Inga svåra ord den här gången.

Image via Wikipedia

Jag har vaknat glad den sista tiden. Glad och pigg. På kvällen är jag trött efter att ha varit i farten hela dagen. Jag får saker gjorda. Saker som jag kanske dragit på i flera år. Saker som jag aldrig skulle få gjort verkade det som till slut.

Allt det är en ny erfarenhet. Eller, en nygammal erfarenhet kanske jag ska säga. Jag är som jag var före den där julidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Den som tillsammans med alla följande färgat hela mitt liv sedan dess.

När jag vaknar är jag glad som sagt. Glad och rätt så pigg. Den där känslan av att bara vilja sova vidare som jag hade förut är ersatt med en vilja att fylla dagen. Se fram mot dagen. Älska att vakna. Älska att leva. Vara levande. Finnas till i världen och inte under en mental sten i en mental mörk skog.

Det enda jag kan peka på som är förändrat i livet är ny diagnos och nya mediciner. Nytt sätt att förstå mig själv. Vad det är som fått mig att må så jävla dåligt, göra så satans konstiga saker, vara så arg hela tiden. Den där bubblande känslan av att vara förbannad vid minsta motgång är ersatt med en känsla av att ha väldigt mycket tålamod. Samtidigt har jag börjat säga till när jag tycker folk inte lyssnar eller kör över mig. Jag är stark kan man kanske säga för att förklara allt. Stark och målmedveten och skäms inte för att ta min rättmätiga plats.

Det är så befriande. Som ett ok lyft från mina axlar. Givetvis kommer det komma tunga dagar. Jag får nog acceptera att ångesten alltid kommer finnas i mitt liv. Men jag tror att den inte kommer ta all plats. Jag tror att jag inte kommer känna det som att ångesten är ett levande väsen i mig. Att jag kan separera ångesten från resten av mitt liv. Jag hoppas att det är så i alla fall. Jag är förbannat trött på en evig uppförsbacke, nu vill jag njuta av utsikten på toppen och känna mig lätt som luft istället för tung som stenmalm.

Jag skuttar ur sängen. Hunden, jycken, Dipp, däremot, hon går från sängen (ja, hon sover i sängen bredvid mig) till soffan och lägger sig där och somnar om med en gång. När jag satt på kaffe och rökt en cigg så kommer jag ut i vardagsrummet och finner en sovande hund som vaknar, viftar glatt på svanstippen, bara längst ut och sedan självmant gör plats för mig i soffan, vänder sig på rygg och väntar på att jag ska klia henne på magen.

Katten sitter i köksfönstret och jamar efter mat. Jag har två levande varelser i mitt hem och de känns som två vänner som delar mitt liv. Djur är underbara. Helt bara underbara. Jag kommer nog alltid ha en hund och en katt i mitt hem. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Eventuella damer får allt vänja sig vid min jycke och min katt. Annars kvittar det liksom.

Idag ska jag flytta en sträng från en gitarr till en annan för att ersätta en sträng som brustit. Jag ska in till stan för att titta till morsan. Jag ska göra ditten och jag ska göra datten.

Livet är underbart.

 

I väntan på den riktiga våren.

 

 

Vi bara låtsas så länge.

Image via Wikipedia

Jag höll på att gå i fällan. Tidens fälla. Återvända till gamla känslor och tro att de är sprungna ur den här unika dagen. Men det är de ju inte. De bara färgar allt jag känner nu. Men de är inte tyget som bildar väven jag lever i och ur.

Jag satt och letade på Youtube efter något som roar mig. Något som kan få hjärtat att sluta vara så oroligt och ensamt. Jag hamnade bland alla de Elvis-klipp som finns. Det är väl helt enkelt en sådan period nu igen. Så jag satt och tittade och blev allt mer sorgsen när jag föll in i texternas värld. Drömde mig bort till de små dagarna. När jag satt i min pojksäng i mitt rum och lyssnade på den där skivan, den som bildar botten på källan av allt vetande i livet jag raffsat ihop genom tiderna.

Elvis Country. Min botten och min själ.

 

”Elvis country”. Jag kan till och med minnas doften från den blänkande svarta vinylen, minnas varje knaster och komma ihåg känslan av etiketten under fingertopparna. Den har på något sätt bildat soundtrack till hela mitt liv. Alltid lurat i bakgrunden, beredd att hoppa fram när jag drabbats av orättvisor eller tillskansat mig lite glädje.

