Trans-Europa express.

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 

Huru vår hjälte får en uppenbarelse. Så sant och visst.

Image by sekundo via Flickr

Det slår mig som en hammare i bakhuvudet där jag sitter på min stol vid spisen och röker under fläkten. Det slår mig så hårt att jag av ren stress släcker en halvrökt cigarett. Bara för att tända den igen. Det som slår mig är att ”jag är vuxen nu”. Stubinen är kaffe. Som alltid är stubinen kaffe. Min första panikattack var utlöst av mängder med kaffe vid ett slottskaffé 1991, sommaren när mitt liv tog paus. Sedan dess har jag druckit mängder med kaffe.

Men jag kom på, där jag satt, att jag återgått till de små kopparna. De riktiga kopparna. De som inte är muggar. Precis som de där kopparna vid Läckö slott. Skira och vackra och med guldkant. Inga fåniga ”världens bästa pappa” på kanten utan vackra blomster. Små koppar och stolta tankar. Jag är där nu. Det var för den här kvällen min mor skänkte bort sina koppar till mig. Jag som tyckte det var helt meningslöst med små koppar när man kan dricka ur en mugg. Nu vet jag bättre.

Så jag kommer så klar att dricka bryggkaffe ur muggar igen. Men när jag vill hitta hem så dricker jag ur tunna porslinskoppar. Spretar med lillfingret och låter smaken explodera i munnen på mig.

 

Vart tog 10 år vägen? Vart tog jag vägen?

 

 

Där sorgen pumpar runt koffein

Jag har druckit för mycket kaffe igen och klockan är 22.55 och jag borde sova för att orka ta tag i känslorna i morgon men jag sitter fast i dem. De virvlar runt som tidningsblad i en höststorm. Varje blad har sin egna känsla, sina egna rubriker och ord. Runt går det i skallen, i bröstet. Det är just den här känslan som är så farlig för mig, den som ställer till det. Den som gör att jag måste  lösa alla problem på en och samma gång. Sen blir jag bara sittande och skriver mail och sms och msn-meddelanden. Fan, jag behöver verkligen den där medicinen mot det bipolära så att jag kan fungera som folk.

Hunden sover i soffan och det gör mig så sorgsen. För jag kan bara tänka på när Cecilija tittar in i Dipps ögon och säger åt henne att hon har henne så kär. Så jag får behärska min impuls att bara gråta. För det skulle inte spela någon roll om jag grät. Inget ändrar sig för den skull. Så jag ska lägga mig för att sova med bankande hjärta och förvirrade tankar.

Ingen jävla ordning på tillvaron

Image via Wikipedia

Det är då själva fan att det alltid ska vara någon jäkla uppförsbacke att ta sig upp för. Att man aldrig, någonsin, kan få lite sinnesro. Om något blir väldigt otroligt bra, så är det något annat som rasar. Å andra sidan kan man ju välja att se det på andra sättet med. Att om något rasar så finns det alltid något som är bra, som man kan hänga upp livet på.

Jag har svårt för att göra så dock. Till att börja med. Sen brukar min sorglösa sida slå till och jag håller mig till att koncentrera mig på det som är bra. Men innan dess så blir jag gärna rödglödgat deprimerad. Just nu har jag inte kunnat vända på tankarna än. Det kommer, det vet jag, men just nu så känns det som att jag helst vill lägga mig under en sten i skogen och bara skrika rakt ut. Tre-åringen i mig rasar för fullt och sprider ord som ”orättvist” och ”stackars, stackars lilla mig”.

Mina pengar är slut och lite till. Jag har inte råd att hämta ut mina mediciner, tobaken håller på att ta slut, jag kan inte sova ordentligt, jag har ätit havregrynsgröt med vatten till i en vecka. Hunden är tokig, katten är sur, musiken som spelar i mina högtalare är tråkig, gitarren stämmer ur sig hela tiden, inget finns det att titta på tv, min kvinna är i en annan jävla stad och jag borde tvätta men har inte pengar till att fylla på tvättkortet. Det är kallt i lägenheten, kallt ute och mina sängkläder luktar skumt. Nu fattas bara att strömmen går, att vattnet fryser i ledningarna och att tandkrämen tar slut. Förresten, det gjorde den igår när jag tänker närmare på saken. Så klart. Självfallet. Givetvis.

