Jag vet att jag tjatar. Men jag är nyfrälst i mitt liv. Om någon skulle berättat för mig för 20 år sedan hur de kommande 20 åren skulle bli hade jag nog hoppat framför ett tåg. Så fort jag hört det som skulle bli berättat hade jag hoppat. Som tur är så var det ingen som då visste hur det skulle bli att vara mig. Allra minst jag själv.
Men något djupt inuti min hjärna är förändrat. Någon kemisk process är förändrad. Något jag inte förstår men som jag inte bryr mig om. Resultatet är förbluffande, det räcker för mig. Det är allt jag behöver veta. Jag vet att jag tjatar, men jag är fan lycklig. Inte bara nöjd utan lycklig. När jag vaknar på morgonen ser jag fram mot dagen. Jag ser fram mot just den dagens liv. Allt är annorlunda. Det är nog så här man ska må börjar jag förstå. Inte att varje sekund vara några sekunder från att hoppa framför det där tåget. Men inte våga.
Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.
Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.
Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.
Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.
Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.
Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.
Jag har vaknat glad den sista tiden. Glad och pigg. På kvällen är jag trött efter att ha varit i farten hela dagen. Jag får saker gjorda. Saker som jag kanske dragit på i flera år. Saker som jag aldrig skulle få gjort verkade det som till slut.
Allt det är en ny erfarenhet. Eller, en nygammal erfarenhet kanske jag ska säga. Jag är som jag var före den där julidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Den som tillsammans med alla följande färgat hela mitt liv sedan dess.
När jag vaknar är jag glad som sagt. Glad och rätt så pigg. Den där känslan av att bara vilja sova vidare som jag hade förut är ersatt med en vilja att fylla dagen. Se fram mot dagen. Älska att vakna. Älska att leva. Vara levande. Finnas till i världen och inte under en mental sten i en mental mörk skog.
Det enda jag kan peka på som är förändrat i livet är ny diagnos och nya mediciner. Nytt sätt att förstå mig själv. Vad det är som fått mig att må så jävla dåligt, göra så satans konstiga saker, vara så arg hela tiden. Den där bubblande känslan av att vara förbannad vid minsta motgång är ersatt med en känsla av att ha väldigt mycket tålamod. Samtidigt har jag börjat säga till när jag tycker folk inte lyssnar eller kör över mig. Jag är stark kan man kanske säga för att förklara allt. Stark och målmedveten och skäms inte för att ta min rättmätiga plats.
Det är så befriande. Som ett ok lyft från mina axlar. Givetvis kommer det komma tunga dagar. Jag får nog acceptera att ångesten alltid kommer finnas i mitt liv. Men jag tror att den inte kommer ta all plats. Jag tror att jag inte kommer känna det som att ångesten är ett levande väsen i mig. Att jag kan separera ångesten från resten av mitt liv. Jag hoppas att det är så i alla fall. Jag är förbannat trött på en evig uppförsbacke, nu vill jag njuta av utsikten på toppen och känna mig lätt som luft istället för tung som stenmalm.
Jag skuttar ur sängen. Hunden, jycken, Dipp, däremot, hon går från sängen (ja, hon sover i sängen bredvid mig) till soffan och lägger sig där och somnar om med en gång. När jag satt på kaffe och rökt en cigg så kommer jag ut i vardagsrummet och finner en sovande hund som vaknar, viftar glatt på svanstippen, bara längst ut och sedan självmant gör plats för mig i soffan, vänder sig på rygg och väntar på att jag ska klia henne på magen.
Katten sitter i köksfönstret och jamar efter mat. Jag har två levande varelser i mitt hem och de känns som två vänner som delar mitt liv. Djur är underbara. Helt bara underbara. Jag kommer nog alltid ha en hund och en katt i mitt hem. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Eventuella damer får allt vänja sig vid min jycke och min katt. Annars kvittar det liksom.
Idag ska jag flytta en sträng från en gitarr till en annan för att ersätta en sträng som brustit. Jag ska in till stan för att titta till morsan. Jag ska göra ditten och jag ska göra datten.
Det ligger något väldigt vilsamt över melodin till Hem till gården. Ett minne av barndomsåren med Amos Brearly och de andra. Fast det klart. Nu är det helt andra personer som spelar i tv-serien. Men melodin är den samma.