Jag tror att varje människa har något som den alltid återvänder till. Som en hemmhamn. Eller är det livboj jag tänker på? Det kan vara en skiva, eller en film, eller en bok, eller en doft, person eller varför inte en sten i skogen. För mig så representerar den där skivan trygghet och äkta kärlek. Den överger mig aldrig. Den sviker aldrig mig. Aldrig att den skulle göra mig illa. Den bara finns.

Men idag hade den varit lite för mycket. Idag behöver jag segla på okända vatten en stund. Få andra intryck. Andra visioner eftersom mina gamla uppenbarligen inte fungerat.

Men den gröna skivan med texten på baksidan i form av träbitar finns kvar och det gör mig lycklig. Bilden man fick med i konvolutet ligger i ett av mina  klippalbum och vad mer behöver en man egentligen?

 

 

Innan nått försvinner.

Image via Wikipedia

Vissa dagar känner jag mig modig. Stor och stolt och med nötter som stora stenbumlingar. Sen kommer jag på vem jag är. Kråkan. det dök upp igen när jag gjorde lumpen. Vi hade ett arsle till major eller kapten eller vad fan nu idioten var. Han röt och gapade och skrek om dålig rakning och taskigt knäppta knappar och dessutom hade den jäveln aldrig cigg utan tiggde av oss som var nyinryckta och ville lära oss växa upp. Men det där gav mig inget. Det gav mig bara känslan av att än en gång vara UTANFÖR.

En dag, mitt i skogen, man var alltid mitt i skogen när man gjorde lumpen, ställde arslet en fråga till mig, som som vanligt stod jag och dagdrömde. När jag inte svarade som han ville jag skulle svara hade han en lång utläggning.

-När är du född Carlzon?

-1970, major.

-du vet väl om att det var det året kråkor slank in på bb och hackade sönder skallen på alla nyfödda, åt av hjärnan och sedan sket de in det i skallen, det är det du tänker med nu Carlzon.

-”Tystnad”.

Återigen kråkan. Åter ensam. Ingen sade något, inget ville råka ut för samma död. Så jag stod där mitt i gruppen och tog emot. Det var då jag växte upp. Det var då jag verkligen förstod att räddningen aldrig kommer åter. Det går inte att fuska sig feberfri från livet. Man får stå upp, vara den man är och aldrig låta något nudda själen. Inget som kan såra, inget som kan skada, inget som kan spela roll.

Det är så man skapar en manshora. Det är så man skapar en slarver, en morbror Frans. En som inte tar vare sig dig eller sig själv på allvar. En som mig.

Jag mötte en gammal arbetskamrat idag. Hon är en gammal kvinna nu. Går med rollator. Går stappligt och illa. Hennes råd till mig var ”gift dig inte en gång till”. ”Var särbo”. En klok kvinna. Hela mitt liv har bestått av kvinnors hjälp och kvinnors lust och kvinnors last. Den kvinnan jag nu betecknar mig soms (sic!) är långt ifrån och hennes svar kryptiska. Jag anar en klyfta som växer. Men jag ser den inte för jag blundar. Så min gamla arbetskamrats råd passar in på mitt liv. Jag lär inte gifta mig. Jag lär inte ens flytta. Kanske får jag äran och nöjet och njutningen att få älska den kvinna jag har nu. Jag vill inget annat.

Men kråkan vågar inte tro på att någon kan tycka om honom.

 

 

Kanske en vit duva som kan älska en kråka?

 

 

Sånger av förvirring

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Varje människa har en form av ventil. Sen finns det de som stänger till den och de blir sjuka. Så gjorde jag i många år. Stängde den och låtsades inte ens om den. Min ventil är skrivandet och nu för tiden är det min vän bloggen. För jag säger vän. Den är som en levande person där jag får hälla ut alla de färger i mig som jag inte önskar bära på. Sen kan jag knata vidare och se glad ut igen. Spela det där spelet som folk förväntar sig att man ska spela. Ingen vill se en vuxen man som gråter på busstorget liksom.

Så igår blandade jag noga allt jag behövde hälla ur mig och ute är det nu. Borta. Nä, det är det ju inte så klart. Men lättare att handskas med nu när min ADHD-skeva hjärna fått den ordning på saker som den så väl behöver. Man kan säga att jag katalogiserat mina känslor.

Så idag är det dags att fylla på med känslor istället. För det är ju så det är. Livet bjuder varje dag på en massa känslor och tankar man ska förhålla sig till, förstå och handskas med. Är man dessutom bipolär med då så blir det som att åka berg och dalbana utan att sitta i någon trygg vagn med säkerhetsbom. Man får bara hänga med och se glad ut, eller som jag gör, se glad ut och skriva ledset och leva rätt så gott.

För det är ju lite så. Har man riktigt tur så får man lägga sig i sin säng på kvällen och se tillbaka på dagen och tänka, ”DET var en riktigt jävla bra dag”.

