Vald sist. Alltid sist.

Image via Wikipedia

När ska det ta slut? Den där känslan av att vara ratad och utanför? Den som startar på en idrottlektion när ingen väljer en till det egna laget. Man står det och väntar men får inte höra sitt namn och till slut får man lomma iväg till det som blev sist, man får lyssna till suckarna från den som väljer och man vet redan att man kommer vara fruktansvärt dålig på vad det nu är man ska göra.

Själv blev jag alltid vald sist och min hämnd var att strunta i regler och det jag skulle göra. Jag lät bollen rulla förbi mig medan jag stod med händerna i fickorna och bara såg på när Jukka eller vad den tillfälliga stjärnan för dagen fick in bollen i mitt lags mål.

Det gick liksom runt det där. Då, för länge sedan hade jag ingen charm. Jag var bara tjock och gillade Elvis och kom till skolan i slips och slipover för att jag hade läst mig nästintill död på Richmal Cromptons Bill-böcker. Jag levde i en värld som fanns till när min far var ung.

Nu har jag lärt mig spelet och spelar det bättre än många andra som kan det på ”riktigt”. Jag skrattar högt och skämtar skumt och ingen vet riktig var de har mig så det låter mig hållas och dessutom, de tycker om mig. Vad jag tycker om dem spelar liksom ingen roll. Men jag bär fortfarande slips vissa dagar. Inte för att jag behöver men för att jag vill. Sinatra och Memphismaffian och Dean Martin och Beatles och alla som någonsin har haft något med mitt liv att göra och lämnat avtryck som jag älskar. Jag gillar att Lennon läste Bill-böckerna när han var ung. Det är de där böckerna som gör att jag tycker att Astrid Lindgren är synnerligen överskattad. Hon stal ju hela konceptet. Gång på gång. Skit samma.

Jag hämnas fortfarande på samma sätt. Skadar du mig, sviker du mig, lever du ett liv där jag är en bifigur trots att jag andas dig i nacken så räkna med att jag inte täcker några skott. Räkna med att du står ensam och räkna med att du i sista änden verkligen förstår.

Men huvudfrågan är ju, som jag började med, när tar det slut. Eller snarare, är det så att man själv väljer att stå utanför. Nej, inte utanförskap, det ordet betyder ju faktiskt inget annat än att man inte har ett jobb eller att man är så lat att man blev sjuk av det. Latmasken är återuppstånden och folk tror på den. Som om Jesus vandrat raka vägen in i våra TV-apparater. Skit samma.

Jag har valt kommer jag på. Jag kunde fjäskat och krälat och övat och försökt passa in men jag kunde inte för mitt liv välja den vägen. Det kan jag inte nu heller. Kalla det sjukdom eller tjurskallighet eller dåligt omdöme eller dumhet eller mod. Det är jag som tar besluten kring hur du ser på mig.

I alla fall i den här fiktiva världen. Eller är det bara mina drömmar? Eller är det sant?

 

 

Så ensam att det skriker om det. Men nöjd. Hela tiden nöjd.

 

 

Cecilija, Hanna, den Underbara, låt mig kyssa dig.

Image via Wikipedia

Man söker hela sin tid, alla sekunder och alla minuter och alla måltider och alla sina stunder när man sover för att finna den man är en spegelbild av. Den finner man aldrig. Men däremot kan man finna, vinna, någon som delar det mesta som är man själv. Jag har gjort så. Efter alla dessa dikeskörningar, alla dessa krascher rakt in i bergväggar.

Kära älskade Hanna Cecilija den Underbara.

 

There’s a place in the sun
For anyone who has the will to chase one..AND I
I think I’ve found mine
Yes, I do believe I have found mine

So, close your eyes and think of someone you physically admire
And let me kiss you, let me kiss you

I’ve zig-zagged all over America and I cannot find a safety haven
Say, would you let me cry on your shoulder
I’ve heard that you’ll try anything twice

Close your eyes and think of someone you physically admire
And let me kiss you, let me kiss you

But then you open your eyes and you see someone that you physically despise
But my heart is open, my heart is open to you.

 

Ensammast i världen för en stund

Image via Wikipedia

Staden jag bor i är klockan 15.23 fullständigt tom. Allt är stängt, det enda man kan höra är vinden som ljuder sin sång ochsnöknarret under skorna. Jag går med min resväska och min hund Dipp till busstorget och kan inte annat än att känna mig ensammast i världen.

Det är bara jag och Dipp på bussen det mesta av vägen till min mor. Enstaka själar går på och av men annars har vi hela bussen för oss själva. Dipp lägger sig ner och vilar medan jag tittar ut på en julaftonstom värld.

Att vara ensam på julafton är att vara så mycket mer ensam än annars. Det är samvarons dag, när alla ska samlas och njuta av mat och dryck och varandras sällskap. Jag är glad att jag inte kommer vara ensam hela kvällen. Hemma hos mor äter jag allt det där man ska äta på julen. Skinka och prinskorv och sill och ost och bröd och julkorv.