Min husspindel har dött och hänger som ett ruttnande litet spindelvrak i mitt tak. Kläderna kliar, jag har fått exem i händerna och en finne på näsan. Jag orkar inte raka mig. Skorna ger mig skoskav. Ryggen värker. Huvudet värker. Sa jag att pengarna är slut och att det inte kommer nya förrän på måndag? Om jag missade att säga det så kan jag berätta att så är fallet. Måndag för helvete. Måndag. Fatta!

Dessutom så fick jag avbryta min nya medicinering mot min bipoläritet eftersom jag fick utslag. Så nu sitter jag här, deppig, bipolär, ensam, kär och fattig utan medicin. Uppförsbacke. Snacka om uppförsbacke. Jul, hur fan kunde jag glömma att det strax är jul och att mina barn kan se fram mot att få varsin tom tändsticksask från sin ömma fader.

Så klart är det inte så jävla farligt egentligen. Inte om man betänker hur det kunde varit. Jag kunde suttit och gjort allt det där utan att vara kär. Så egentligen är allt rätt så bra. Förutom allt som inte funkar då, allt som bara vägrar funka.

Men på fredag kommer flickan med tåget igen och stannar tills på måndag. Tills dess har jag lånat pengar av mor, städat upp mig själv, klappat hunden och mår väldigt bra igen.

Men ändå. Kan det inte bara få fungera sådär behagligt någon gång?

När saker spricker och helas

Image by Keshia Chante via Flickr

Livet blir väldig sällan vad man vill det ska bli. Det är oftast inte ens något man vill ha. Just nu så pissar jag blod i själen. Hela organismen skriker om hat och att sparka sig själv trött långt i skogen, bli full och somna i en bäck och hoppas att inget någonsin blir bättre än det var. Bara för att straffa mig och hela jävla världen.

Men så finns hon. Hon som vaknade och såg ut som att hon hatade mig och sitt liv och ville åka hem för att jag skrattade åt livet. Hon som såg på mig, efter att hon fått prata av sig med väggarna. Hon som lyfter mig upp ur den skit som ibland är mitt liv. Hon som är tacksam för att jag bara kan ge henne potatismos och mina skulder. Vi pratar om att inget är för evigt men att vissa saker stannar kvar. Vi pratar om att livet är så jävla orättvist och när vi pratar så finner jag något lugn igen. Något hopp. Slutar känna att hjärtat bara bankar och slår och blodet brusar i skallen över att jag faktiskt, på riktigt, tycker att jag fått något som jag inte är förtjänt av. Något jag inte borde fått, något som ingen sade skulle komma. Kvinnor som rövknullat mig och det som är jag och som sedan säger att det är jag som gjorde fel genom att gå sönder.

Hon, hon som är så vacker att jag inte kan sluta titta, ens när jag egentligen bara vill blunda och kasta ut henne innan jag gör sönder henne ännu mer än hon redan är. Hon som gav mig kärlek i natt, sin kropp och sin själ. Hon som säger allt det där förnuftiga som ingen annan sagt till mig någonsin. Jag är kär, så förbannat kär och så förbannat förbannad. Rädd och osäker. Jag får ont i magen över att tänka att jag inte under en hel livslängd kan ge henne vad hon ger mig på en sekund. Jag får ont i själen över att vara förbannad. Slutat tvätta själens smutsiga byk.

Jag har alltid gett allt i kärleken. Jag säger inte att jag varit rättvis eller snäll eller ens trogen. Men jag har plöjt ner mitt hjärta så förbannat många gånger. Det enda jag skördat är skit. Ren dynga, smutsig jävla dynga. Så vem är jag att vara lycklig nu? Det känns som att jag vill kräkas. Kanske är jag bara sjuk. Sjuk, sjukare, vansinnig och tokig och elak och förbannad och sur och tvär och överlägsen och förbannat ovärdig. Så är det nog.

Men ändå så tittar hon på mig. Smeker min nacke och rygg. Tar mig i sig och väntar på att jag ska säga något som betyder något.