 

En som ALLTID är glad 🙂

 

 

 

Inga problem bara lösningar

Image by unsals via Flickr

Jag tittar på skuggorna på väggen och drömmer mig bort. Bort, bort så långt bort jag bara kan. Så trött. Så in i döden trött. Så förbannat trött att jag inte orkar ens tänka på hur trött jag är. Hösten, livet, tiden, tankarna och känslorna knockar mig och lämnar mig kvar som en urvriden disktrasa. Kanske borde jag städa eller tvätta eller diska eller något av alla de där sakerna man så motvilligt måste göra. Men jag blir sittande framför datorn och slösurfar medan tankarna när tristessen.

Daggen på gräset har frusit till skimrande vita stjärnor. Luften är hög och klar. På himlen flyter några slömoln omkring, lite planlöst ser det ut som men jag kan ha fel, ack så fel. Vad vet jag om moln? Intet. Men min kropp flyter på samma sätt genom tillvaron medan känslorna briserar, en efter en, innanför bröstbenet. En liten kris kan jag tro. Eller snarare fortsättningen på en liten kris. Inget jag inte klarar av, inget som knäcker min bräckliga självkänsla, men likt förbannat en kris.

I dagarna tre har jag varit behjälplig med att bära och fixa i min vän Samis förra boning. Hans ömma hustru har bestämt sig för att sälja huset och slå rot någon annan stans. Hon klarar inte rösterna i väggarna. Jag förstår henne. Så jag har burit och pladdrat och rökt och druckit kaffe och återigen burit. Sovit i det som förut var ett sovrum för ett slitsamt par men som nu är förvandlat till gästrum.

Häromkvällen, i förrgår tror jag bestämt det var blev mina tankar för känsliga och hårda. Där jag låg med ansiktet nerborrat i kudden rev ångesten mig hårt och brutalt. Hunden Dipp låg vid mina fötter medan Sami slog bo i mina tankar. Så många tankar. Snabb puls och små kramper i de små musklerna i ansiktet. Hyperventilering och svett. Huvudet tomt på tankar och hela kroppen full med känslor. Eller känslan, kanske jag ska säga. Känslan som heter ångest, min gode gamle vän. Till sist somnade jag.

Det ligger granris utanför deras trappa och när jag gick ut i skogen med hundarna så blev träden ömma och omslöt oss, tog hand om oss. Doften av fallna barr och löv, gräset som snart, allt för snart blivit till fjolårsgräs. När jag tittade uppåt såg jag stjärnor som lös, solar eoner av tid bort. Ånga från munnen och näsan. Mina egna hjärtslag. Skogen helar. Lägger balsam och omslag på febriga nerver.

Idag ska jag bara vara. Nu menar jag verkligen det jag säger. Bara vara. Ifred.

 

Min Dipp och Samis Stoija.

 

Saknaden.

Image by drinksmachine via Flickr

Där ute i en skogsglänta där solen skiner ner mellan allt mer nakna grenar sluter jag någon sorts fred med mig själv. I några minuter struntar jag i att bråka med mig själv. Bara står och låter höstvärmen värma min frusna själ. Efter sömnen finner man alltid livet. Det lockar och pockar och berättar att man borde göra en massa saker som man egentligen inte vill. Betala räkningar och handla mjölk och laga bilen eller ställa in cykeln för vinterförvaring. Men just där så låter jag allt det där vara.

När vi kommer in i lägenhetens unkna värme slår jag upp balkongdörren och låter allt det friska skjuta det instängda i bröstet. Små dammtussar virvlar runt på parketten medan hunden ligger och gnager på benknotan jag köpte igår åt henne. Benfragment i hela soffan. Blod i mina ådror. Jag har ingen som helst aning om hur jag ska få dagens tid att gå. Det är väl så. Det är gott så. Det är som jag vill ha det. Inga planer, inga skyndsamma göromål som står och knackar på min rygg. Bara vara och njuta av att jag fortfarande lever.

Jag och hunden har varit hemifrån. Vi var på landet och jag tror inte att Dipp, hunden, märkte att någon fattades. Själv kunde jag inte släppa tanken, hur jag än försökte, att min vän skulle glida ut från köket på det där lite skrangliga sättet han hade. Som om han fortfarande var en tonårspojke som inte gått in sina nya långa ben. När jag stod och rökade på trappen som kändes det hela tiden som att han stod bakom mig och att jag strax skulle höra honom säga ”äh, höll käft”. Men ingen röst talade på det sättet. Det var bara tysta röster som pratade om minnen av honom. Märkligt och förunderligt.