Nu är det bara resten av kvällen kvar. Senare kommer min äldsta son. Men just nu sover mor och jag sitter i köket och tittar på tv med ett öga och internet med det andra. Till och med Dipp sover, mätt, lika mätt som jag är. Julmusten är slut och det irriterar mig. Jag älskar julmust.

Julmust är bäst.

En prick på Google Earth

Image via Wikipedia

Det sker inga dubbelslag i mitt bröst idag. Hjärtat är alldeles lugnt, inte stilla, men lugnt. Det pumpar precis den mängd blod jag behöver i just precis den sekunden den sker. Så förunderligt. Hur vet hjärtat sin rätta takt när jag själv är i sådan otakt?

I träden utanför fönstret glesnar trädens kronor allt mer. Som ett snöfall av gula löv. Hur vet löven hur de ska singla ner? Är de inte rädda när de faller?

Under tiden inget sker så dricker jag kaffe ur små koppar och röker på min pipa. Ständigt beroende av någon sorts drog. Kalla det koffein eller nikotin eller alkohol eller kärlek. Själv faller jag utan något som stöttar mig. Något som finns utanför mig. Fast det är kanske så man lever livet, aldrig riktigt så självständig som man tror sig vara. Summan av mina laster ökar ständigt. Saker som faller in, när andra, mindre, faller ur. Byter alkohol mot socker och nikotin mot fett. För att sedan lägga till alkohol och nikotin igen. Som en cocktail av synder.

Där jag just nu sitter kan ingen höra mig. Som en liten prick på satellitbilderna som läggs ut på Google Earth. Just precis bredvid en grusig landsväg. En slö höstfluga surrar i fönstret och solen går aldrig mer ner. Världen är full av tändved och vekar. Explosionen i våra bröst gör oss osäkra på om det verkligen smäller runt omkring. Jag är ständigt hungrig, jag vet inte riktigt varför, men det är väl något som fattas mig. Jag ger världen ett finger och lägger mig ner på den främmande soffan och läser ur en bok om andra, påhittade, människor.

Ibland får man göra så för att inte bli tokig.

Att döda en drake

Image via Wikipedia

Det är en Kris Kristofferson-dag i dag. Regning lördag i världen och lite melankoliskt i själen. Eftertänksamt. Jag slåss mot drakarna i mig. De som förtär och förstör. Mitt svärd har jag tappa och min rustning är rostig men, jag ger inte upp. Den lilla rösten som är min värsta fiende viskar i mitt öra att jag ska förändra mitt sinne, vika ihop mina tankar och stänga ute alla känslor. Men det blir inget av något.

Jag har alltid stått upp för mina åsikter. Till slut. Jag har försökt att trassla ner mig i omvärldens lilla ficka för att passa in, passa in, passa ut. Men tyvärr är jag inte en person som ska göra så. Det slutar alltid med att jag finner mig själv stående på någon sorts tankemässig barrikad. Fast ju mer jag tänker på det ju bättre mår jag. Att säga vad man anser, vad man känner och tycker är den allra bästa ventilen för det gasmoln som är den egna personen. Även när det tar emot.

Jag är trygg här, i mitt lilla bo. Mina vänner Chips och Dipp står bredvid mig. Även fast de är katt och hund ger de mig så mycket mer än jag trott vara möjligt.

Jag fick ett mess på min mobil idag. Där står att jag inte ska gömma mig mer. Att jag ska finnas till. Att jag ska ta klivet ut i världen. Jag vet inte om jag orkar det. Om jag ens vill. Att låsa in sig, stänga av mobilen och dra ner persiennerna är en lyx jag unnar mig. Världen står ändå alltid kvar när jag kommer ut igen. Igår var en gömma-sig-dag. Jag måste ha sådana ibland, annars blir jag tokig. Människor säger att de blir oroliga, att de blir sårade, att de tycker jag är hopplös. Så är det säkert.

Idag tar jag ett halvt kliv ut i världen igen. Mobilen har jag slagit på och persiennerna har jag dragit upp. Drakarna i mig ropar, sliter i mig, vrålar men jag ska vinna över dem. Satan har inget att hämta hos mig. Inte i dag, inte längre. Om jag orkar.

Ibland behöver man inte mer.

Den tröstlösa jakten på kärleken.

Det är en Weeping Willows-dag. Lite släpande, melankolisk, sorgsen nästan. Men inte hjärtskärande, huggande sorgsen. Mer bara lojt trött på tillvaron som den ser ut. Det tröstlösa letandet efter kärlek och kamratskap och nykterhet och ekonomisk framgång och medkänsla och hjärta. Trötta tankar som ringlar som en orm i solsken, mellan och över stenarna som själen bygger upp i livets landskap. Inget blir som man vill och när man slutar vilja blir det ändå något man inte vill ha.