Förvirring. Så förvirrad. Det är mycket som står på spel nu. Det är livet som står på spel. Jag tror inte jag klarar ett misslyckande till. Jag kommer brytas ner och förtvina och bli ett tomt skal om jag inte kan få detta att vara något som spelar roll.

Så jag är rädd. Så förbannat rädd. Så förbannat orolig, så lättsam och tvivelaktig horaktigt jävla svekfull. Det bor inget gott i mig just nu. Det är smältande lava och stenhårda klippor. Gult blod och kanske bara doften av svavel är det jag kan erbjuda. Är jag kanske det som är fel med hela jävla mänskligheten? Troligen. Allra mest troligt är det så. Maybe perhaps. Yes no, fuck.

Hamrar och gråter och lyssnar och tänker och vet fan inte hur jag ska göra för att göra henne lycklig. Jag kan inte det. Jag har inte det i mig. Det finns inte i mig. I mig finns det inget hon bör få eller ha. I mig är det tomt.

Ändå älskar jag så förbannat mycket att jag försöker vända ut och in på mig för att kunna ge något. Om det så bara är salta tårar.

Så just nu så är det lite kaos i mig. Kanske är det medicinen som jag nyss börjat med som fuckar upp mitt inre? Kanske är det känslan av att vara älskad? Kanske är det bara känslan av att älska. Kanske är det allt det där. Plus att jag fan inte har pengar nog för att ens köpa en använd kondom på Tradera. Kanske är det allt. Troligen.

Men trots allt det där. Kanske just för det så är jag förbannat lycklig.

Off white

Image via Wikipedia

Jag är här nu. Precis framför dig. Inuti och vid sidan. Som en häftklammer i din kind. Något som retar och vrider sig fel när du ler. Dårskap säger jag. Inget annat än dårskap styr alla de liv som omger oss. Människors tankar som virvlar som nyklippt fjolårsgräs årets första sommardag. Runt och omkring, virvlar och förstör. Ensamhet och förtärande vänskap. Det brinner i mig igen. Höga lågor som slickar himlens alla stjärnor.

Inga raka ord leder oss hem. Svart är själens färg, vitt tankens. Jag har ingen som helst aning om var jag hör hemma. Vart jag bör gå för att få gråta ifred. Allt sker mitt på torget, på bussen, i kön och på ändlösa fält. Aldrig gråta i ensamhet. Aldrig gråta alls. Aldrig, aldrig.

Där jag sitter på min soffa medan regnet piskar mina fönster, de som återkommer i mina texter allt som oftast, där sker inget. Den där motorn som ständigt surrar i mig varvar upp. Gasen fastnar snart och kvar blir bara en enda känsla. Utslocknande. Få sova. Fel. Få vila. Jag vilar aldrig när jag sover. Det är bara när jag druckit mitt sans och mitt vett överbord som jag kan slappna av. Precis i samma sekund som allt blir sådär svart som det bara blir då är jag trygg. I nästa sekund är allt som det brukar fast värre. Den vägen är inte min. Den får inte vara min. Jag vill inte välja den.

OM man bara ska leva tryggt i en enda sekund vill jag det ska vara en nykter sekund. Jag är så förbannat trött på att glömma minuter och dagar. Glömma vad jag sagt. Glömma vad jag gjort eller vem jag gjort det för eller mot. Men hjärtat slår i ostadiga 120bpm och blodet pulserar runt i min kropp. På allt för snabb tomgång. Jag visste nog att det skulle ske, men jag väjde väl undan för tanken.

Det är så. Allt är av eller på. Svart eller blodrött. Samtidigt som jag på en nivå tänker att allt är så jävla trist så tänker jag på en annan nivå inuti mig att jag vill ha det lite tråkigt någon enda jävla satans helvetes gång. Bara någon gång. På ett tredje plan tänker jag att mina tankar är korkade och på ett fjärde att jag borde sova. Nivåerna smälter samman till ett enda sammelsurium, en kakofoni av ljud och tankar och någonstans där finns det jag känner.

Jag visste det skulle bli så. Varje gång jag försöker göra det som normala människor gör så kan jag inte hitta volymratten. Ljudet stegrar sig till max direkt och sedan finns det inget sätt att skruva ner. Kroppen behöver vila men hjärnan vägrar ge mig någon nåd. Något att stilla bedja om. Nåd. När jag sedan gått ner på tystnad igen så är det lika omöjligt att skruva upp. Ens så att jag själv hör vad som händer i mig.