Jag försökte gå den väg han gått, försökte finna lite av hans själ där i skogen där han slutade sitt liv. Kanske fann jag något av en gnista som han lämnade kvar. Bäcken som porlade och det höstvåta gräset, doften av skog. Kanske fann jag någon sorts avslut där. Eller så fann jag inget annat än skog.

John Lennon, min hjälte, skulle fylla 70 år idag. När han dog 1980 kommer jag ihåg att jag tyckte att 40 år är väldigt gammalt. Jag förstod inte riktigt pratet om att han dog ung. Själv var jag då bara 10 år. Nu när jag själv är 40 och min vän dog som nybliven 40-åring så finner jag åldern vara oändligt ung. Man är mitt i livet och själv kan jag känna att mycket faller på plats. Att jag mer än någonsin vet vem jag är. Så tragiskt att dö när man är 40. Så tragiskt att bli mördad vid 40. Så fasansfullt att någon ska må så dåligt att den väljer att dö för egen hand vid 40.

Så därför ska jag idag lyssna på Lennon, tänka på Sami och leva mitt liv.

 

Samis dröm, hunden Stoija.

 

 

Dom jävlarna tog oss

Alla väggar står kvar, alla dofter dröjer sig vid textilier och trä. När man gör espresso låter maskinen precis likadant som den gjorde för 8 dagar sedan. Hundarna skäller på samma sätt, skogen har samma linjer. På tvn är det samma röster som pratar och min dator står på samma vita slitna träbord. Sömnen var den samma som den brukar vara här ute på landet. God. Brevbäraren åker förbi i samma gula lilla bil och gräset skriker samma budskap, bara med lite grått i skägget.

Jag och hunden är ute hos Sami och Åsa, fast Sami är död. Det är lite som att en del av husets, tomtens och omgivningarna har förlorat den del av sin själ. Eller är det så att det har tillkommit en själ till de fallande bladens dans genom luften? Jag får lite kläder som varit hans och jag tar emot dem med en sorts vördnad. En fleecetröja som jag redan burit, då när han levde. Som ett lån en kall dag när vi spikade brädor. Men just nu, precis just nu, kan jag inte förmå mig till att ikläda mig den. Inte här, inte nu. Jag ska ta med den till mitt egna hem, bära den med vördnad under vinterns kalla dagar.

På mitt högra pekfinger växer en brännblåsa. Smärtan från den överröstar för en stund rösterna i mitt huvud. Het vattenånga som jag kom  vägen för brände mitt skin.

I själen växer ännu en blåsa. Fylld av inget värt något för någon förutom för mig. Minnen.

I Hagnesta Hill
blinkar tv-ljusen
Jag gör vad jag kan
Drömmer mig bort
I Hagnesta Hill
bland de identiska husen
Rycker vi till
Reklamen avbryts för sport

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld

Skevt.

Image via Wikipedia

Vissa saker i livet är svåra att förstå. Själv undrar jag över så jäkla mycket att det ibland blir överhettat och kaos. Ut kommer bara fula ord och fula tankar. Tillfällen när jag slår alla rekord i att hyckla genom att skälla på andra människor för att de gör saker och då jag glömmer att jag själv gör precis samma sak som de som jag skäller på.

Men nu så undrar jag mer över enkla saker. Som varför det kommer sig att min vän försvann bara ett halvår efter att vi återfunnit  vår vänskap och dessutom fördjupat den? Någonstans tickar en tanke på att det var mitt fel. Kanske hade karln klarat sig utmärkt och mått bättre utan mitt sällskap. Men det låter snurrigt även för mig. Trots det så finns tanken. Eller snarare känslan.

När mörkret faller så tidigt som det börjar göra nu så dyker det upp rätt så många konstiga känslor. Min själv flyr mörker. Den ryggar tillbaka och söker närmaste ljuskälla. Men återigen, jag är inte olycklig längre. Bara instabil.

Tänka på precis ingenting

Image by Bods via Flickr

Vi skulle gått på fotboll idag, jag och min vän Sami. Det var hans och hans frus 40-års present till mig, en Elfsborgsmatch. För att inte Sami skulle behöva vara allt för nervös valde jag en match som kanske inte är den som drar mest folk. Så det blev Elfsborg-Åtvidaberg. Den spelas idag och idag finns inte Sami. Så jag nöjer mig med att lyssna på webbradion och tänka på precis ingenting i de 45×2 minuterna som en match tar. Bara lyssna och hoppas och vara ”närvarande i nuet”. Som man sig bör i dessa dagar av självförverkligande.