Jag somnade tidigt igår. Vid 20-tiden ungefär. Så idag vaknade jag 5 och sitter nu redo att ta mig an dagen. det blir nog bra, en bra dag igen. Igår var en toppendag. Jag vaknade, skuttade ur sängen och sjöng för mig själv. Idag sjunger jag kanske inte, men det är en bra dag ändå.
Om inte… Om inte det vore så att jag ska gå på möte med Försäkringskassan idag. För att reda ut mitt öde efter maj. Får jag fortsätta läka lugnt och försiktigt eller ska jag kastas ut i stora vida världen igen? Jag vet inte, men jag ska i alla fall söka de där 18 månaderna jag kan söka. Fredagen har jag fortfarande i minnet, med dess panikångesattacker och mörka tankar. Det svänger hit och det svänger dit. Från botten till toppen och åter igen ner.
Just nu så struntar jag i alla möten och pålagor. Just nu är det gryning utanför mina fönster, himlen blir allt mer lila och vacker. Tv4 visar sitt morgonprogram och på nyheterna pratar man om katastrofen i Japan. Det är så oerhört hemskt allt det som sker att det blir omöjligt att ta in. En katastrof av bibliska mått. En katastrof som visar på att de historier som det skrivs om i bibeln troligen är samma, även om jag själv anser att gud eller satan inte har med saken att göra.
Kaffet smakar gott. Hunden står på soffan och lutar framtassarna mot fönsterbrädet och tittar ut. Hon är precis så nyfiken som en 15 månader hund kan vara. Allt är ett äventyr. Allt är roligt. Allt är en möjlighet till virvlande lek. Jag önskar ibland att jag vore hund.
Nu är det dags att duscha, skrubba kroppen ren. Sen ska jag ut med jycken. Gå en snabb sväng runt kvarteren. Njuta av dagen.
Jag dricker choklad i köket och fundera på hur sjutton jag ska kunna sluta röka. Jag inser ju att det är nödvändigt. Min lust att dö är tämligen liten så det är nödvändigt för att skjuta på det där med att dö. Så jag måste sluta röka.
Men hur ska det gå till? Får lura på det där ett tag till.
En lång månad. Vinter och vår står och slåss om makten över oss. Pengarna har rullat iväg på rätt meningslösa saker och ting. Själv så letar jag rätt kläder för vädret och väljer allt som oftast fel. För varmt, för kallt, för vått, för lerigt. För mycket av allt och för lite kläder för allt.
Ute är det nu grått men milt. Konstigt, egentligen att väder ska spela så stor roll. Att jag varje dag fått för mig att jag måste skriva om det. Men det är viktigt. Det är som att mitt humör och vädret är syskon liksom. Fast det klart, mitt humör kan ju inte göra ett skit åt vädret. Så det är väl lillebror eller syster till vädret då.
Just nu väntar jag bara på att det blir fredag. Så mycket jag behöver köpa, så lite pengar. Men på fredag blir jag stadd vid kassa igen, för ett litet tag. Det är mycket som ska betalas. Mat, boende, fogden, några lösa ströräkningar, tobaken jag beställt, försäkringar, tidningarna, bloggen, den nya som jag ska skapa när jag väl betalt. www.wobworld.se. Det låter det. Min lilla värld som fått ett alldeles eget hem. Men som sagt, först ska jag betala webbhotellet och domänavgiften.
Pengar spelar roll för humöret med. Väder och pengar. Är allt i fas så är man banne mig lycklig för ett tag. Fast jag är rätt lycklig mest hela tiden nu för tiden. Idag riktigt slängde jag mig ur sängen, bubblande av glada känslor, småsjöng för hunden och katten medan jag mätte upp rätt mängd kaffe till kaffekokaren. Visslade.
När vi var ute på dagens första runda, jag och jycken, så gick jag och småhummade för mig själv. En egen liten aria för bara mig. Ljudet av vårgrus som krasar under fötterna, doften av vår. Smaken av gott humör.