AV-PÅ

Är jag bara ett experiment?

Vill jag?

Man kan inte skriva med vitt på en vit vägg. Det gör sig inte. Det blir inget av något. Även om jag själv vet vad jag skrev syns det inte, om det inte syns finns det inte. Om det inte finns görs det inte. Alltså har jag egentligen inte gjort något alls fast det tog mig så lång tid att skriva det jag skrev. År och födelsedagar gick men jag skrev och skrev. Snö föll och solen gick upp och ner medan jag skrev med vitt på en vit vägg. Så mycket tid till inget. Så mycket tid och kraft till att göra ingenting.

 

Depressionens ansikte

Image via Wikipedia

Den första snön har fallit, ligger som en vit slöja över världen. Allt är annorlunda, allt är som det brukar vara. När jag vaknar på morgonen är jag redan full av ensamhet och den där obestämda känslan av ett hål som behöver fyllas med något. Vad som helst. Bara något. I mig ligger en grå slöja över allt. Depression kallas det nog visst. Den är här nu. Den har slagit sig till ro, för snart är det november.

Jag hade nästan glömt hur den kändes. Den där tomheten. Mina drömmar är fulla av den. Desperation, rädsla för att känslan aldrig kommer gå över. Inte den här gången. Att tomheten ska stanna kvar. Göra livet precis så febrigt fullt av en känsla av en tomhet. Det blir en radda oöverlagda handlingar till följd av den där känslan. Dricka för mycket kaffe. Röka cigarett efter cigarett efter cigarett. Bara för att känna något. Vad som helst. För nog måste det bo känslor i mig? Det gäller bara att locka fram dem. Till och med fruktan vore bättre än den osläckliga törst jag upplever.

Nog trodde jag i min enfald att de dagarna var över. Nu när läkemedlen flödar i mina ådror, nu när åratals med terapi gett mig insikt och utsikt. Likt förbannat är den tillbaka, tomheten. Jag vet ju, rent intellektuellt, att den kommer gå över. Det är bara omöjligt att övertyga mitt hjärta om att så är fallet. Det fladdrar och kvider. Ropar högt utan att ens få ett eko till svar. Fan också. Fan också. Jag vill inte känna ingenting. Jag vill inte att allt ska vara så förbannat tråkigt. Jag vill inte att alla smaker ska vara fadda, alla upplevelser uddlösa. Nu förstår jag varför en del skär sig. De gör det för att känna något. Inte för att döva, utan för att känna.

Låter det illa? Jo, det är rätt så illa. Men det går över. Jag vet att det går över. Jag måste förstå att det går över. Färgerna kommer att komma tillbaka. Även fast jag så ivrigt önskar att jag ska känna något och inget händer kommer det att återvända. Livslust och stamina.

Så jag gör allt det där som jag själv förväntar mig göra. Klär mig, dricker kaffe, städar, går ut med hunden. Spelar musik lite för högt. Försöker hålla näsan där den ska vara, ovanför ytorna i tillvaron. Men nog känner jag för att skrika högt, slå och sparka omkring mig. Spraka som ett nyårsfyrverkeri, för att höra och känna igen.

Fan också.

Är jag allt för tom i själen?

Image via Wikipedia

Var ute med jycken i skogspartiet precis här bredvid och sparkade i löven medan Dipp åt sig mätt på fallna äpplen från ett träd som står mitt i skogen. Solen sken och fan om jag inte mådde riktigt riktigt bra. Tur man har hunden annars hade jag bar suttit här och väntat på livet. Jag avskyr hösten av hela mitt hjärta, för den brukar betyda djup depression och ångest och mörka sovrum där endast mina egna hjärtslag är det enda som hörs. Den brukar betyda regn och mörker och melankoli och svarta tankar om att ta sitt liv. Den betyder i sig död. Det händer alltid, säger alltid, något som kräver sorg och bearbetning och ensamhet.