En smula rastlöshet bor i min kropp. Men som någon klok människa sade, rastlöshet är bara ett tecken på att man inte har någon fantasi, så ska jag väl hitta på något att göra. Städa badrummet behöver jag göra så det ligger väl nära till hands att jag kommer finna mig själv därinne bland vattenånga och såpdoft. Eller så lägger jag mig för att läsa. Det finns alltid något att göra. Faktiskt. Det var länge sedan jag tillät mig att känna mig rastlös utan att rätt omedelbart göra något åt det.

Det är sådär söndagstyst som det bara bjuds i oktober. Himlen är skiffergrå och inuti mig finns en tystnad som ekar när jag ropar. Det är inte tystnaden jag är rädd för, det är ekot som skrämmer mig.

I aviserna kan man läsa om att vi har ett utökat terrorhot. Vilken märklig värld vi lever i. Alla färger har bleknat och kvar är snart bara svart och vitt. Av och på. Fel och rätt. Diskussionens tid verkar vara över. Nu gäller bara skrik och hot. Höjda röster, höjda krav. Jag kan inte säga att jag trivs alls i den här världen. Överhuvudtaget. Jag som vill smaka på alla frukter har snart bara äpplen eller päron att äta och man måste, måste, välja vilken av dem man vill ta en tugga ur.

Det verkar vara dags för ännu en kopp kaffe. Fast varför säger jag att jag ska dricka en kopp kaffe när jag dricker ur en mugg? Ännu ett av livets alla mysterium.

Sorgens dilemma

Något växer i mig men det är inte tårar. Det är inte sorg. Den kommer nog först senare har jag börjat förstå. Det är ilska. Det har tagit mig ett dygn att ta mig till det hela. Jag säger inte att jag förstår, men det börjar gå upp för mig att saker är som de är. Min vän är död. Nu börjar jag bli förbannad på honom för att han lämnade oss andra så tanklöst. Alla löften och förhoppningar och framtidstro som är förknippat med honom skar han rakt av från sig själv. Lämnade oss kvar med att reda ut all skit som ligger och bubblar. Det jävliga är att man inte kan vara arg på en död människa. Det är inte det att det inte passar sig, det är inte så jag tänker. Men på att det inte leder någon vart.

Så ikväll känner jag ilskan, frustrationen. Känner hur jag skulle vilja skaka om människan och säga åt honom att skärpa sig.

Men det är för sent.

Första kortet jag tog på Sami efter att vi återfunnet vår vänskap.

En dag till går alltid

Image by GriffinPeter via Flickr

Det är en ny dag. Ännu en gång gick solen upp, ännu en gång fick jag vara med. Åren går och grå hår börjar dyka upp i skägget. Det glänser lite av silver här och var på skulten på mig. Så underbart. På tv pratar man om sättet vi valt att leva, med det där hamsterhjulet de flesta av oss villigt går in i. Köpa saker som vi sedan måste lämna därhän för att vi aldrig har tid för dem, vi måste samla mer pengar för att köpa andra saker. Ett liv fullt med saker. Sen så ordnar vi loppis, för att bli av med de där sakerna som vi slitit så för. Så märkligt. Så ytterligt märkligt. Jag lägger ingen annan värdering i det hela än att det är märkligt.

Själv ska jag gå ut i solen, tvärs över vägen och upp över servicehemmets parkering till skogen. Släppa hunden lös, röka och gå och slänga med benen över tuvor och stenar. Andas allt det där som finns att andas. Bara för att jag kan, bara för att jag vill. Det är ett privilegium, en gåva från universum. Det kostar inte mer än kläderna på kroppen, tobaken och en billig tändare i plast.

Kanske borde jag vara lite mer ledsen idag. Troligen ska jag vara det. Men just nu så lever en känsla av att jag får se allt som min gode vän inte får se. Som att han överlämnat åt oss att ta hand om stjärnorna och värmen från solen, lämnat gryningar och solnedgångar och julaftnar och mängder med tråkiga dagar. Åt oss att handskas med, att leva i. Han gav oss det förtroendet. Han litar på att vi fixar det.

Det förtroendet kostar inte heller det något.

Vi som blev kvar

jag vet inte längre. Det känns som att minnet av sommarens sol har fördunklats. Där vi satt i solen och karln klagade över att det var för jävla varmt. När solen äntligen sken. När vi åkte till Ullared och gick vilse bland alla gånger. Hur vi drog tråd, snackade bort tiden medan min förra hund, Kita, luffsade omkring. Hur vi slängde nefallna träd och hur han ledde hästen när jag för första gången som vuxen red på en häst.