Men det går fortfarande upp och ner. Mycket upp och ner. Men nu vet jag ju varför så det är lugnt. Men jag är fortfarande osäker på min plats i världen. I morgon är det dags för möte med Försäkringskassan och de som förutom mig har makten över min hälsa. Jag är som vanligt osäker och lite rädd. Men nu har jag en gnutta mod i mig så det går väl det med. I maj går min sjukskrivning ut och jag är tyvärr säker på att det kommer gå en smula åt helvete. Jag är fortfarande bipolär med en allra mest trolig ADHD. Så länge jag fortfarande får mina ångestanfall finns det ingen chans att kunna göra något vettigt av min tid.
Det är en sak att kunna gå ut med hunden, åka in till stan eller kanske, kanske, våga gå på bio. Jag kan alltid gömma mig för världen då. Åka hem med fruktan i halsen och lägga mig. Men att vara ”fastlåst” på en arbetsplats verkar omöjligt. Vilket jobb kan man ha där man måste kunna försvinna helt plötsligt?
Det ÄR inte det att jag är lat eller inte vill jobba. Det är faktiskt inte det. Men jag är fortfarande sjuk. Jag är fortfarande skrämmande impulsiv, det är som att jag inte kan hejda mig hur mycket jag än försöker lägga band på mig. Sen kommer de där dagarna när jag knappt vågar gå ut med hunden. När jag skyndar mig ut, försöker gå så fort som möjligt för att det ska kännas som att jag kan fly från mig själv.
Det är bättre nu. MYCKET bättre nu. Jag är fortfarande djupt tacksam över att världen har gett mig chansen att få läka sakta men säkert. Jag är fortfarande djupt tacksam för all hjälp jag fått att åter finna kraften av hälsa. Att jag slutligen träffat en läkare som äntligen sett vad problemet är. Som hittat grunden till all ångest, till alla depressioner, till alla mina utbrott av ilska eller dåliga beslut. Men precis som någon som brutit benet behöver kryckor så behöver jag fortfarande lugn och ro mer än många andra.
Men jag ska fortfarande försöka. Jag tänker inte inte försöka liksom.
Men jag är rädd. Rädd för att återigen tappa allt. Skriva är det jag vill göra. Men det kommer jag aldrig kunna försörja mig på det. Jag kan helt enkelt inte skriva något som säljer mycket. Det ligger inte för mig. Här på bloggen har jag pinsamt få som följer mig. Bara det är ett bevis på att jag inte kan fånga många läsare. Så jag inser att jag måste ha ett jobb som försörjer mig, mina barn, mina djur. Drömmer är ju att kunna börja betala mina skulder till min mor. Att faktiskt kanske kunna hjälpa henne med pengar. Men men.
Så jag ska försöka. Ge allt.
Men jag är tyvärr rätt säker på att det inte kommer fungera speciellt bra. OM jag inte hamnar på ett ställe där jag kan starta försiktigt. Precis som, återigen, någon som brutit benet så måste jag gå innan jag kan springa.
Fan vad jag svamlar. Men det är en svamlig dag. En toppendag än så länge.
Leve den här dagen.
Alltid glad.
What good am I – if I’m like all the rest If I just turn away – when I see how you’re dressed If I shut myself off – so I can’t hear you cry What good am I?
What good am I – if I know and don’t do If I see and don’t say – if I look straight through you If I turn a deaf ear – to the thundering sky What good am I?
What good am I – while you softly weep And I hear in my head – what you say in your sleep And I freeze in the moment – like the rest who don’t try What good am I? (2x)
What good am I then – to others and me If I’ve had every chance – and yet still fail to see With my hands tied must I – not wonder within Who tied them and why – and where must I have been?
What good am I if I say foolish things And I laugh in the face – of what sorrow brings And I just turn my back – while you silently die What good am I?
Vissa inlägg är lösenordskyddade. Det beror på att jag ärligt talat inte vill dela med mig av allt till alla. Du som blir nyfiken kan skicka ett mail till jonascarlzon@gmail.com så kanske jag avslöjar lösenordet till det aktuella inlägget. OM jag inte ger dig tillgång till just det inlägget så beror det inte på dig utan på mig. Man berättar inte allt för alla och vissa saker säger man bara till vissa.
Bloggen är som livet.
Visa angående bilderna
Alla bilder är tagna och ägda av mig om inte annat framgår. Gör precis vad du vill med dem.
Senaste kommentarer