I år var det min bästa väns död som störde minnena från sommarens värme. Sorgen bor innanför skallbenet och bröstbenet på mig. Den virvlar upp gamla minnen från skoltiden. Den sveper upp minnen från vårens spirande grönska. Men den når mig inte riktigt. Jag vet inte om det är medicinerna jag äter som håller allt lite på avstånd. Jag har ju inte så mycket ångest längre, nästan ingen alls faktiskt. Inte någon att prata om, bara den där surrande känslan som aldrig lämnar mig. Men jag känner inte heller något annat. Kanske är det medicinen som dövar alla känslor? I så fall undrar jag om det är värt det. Ärligt talat. Kan man inte gråta över sin väns bortgång, är det då inte en märklig väg man är ute på?

Men kanske lossnar det. Vid begravningen. Eller om ett halvår. Min kära fader sade alltid att sorgen kommer först efter ett halvår. För mig har det stämt än så länge. Det kanske återigen är ett arv från mina förfädrer, att allt kommer i efterhand. När man är som minst beredd.

Som sagt, jag avskyr hösten. Men ändå, när man står där och lyssnar till krasandet som blir när en glad hund käkar fallna äpplen från ett träd mitt i skogen, ett träd som skvallrar om tidigare boplats, så är det banne mig omöjligt att inte njuta av livet. Helt omöjligt.

Så jag passar på att njuta medan jag kan. Alla andra känslor står nog på rad och väntar på sin tur.

 

Min tröstare Dipp

 

 

World Mental Health Day

Man kanske borde ta bättre vara på livet än att tillbringa en söndag framför datorn, men jag tycker nog att jag gör ett gott val. Hade inte datorer och internet funnits så vet jag inte vad jag gjort. Kanske läst en bok eller tittat på en film eller suttit på krogen och eftersläckt. Inte vet jag. Men här sitter jag. Gott så liksom.

Det har tagit sin tid, men min söndagsångest har allt mer lagt sig. Förr i tiden, då när jag var en produktiv medarbetare i Borås stad så var söndagen rena rama kvalet. Helgen hade liksom bara en enda dag, det var lördagen. Söndagen var jag liksom redan på måndagen och petade i. Ständigt uppehöll sig mina tankar kring att jag ve och fasa skulle behöva gå upp ur bädden klockan 6 på morgonen för att hasta till ett jobb. Jag veeet, man får inte säga sådant nu för tiden när arbetslinjen är den som bär till evig lycka, men så var det.

Men ändå är söndagen lite speciell, även för mig. Det är som att det sitter i luftmolekylerna det där med att söndagen är som en enda lång ansats inför måndagens vedermödor. Fast jag bara har småsaker att göra under veckan, som terapitid eller läkartid eller annan tid så blir varje sådan tid en ansträngning, något som stressar. Stress är inte något jag pallar speciellt bra nu för tiden. Fan, jag blir ju stressad av att passa en busstid. Alltså, ingen bra stress, sådan som får saker gjort, utan stress som sätter sig som en klump i halsen, en fladdrande hjärtklappning och yrsel, svettningar, småpanik.

Idag är World Mental Health Day. Mentala hälsans dag. I tidningen kan man läsa om att mental obalans eller sjukdom fortfarande är tabu. Fuck tabu. Det är dags att folk börjar prata om det där. Att sådana som mig, sådana som mår dåligt, börjar prata om det. Enda sättet att lyfta frågan är att berätta. Annars kommer vi till dödagar dras med att man tror att mental ohälsa är det samma som galningar med kniv eller folk som skjuter på skolor. Låt mig upprepa det jag sagt så många gånger, de allra flesta som mår psykiskt dålig är inte farliga för någon annan än sig själva. För varje självmord som sker och det sker ofta vänner, så har vi misslyckats. För varje paniker som sitter ensam i en lägenhet dag ut och dag in för att den är rädd för allt som finns måste det finnas en paniker som vågar berätta. För varje människa som tappar kontakten med verkligheten som vi gömmer undan har vi misslyckats. Rädslan för att berätta är banne mig lika farlig som sjukdomen i sig.

Psykisk ohälsa skapar söndriga familjer och relationer, missbruk och ofta därigenom kriminalitet. Ändå vågar vi inte prata om det? Va fan?