Hur vi satt och nästan dog av skratt över minnet från den korkade minen man hade på kortet från lekskolan. När vi delade en halva whiskey i solen medan vi spolade av bilens hundbur som min Dipp hade spytt ner. När vi tillsammans formaterade våra datorer. Det tog en hel jävla dag. Hur vi stod och tittade på när Christian spikade panelen på huset medan vi stod nedanför och mätte och sågade bräder. Vi vågade inte ställa oss i korgen till den där lyften.

Hur vi satt och pratade och pratade och pratade om vår ångest, våra depressioner. Våra försök att sluta leva. Hur vi satt och pratade över lyckan över att överlevt och att leva. Över att vara tre musketörer, jag, Sami och Åsa. Eller, fan, ta det i vilken ordning du vill. Hur han alltid var så givmild att det nästan blev pinsamt. Kramarna. Allt. Hur jag saknar allt.

Jag väntar på tårarna. Jag hade återfunnit min vän. Han som stod upp för mig när jag var skolans hack-kyckling. Han som försvann. Han som återuppstod. Han som är död.

Den bästa whiskey jag druckit

I väntar på stormen

Än så länge är det alldeles tyst i mig. Jag bara väntar på att det ska bryta fram. Sorgen, tårarna. Raseriet. Men än så länge finns det inget. Bara en enda stort hål. Jag vet att det kommer fyllas av allt det jag väntar på. Men än så länge dricker jag kaffe och röker och tittar på nätet. Det finns en liten notis i Bt att mannen som varit saknad sedan igår vid lunchtid och som man med helikopter och hundar letat efter är död. Inget mer. Bara det.

Min allra bästaste vän, min alldeles egna älskade Sami är död. Vi som alldeles nyss återfann varandra efter 20 år. Vi som satt i solen och pratade om gamla och nya tider. Vi som kunde förstå varandras ångest och depression. Vi som överlevt.

Nu är han borta. Valde att avsluta. Det sägs att man får frid i döden. Jag hoppas innerligt att han har frid. Äntligen efter 40 år.

Jag väntar på stormen.

Sami 1970-2010

Vi hatar när våra vänner vinner

Jag försöker tänka på saker som är lätta. Som att Elfsborg spelar. Som att städa. Som att jag borde äta. Saker som ger näring och inte tar kraft. Men jag kan inte. Livet gick vidare i Tyskland på 20-talet när nazzarna gick fram i valet. Man sade åt sig själva att det inte var någon fara och att det gick att leva vidare. Nå, vi håller på att göra samma misstag igen. Vi protesterar genom att tänka, inte säga. Alla skakar på huvudet och säger att det är priset för demokrati.

Tyskland ångrar sig. Alla säger i efterhand att de inte visste. Att de inte förstod. Dumheten regerar. Folk dog, och folk kommer dö. För att alla ska vara vänner, för att ingen säger något.

Men det finns hopp.

Såklart finns det hopp. En del, några, lär av historien. Fackeltåget på söndag mot rasism och mot SD kommer gå. Lugnt och stilla. Vi är många som tycker att sakers tillstånd är åt helvete.

Men just nu känner jag mig ytterligt ensam.

Över eller förbi?

Vid kärlekens ände

Ännu en av livets alla vändningar har skett. Från att vara en av två är jag nu bara en av en. Unik i världen. Kärleken verkar inte vara min grej. Gör mig bäst som ensam och allena. I min lilla värld där saker ligger där jag lagt dem och ligger kvar tills jag tar bort dem igen. Men den här gången känns det helt ok att det är som det är. Jag har inte förlorat en kärlek, jag har fått en vän. Som hon sade så vist i morse, det räcker inte att man vill älska, man måste känna det med.

Så allt rullar på, lite som det gjorde innan. Samma tak, samma väggar. Samma djur och samma tankar. Utan att gråta en enda droppe går jag vidare. Bara det säger väl att det kanske inte var vad det verkade vara. Så nu ska jag dricka lite kaffe, klappa katten, köpa kattsand och hundmat och sedan ska jag lägga mig tillrätta i min soffa och titta på något bra.

Det känns helt ok.

Alla ska i jorden

Mitt namn finner endast jag själv. Det du letar efter är intet jag. Det är någon jag inte känner mig vid. Så du sniffar, slukar, snittrar, efter bokstäver och intet annat. Hör du inte pianotangenterna? Vit faller i svarts mun. Hör du inte hur de spelar sin roll för att vara oss till föga?

Ingen som vi hör är hel utan den andra. Vi kan reta oss, leta oss, vara oss tillsammans, men ensamma. Men inget ljud blir till annat än oljud än att vara kören som finner sig själv. Är jag oljuden? Är jag så simpel? Är jag intet annat? Jag som vill vara så elegant, så förnibel. SÅ mitt! Så tvättan av det som är ränta. Så minus skuld.

