morgon nu och nattens mörker ger upp allt mer inför ljusets ankomst. Jag gillar den här tiden på dygnet. Nu för tiden vaknar jag tidigt på morgonen. Vem kunde någonsin tro att jag skulle vara uppe den här tiden? Vem trodde tro att jag dessutom vaknar glad, går ut i köket och visslar för mig själv medan jag mäter upp kaffe i kaffebryggaren?

Idag har jag lite ditten och lite datten att göra. Redan börjar jag tänka igenom hur jag ska göra med allt det där. Ringa samtal, städa, leta upp en tvättid och betala mina räkningar. Jag ser inte fram mot det där sista, förutom den sköna känslan jag får när det inte längre finns några papper kvar i brevstället där jag förvarar de där vidriga bladen.

Det blir nog ännu en bra dag tror jag. De börjar likna bitar av ett bra liv. Jag gillar ett bra liv. Det passar mig liksom. Det är allt dags att jag kan njuta lite av livet. Att jag inte ska behöva avsky att vakna.

Helt klart bra.

Mor och far Dipp

Image via Wikipedia

Det blev visst inget ätit igår. Jag glömde först av det och sedan var det liksom försent. Jag satt vid köksbordet och tänkte jag skulle köpa pizza men kom mig bara inte för att ringa och gå och hämta den. Så lat att jag inte ens orkar äta. Fast egentligen är det väl inte så mycket lathet som handlingsförlamning. Vissa dagar är sådana. Förut var alla dagar sådana så jag är nöjd med att de bara dyker upp lite då och då. Nu för tiden.

Så min mage värker och jag mår rätt så redigt illa. Det är märkligt att man kan glömma att äta. Hur fasen funkar man då liksom? Jaja, ingen idé att grotta ner sig i det. Ny dag, nya upptåg. Jag ska nog lyckas med att fylla den här dagen med.

Image via Wikipedia

Det är nog, kanske, troligen, så att jag alltid varit lite för mycket. Lite over the top. Lite för varvad, lite för speedad, lite för benägen att söka ytterligheter. I alkohol, sömn, kvinnor, kärlek, agression, glädje, skratt och tårar, i fart och i mörker. I ljus och i färger. Alltid lite mer än jag själv har klarat av. Det är nog så. Helt klart är det så.

Nu är det som att en mörk spärr släppt. Gått i tusen bitar, skingrats som en glasruta som man sparkar sönder. Tusen skärvor är det enda som är kvar. Eller så är jag bara för mycket nu igen. Men att vara för glad ser jag liksom inget problem i. Att ta tag i vardagen ser jag inget problem i. Att leva ser jag inget problem i. Kanske är min brist på att se problem ett problem men jag märker det då inte.

Nu vill jag inte leva utan ljus och glädje och livslust och känslan av att orka med att handskas med livet.

I don’t know what they’re talking about
I’m making my own decisions
This thing that I found ain’t gonna bring me down
I’m like a junkie without an addiction

Mama don’t cry I just wanna stay high
I like playing with danger and fear
Everybody’s walkin’ but nobody’s talkin’
It looks a lot better from here

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ’til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

Why don’t they ever listen to me
It’s just a one way conversation
Nothing they say is gonna set me free
Don’t need no mental masturbation

Too many religions but only one god
I don’t need another saviour
Don’t try to change my mind
You know I’m one of a kind
Ain’t gonna change my bad behaviour

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ’til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ’til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop

[SOLO]

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ’til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ’til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

Image by jadis1958 via Flickr

Jag vet att jag tjatar. Men jag är nyfrälst i mitt liv. Om någon skulle berättat för mig för 20 år sedan hur de kommande 20 åren skulle bli hade jag nog hoppat framför ett tåg. Så fort jag hört det som skulle bli berättat hade jag hoppat. Som tur är så var det ingen som då visste hur det skulle bli att vara mig. Allra minst jag själv.

Men något djupt inuti min hjärna är förändrat. Någon kemisk process är förändrad. Något jag inte förstår men som jag inte bryr mig om. Resultatet är förbluffande, det räcker för mig. Det är allt jag behöver veta. Jag vet att jag tjatar, men jag är fan lycklig. Inte bara nöjd utan lycklig. När jag vaknar på morgonen ser jag fram mot dagen. Jag ser fram mot just den dagens liv. Allt är annorlunda. Det är nog så här man ska må börjar jag förstå. Inte att varje sekund vara några sekunder från att hoppa framför det där tåget. Men inte våga.

Så idag då? Vad ska jag göra idag?

Leva för tusan. Så klart.

Image via Wikipedia

Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.

Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.

Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.

Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.

Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.

Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.