Kanske skulle jag må bättre av en promenad. Eller sömn. Eller ett piller som skapar bedövning. Faller och faller in. Utfallet gör ont. Mobilen ligger på bordet bredvid mig. Urladdad och jag är nöjd med att det är så. Jag vill inte, tänker inte, ska inte, vara nåbar hela tiden. Kryper in i grottan som är min lägenhet och gömmer mig för världen och alla dessa krav som hela tiden laddar ur det egna batteriet. Laddar mig själv. I tystnaden som uppstår mellan melodierna som spelar i mina högtalare.

Hunden längtar ut, jag längtar in. Ändå är vi bara en meter ifrån varandra. Hon med nosen åt omvärlden, jag med näsan mot min egna insida.

Men jag får nog ge mig. Bevilja henne utgång. Följa med, där bakom, i flexikopplet. Några steg bakom. Låta henne visa vägen. Det är inte hunden som drar, det är jag som drar. Vrenskas och vägrar låta andra bestämma. Fast jag egentligen tycker det är så underbart att slippa ta beslut, slippa vara kapten för mitt egna liv. Jag är en dålig ledare, en dålig chef. Även för mig själv. Mina beslut är dunkla och oklara, dimmiga. Vart de leder vet jag aldrig. Ingen strategi, ingen tanke bakom dem.

Det är liksom tomt här

Sådär. Nu har jag städat upp röran i köket som kom sig av dagars förfall. Golven är nytorkade och madrassen inättikad så att kattpisslukten försvinner. Hunden sover, katten sover, jag själv är någorlunda pigg. Lika snabbt som man kan falla och slå sig hårt lika fort kan man studsa upp igen. Den svarta hunden har jag inte riktigt känt av idag och jag hoppas eländet håller sig i sin koja.

Så jag försöker njuta av livet igen. Trevar omkring i tillvaron och låter musiken följa med. Jag är så förbannat ostabil i psyket men nu har jag nog funnit något att hålla i igen. Kanske ska jag låta det som varit vara och försöka finna den där känslan av att leva i nuet igen. Kanske borde jag rena min själ, min kropp och mina tankar? Fast jag vet inte hur jag ska göra det. I magen bor en otrevlig känsla av att ha gjort något förfärligt fel. Tagit ett dumt beslut och slagit in på fel väg. Men att sätta fingret på vad det är som är fel är som att försöka hitta en speciell vattendroppe i världshaven.

”What would Keith Richard do?” heter den senaste boken jag läst. Eller läser. För jag vill verkligen veta vad en slarver som jag ska göra. Varje gång jag tar ett beslut så går det åt helvete. Vad är det i mig som är så totalt fel? Faen vet. Inte jag heller.

Tidens tand biter hårt

Jag var i la stada igår och hälsade på min mor. Igen. Jag gör det lite titt som tätt nu för tiden. Det gör mig varje gång så nedstämd och arg. Livet är så fruktansvärt orättvist kan jag tycka när jag går därifrån. Att någon som vigt sitt liv år att hjälpa andra ska bli så nedbruten och ensam gör mig rasande. Men det går inte att göra något åt det. Saker är som de är. Livet är orättvist. Full av aggressioner sätter jag mig på bussen hem och lever mitt liv som jag alltid gjort, bara lite mer medveten om att tiden går, springer från oss alla. Kvar blir till slut bara tomma skal som sänks ner i jorden eller eldas upp i enorma ugnar.

Min mor har arbetat hårt hela sitt liv. Varit där för sina föräldrar, gått dit efter att hon arbetat natt på sjukhuset, hjälpt dem med det som behövs och sedan gått hem till mig och min sjukliga far och hjälpt oss att leva våra liv väl. Ständigt på väg, alltid med någon annan i åtanke. Nu sitter hon ensam i en mörk lägenhet och vågar inte längre gå ut för att världen ter sig skrämmande och hotfull för henne. Själv kan jag bara vara där ibland och finnas till. Småprata om inget och lyssna till hennes upprepande av samma saker, gång på gång. Så jag sitter där med vreden pulserande i tinningarna, sjungande i huvudet. En eld som väcks i mitt bröst när jag tittar på hennes snabbt försvinnande kropp.

Men mot tiden kan man inget göra. Bara hänga med och hoppas att den behandlar en väl. Det gör den sällan har jag lärt mig genom mina många år inom äldreomsorgen. Nu är det min mor som sipprar iväg, som rök från en eld som falnat.

Men när jag kommer hem så lägger sig min vrede och jag tänker att det gäller att leva och leva väl, den tid man har. Sluta oroa sig för småsaker som ändå bara stör friden. Finna nöje i att sitta i skuggan under ett träd eller att läsa en bok. Klappa hunden och veta att den älskar en. För en vacker dag så tar allt slut och då finns det ingen ånger i världen som kan ställa allt tillrätta igen. Det går inte att backa bandet. Så jag försöker göra det som är viktigt för mig istället för att göra det som är viktigt för andra. Så att jag när jag väl sitter i min egna mörka lägenhet och är rädd för världen där ute vet att jag levt utefter mig själv.

Jag och Mappe, vår hund som vaktade mig när jag var liten.