Men vi ska alla i jorden. Jag har gått på kyrkogården, med min hund. PÅ min hund har vi vandrat på min faders grav. Dör jag kommer gå. Du ser, jag blandar bort bokstäver. Na. Men allt är sant.

Eller?

Pass the wine

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.

Sovdagarna i mitt liv

När jag var liten fanns det i vår familj något som hette sovdagar. De brukade inträffa regniga sommarsöndagar. Det var dagar när det var helt ok att ligga i sängen och läsa Tintin och Kalle Anka-pocket hela dagen. Ibland somnade man till lite medan regnet smattrade mot fönstret. En filt över kroppen och en mugg med thé på sängbordet. Långsamma timmar och slöa minuter. Ett gott liv i en god värld.

Många av de där dagarna tillbringade jag med att dagdrömma. Om framtiden och det som varit och det som var precis då. Jag är fortfarande en drömmare. Har svårt att placera mig i verkligheten, den där tråkiga gråa verkligheten som vi alla lever i. Idag är helt klart en sovdag. Jag är trött, så in i märgen trött. Vartenda cell i min kropp skriker på vila och kontemplation. Springsteen sjunger om hungriga hjärtan för mig och hunden Dipp tuggar eftertänksamt på en tuggknut.

Så jag tänker lägga mig på soffan och flyta bort, uppströms. Allt medan regnet smattrar mot mina fönster och himlen är blyertsgrå och våt. Nog är mitt hjärta hungrigt, men en viss mättnad har börjat infinna sig. Inte en sådan mättnad som gör att man inte vill ha mer, men en sådan där som gör kroppen behagligt tung och tankarna behagligt tröga. Den som söker skall finna och nog har jag funnit. Goda vänner som står vid min sida och en kvinna som vet vart jag varit, barn som växer upp till goda människor och en katt och en hund som värmer mig på natten.

Jag månde vara skör så skör, men godset är gott och ytan blank. Handskas jag med mig varligt håller jag i generationer. Lite mer exklusiv för varje minut. Patina och glans.

Det är länge sedan jag var oändligt ensam nu. Länge sedan telefonen var tyst och död. Länge sedan jag föll och väntade på att ta mark med en duns och blodvite. Inte svävar jag fritt, inte står jag på någon topp, men jag är på väg uppåt. Kanske är det åldern, det sägs ju att man slutar frukta livet när man fyllt 40. Kanske är det så att jag slutat vara rädd för andras åsikter om min egna person? För nu vet jag ju vad jag vill, vart jag siktar och att jag kan säga nej.

Det är en sovdag idag och jag ska drömma mig hit.

Inte kan man begära mer?

Min tokiga hund.

Livet på en pinne

Det vilar en tystnad i mitt hem. En djup, dov, mjuk vilsam tystnad. Musik som smeker väggarna, ljudet från en sovande hund. Katten ligger på kökssoffan och verkar nöjd med att vi är hemma igen. Dagarna som gått har varit goda mot mig. Lantliga dofter och pratande röster. God mat och vilsamt umgänge. Min yngsta son vars skrattande röst jag hört från övervåningen på det lilla huset på prärien. Hundar, hundar, hundar som skuttat, lekt, sprungit som galna på gräsmattan.

Min nya kärlek som dök upp på lördagen med sin yngsta dotter. Tjatter och tjat om att få rida på hästen och strövande på ängen i varmt sommarregn. Hög puls av alla människor och djur och ljud och saker som ska göras och borde göras och som inte blir gjorda. Kaffe och cigg på trappan. Lågmälda samtal när alla andra lagt sig. Sova på en allt mer luftlös luftmadrass och vakna av att hunden gungar hela madrassen efter att tagit ett varv i rummet när klockan slagit 6.

Måla brädor blodröda i solsken och veta att man ska få vara med att sätta upp dem på väggen. Ihållande regn som faller bara för att retas. Barntv och samtal om inget och allt. En hund som badar i bäcken och en balja och i regnet. Tankar på att sätta sig i det stora badkaret och slappna av men finna sig sitta bättre i soffan. Vila på eftermiddagen och vakna till rösterna på undervåning. Bra tid, helt klart en bra tid och något att se tillbaka på när åldern slår till på allvar.

Men nu är vi hemma. Jag Dipp och Chips. Jag borde kanske städa lite men struntar i det. Väntar på att åka till ett möte med berörda myndighetspersoner för att sedan vända kosan till damen med det svallande håret och de leende ögonen. Sen vet jag inte. Alls. Vad som sker, det sker. Kanske där, kanske här.