Det tog mig 10 år av eländes elände innan jag vågade berätta för en enda levande själ om mina problem med panikångest och fobier. Det tog ytterligare 5 år innan jag vågade stå för vem jag är. Har man migrän så skäms man väldigt sällan för det, men är man deprimerad så ska det hållas hemligt och gömmas undan. Alla skrattar och ler men många gråter inombords. Ska det verkligen vara så?

Funderingar kring mig själv.

Image by Eric The Fish (2010) via Flickr

Det finns något skevt i mig. Något som inte är på rätt plats. En ledsenhet och sorgsamhet som nog är ack så ärftlig. Förmågan att brusa upp och brusa ner. En brist på tålamod och oförmåga att organisera mina tankar, mina kanter. Mitt hjärta är större än någonsin, tommare än någonsin. Det svart och det vita samsas med alla andra färger. Ställer sig sida vid sida och förtär långsamt allt jag gör.

Vad är det som gör att jag har så svårt att ta saker på allvar? Som gör att jag antingen är på eller av? Skojar bort det mesta, försöker desperat lätta upp stämningar. Sen finner jag mig helt plötsligt vara den som är precis i mitten av elden, den som kastar blixtrar på människors bröst. Hur faen går det ihop. Den där sprickan i mig gör att allt hamnar snett. Ena stunden här, andra stunden där. Bläddrar genom livets bok, men läser aldrig. Den är tummad och jag har alltid med den, ändå läser jag aldrig.

Är jag verkligen bara ord? Lovar och lovar men inget blir gjort. Gömmer mig från världen och begär att världen ska söka upp mig. När den knackar på låtsas jag inte höra den. Totala motsatser hela tiden. Vad är det för sjukdom som tär mig? Något är det, mer än bara ångestsyndrom. Men vad? Någon bokstavskombination? Något latinskt och svårt? Eller är jag bara söndrig och lat?

Det är inte det att jag tycker synd om mig själv. Det gjorde jag tidigare, men när jag gav upp allt och fann större frid lämnade jag det bakom mig. Men jag förstår mig inte på mig själv. De där motsatserna, ytterligheten, svårigheten att koncentrera mig, att engagera mig, att vara balanserad och förnuftig.

Tja, jag letar och söker och kommer kanske en dag kunna förstå vem fan jag är.

Samtal med den svarta hundens husse

Image via Wikipedia

Det dåliga samvetet ligger som en tjock matta över mig. För det mesta och för allt och för inget. För att hunden är rastlös, för att jag glömt av att jag skulle hjälpa morsan med att tvätta hennes mattor. För att jag aldrig hör av mig till alla jag borde höra av mig till. För att jag hör av mig för mycket till folk jag verkligen borde strunta i. För att jag inte orkar ta upp mattan från källaren, nu när Dipp är rumsren och inte längre löper. För… ja, välj och plocka, jag ska nog kunna få dåligt samvete för vad som helst just nu.

Tiden löper lika villigt som ett rep i en smörjad trissa. Jag funderar desperat på vad jag mer kan göra för att rehabilitera mig så att jag kan passa in i tidsmallen som Svenska folket genom politiker och Försäkringskassan gett mig. 7 månader kvar. 7 månader kvar för att rätta till det som det tog 34 år att fucka upp. 7 månader när jag ska vända ut och in på mig för att försöka leva ett liv som är en smula större än att bara överleva dagar och nätter. 7 månader där min omgivning, du och din granne och din grannes mor, bestämt att jag har på mig. Sen räcker det. Sen är mina dagar i samhällets skugga över. Efter det så är jag inte ens i skuggan. Jag är så utanför att jag inte ens ser varken mål eller skugga.

Jag kommer fram till att jag inte kan göra så mycket mer än det jag börjat med. Vrida och vända på tankar och känslor. Försöka hitta ett vettigt sätt att hantera den svarta hunden och panikänslorna. Finner jag inte svaret så finner jag det inte. Jag kan bara göra mitt bästa.

Tankarna på att dricka mig medvetslös och borta finns. Men jag låter dem vara där de är. Vid sidan av. Som en sista utväg. Inget jag kommer göra just nu. För trött för att ens orka försöka. Det räcker som det är just nu.