Allt som händer sker väl av en anledning kan jag tro. En del saker som händer ser jag ingen logik i, ingen mening med. Alla åren med malande ångest och sällskap av den svarta hunden. Vad var de bra för? Kanske för att jag skulle få stå och måla brädor under solen med en vän? Kanske för att jag skulle finna Chips och Dipp? Kanske för att Carina skulle dyka upp? Jag vet inte och det är väl ingen idé att gå och fundera på allt det där. Det är som det är.

Något jag lärt mig av livet är att ta vara på det som är bra. Inte tänka för långt fram. Aldrig sikta på att något varar för evigt. Inte ens att det varar för kort. Bara att det finns. Det är bra så, det är nöjsamt så. Kärleken finns alltid kvar. Även om den tar pauser och försvinner ur sikte. Visst skulle jag någonstans önskat att jag fick fira guldbröllop, men det är inte för mig. För det tåget gick för många år sedan. Men kärleken har varit god mot mig, det måste jag säga. Nu skiner den än en gång i mig, värmer allt det som är jag och gör mig sådär förnöjd som man önskar att man alltid var. Ensamheten kommer jag alltid söka, men den är en boja, en black om foten, när den dyker upp oanmäld.

Så jag tänker leva utan att tänka allt för mycket på vad som skulle kunna hända om jag gick åt vänster eller åt höger eller bara stanna stilla och titta på molnen. Det som sker det sker.

Nu ska jag vandra in i duschen och bli ren och hel och avslappnad. Finna rena kläder och mätta magen med något att äta. Röka en cigarett och låta hund och katt sova. Längre än så sträcker sig inte mina planer.

När kärleken kom till världen

Jag skulle kunna berätta en massa. Strunt och sant och lögn och dikt och förbannat poesi. Men jag har bara sanningen kvar att berätta. Alla lögner har jag lagt bakom mig, som en tvätthög med kläder som man växt ur och inte tänker tvätta, inte tänker lappa, inte laga eller ens bry sig om. Jag har samlat hela den där högen och kärleksfullt skvätt bensin på den och sedan släppt en tändsticka och vänt mig och och gått.

Det som är kvar är sanningen. Den obehagliga fula skeva sanningen om mig och det jag gjort och det jag tänkt och det jag känt. Men den är min och jag delar den med er, för jag har inte längre något att vara rädd för. Ångesten finns alltid kvar i mig. Jag är övertygad om att jag inte kan döda den med ett svärdshugg. Men kanske kan jag tiga ihjäl den. Inte låtsas om att den dyker upp, inte rygga när hjärtat slår så hårt att det vill brista. Kanske kommer jag att lyckas. Troligen har jag redan dödat varje egg på den så att den endast är uddlös och svag.

Det sista steget är taget. Jag har klivit rakt ut i kärleken igen. Finner den som en söt dryck att njuta av. Vaknar bredvid en levande människa av kött och blod. Ge henne mina drömmar och mardrömmar och be henne ta mig för och som jag är. Vi är ett udda par, men så passande då. Udda kort skall sorteras med andra udda. Vår kortlek är hel och ger mig vinst varje minut. Jag vet inte någon om framtiden, men den tycks mig ljus och vacker. Hösten skrämmer inte, november är redan död, fast den är svart och kall och jag brukar falla så hårt att det tar mig månader att resa mig igen. Någonstans har livet gett mig styrka igen och jag njuter av den. Den ger mig stadga nog att stödja. Det jag så gärna vill, stödja och stärka och ansa en själ som kanske inte alltid varit på ett lyckligt ställe.

Så vi sitter tillsammans i soffan och var och en för sig är vi rätt så förbannat trasiga, men när vi sitter där så blir vi en helhet som jag nog inte räknat med skulle bli mig förunnad. Det är inte sådär desperat krampaktigt svindlande, snarare en känsla av oerhörd lugn. Som att ha varit höjdrädd hela livet och helt plötsligt finna det vackra i att vara på höga höjder, bergets topp, dalens motsats.

Så nu kära vänner, kära kära vänner, har jag just inte så mycket mer att säga. Just nu har alla märkliga skeva tankar tystnat och ersatts av lusten till att se henne äta frysta ärtor och hundens glädje över att få en ärta eller två. Själv äter jag inga ärtor. Men det gör mig inte så mycket att jag inte kan dela just den passionen. För det är ju inte ärtor det handlar om utan kärlek och den får jag bara genom att se hennes blå ögon vara lite lagom grumligt trötta på morgonen.

Det är väl så det ska vara på sommaren.