Men så slås jag av tanken som dyker upp lite titt som tätt nu för tiden. ”Jag har kommit så här långt, så det är bara att köra på”. Fortsätta. Strunta i de där 7 månadernas ultimatum. Leva just nu och idag och precis i den här sekunden. De 7 månaderna gör mer ont än gott, men det förstår nog inte alla. Så jag låtsas att de inte finns. Det kommer bli bra, säger jag åt mig själv. Det går bra.

Hoppas jag.

Min förra hund, Kita. En svart hund som inte gjorde någon förnär.

Tankar om att inte tänka

Livet består av mer än mitt mörka sovrum, min kudde och mina tankar. Jag visste väl allt det där under mina år som frivilligt ofrivillig erimit. De dagar när jag vandrade mellan köket och sängen iklädd morgonrock och min kropps smuts. Depression gör så med människan. Man förfaller, förtvinar, förtvivlar. Inget spelar längre någon som helst roll. Inte för att man inte bryr sig utan för att man bara inte känner igen empati och kärlek och glädje och sorg och rädslor. Tomheten är total. Den enda känslan som är komplett. Tomhet och apati. Bara äta för att överleva, röka för att känna att man lever och dricka för att slippa känna.

Det känns som ett annat liv nu. Det känns som något jag sett på film och förfasats över. Jag kan inte ens själv förstå det och jag förstår de som inte vill förstå. De som kallar de sjuka för lata. För det svindlar i tanken att man kan bli så utan vilja eller önskan eller känslor. Jag vet att det hände mig, det kom smygande. Som en tjuv om natten tog den svarta hunden mitt liv och vände det mot mig. Hade bädden jag vilade på börjat brinna undrar jag om jag orkat ta mig ur. På allvar undrar jag det. Kanske hade jag sett det som en välsignelse?

Så nu när jag med hjälp av mediciner fått tillbaka mina känslor och min glädje och med hjälp av terapi börjat förstå det mysterium som är jag själv så är jag så tacksam för att ha fått de där åren. De har gett mig mer än de tog.  På något skruvat märkligt sätt har de gjort mig till en lyckligare människa. Hur det där fungerar förstår jag mig inte på, men jag låter det vara så. Man ska nog inte förstå allt här i universum.

Just nu lever jag och lever väl. Med allt en människa kan begära av livet. Visst finns det svarta stunder, dagar, men de är fåtal numera. För sedan jag kläddes av allt prål och guld har jag funnit att det som fanns under var värt mer än allt det jag tappade. Man behöver inte så mycket här i världen. Mat och några få utvalda nöjen, goda vänner som finns där även när man själv kanske inte är så närvarande, kärlek och promenader i skogen med sin hund. Klappa sin katt och prata med sina barn. Några dagar om året när man far ut i världen och finner den vacker.

Det är rätt så underbart att leva.

Min kära katt

Det är liksom tomt här

Sådär. Nu har jag städat upp röran i köket som kom sig av dagars förfall. Golven är nytorkade och madrassen inättikad så att kattpisslukten försvinner. Hunden sover, katten sover, jag själv är någorlunda pigg. Lika snabbt som man kan falla och slå sig hårt lika fort kan man studsa upp igen. Den svarta hunden har jag inte riktigt känt av idag och jag hoppas eländet håller sig i sin koja.

Så jag försöker njuta av livet igen. Trevar omkring i tillvaron och låter musiken följa med. Jag är så förbannat ostabil i psyket men nu har jag nog funnit något att hålla i igen. Kanske ska jag låta det som varit vara och försöka finna den där känslan av att leva i nuet igen. Kanske borde jag rena min själ, min kropp och mina tankar? Fast jag vet inte hur jag ska göra det. I magen bor en otrevlig känsla av att ha gjort något förfärligt fel. Tagit ett dumt beslut och slagit in på fel väg. Men att sätta fingret på vad det är som är fel är som att försöka hitta en speciell vattendroppe i världshaven.

”What would Keith Richard do?” heter den senaste boken jag läst. Eller läser. För jag vill verkligen veta vad en slarver som jag ska göra. Varje gång jag tar ett beslut så går det åt helvete. Vad är det i mig som är så totalt fel? Faen vet. Inte jag heller.