Rapport från fronten.

23 10 2013

Något händer. De krafter som bor i mig börjar vakna. Kamplusten. Vinnarinstinkten. De kommande veckorna kommer vara några av de viktigaste i mitt liv. För nu har jag chansen att förändra och förbättra mig. Bli bättre, starkare, mer levande. Jag kände det igår när vi i rask takt gick i skogen. Upp och ner för backar, skogsdoft, glada röster, svett men absolut inga tårar.

Häromdagen skulle vi väga in oss lite försiktigt. Jag ställde mig på den där vågen som skall mäta både vikt och fettfördelning. Inget hände. Maskinen blinkade men den där remsan med de olika resultaten lös med sin frånvaro. Maria var redan klar och det hade gått enligt alla mallar. Men för mig hände inget. En av personalen på Onyx provade och allt var som det skulle. Men när jag än en gång, efter att ha tagit av mig ringar och armbandsklocka och skärp, ställde mig på apparaten så var det samma igen. Displayen blinkade desperat men ingen remsa, inte ens en liten molekyl remsa. Ingenting.

Jag fick nöja mig med vikt. 105 kilo. För helvete, jag är bara 173 cm och väger 105 kilo. Det ger ett bmi på 35.1. Jag är ju nästan död. Hjärtinfarkten ligger och lurar och bara väntar på sin chans. Kanske är min fettmängd helt ogreppbar för maskinen. Tänk om jag är den enda i hela världen med en fettmängd på 110%. Varför inte liksom, hela jag är ju lite egen.

Men jag är taggad. Jag vill verkligen förändra mitt liv. Jag har redan tagit en mängd viktiga beslut, redan för några år sedan och än så länge är allt som det skall. Alkoholen är mer eller mindre bortsopad från mitt liv. Jag har redan gått ner 10 kilo från 115 till 105 kg. Nu är det hårt jobb, slit, som väntar.

Men för sjutton gubbar. Inget är omöjligt. Ibland kan det vara svårt att nå sina mål. Men då tar man bara i lite mer. Som sagt, inget är omöjligt.

//Jonas





Flytt igen.

23 03 2011

Jag har flyttat till en vackrare värld. Min egen lilla värld finns nu på http://wobworld.se





Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Sov gott

21 03 2011

Det är dag att lägga sig nu. Jag lyssnar till J.L.Hooker. Gammal hederlig blues. Jag älskar det, lika mycket som jag älskar USAs musik förrän Beatles tog brottargrepp på USA. Jag vill inte sova. Men jag måste. Jag bör sova. Så jag går ut med jycken, letar efter något. Som jag kan finna vara mig. Återigen. Hooker. Elvis. Orb. Allt.

Kag  vill hem pocjh sxp v





Fuck it.

21 03 2011

Det skymmer inte längre. Det är svart utanför de där fönstren som gör mig till en individ. Jag svettas. Hela jag svettas. Lusten att lägga mig är större än lusten att leva. Jag vill falla, svettas i lugn och ro. Ta en bastu. Dricka och finna en kvinnas kärlek. Istället sitter jag här. Nog bäst så.

Den här dagen vet jag inte vad jag fyllt med. Den har liksom bara gått. Förbi mig. Föralldelesbimig. Jag ska på terapi i morgon och jag är så irriterad att jag kan hudflänga min hund. Så klart jag inte gör det. Hon ger mitt liv mening. Men ändå.

Orkar jag?

Inte fan vet jag????

Jag gifte mig en gång. Fail. Aldrig mer.





Ett liv som passar mig.

21 03 2011

Jolly etiketter gennem tiden

Image via Wikipedia

Det är morgon nu och nattens mörker ger upp allt mer inför ljusets ankomst. Jag gillar den här tiden på dygnet. Nu för tiden vaknar jag tidigt på morgonen. Vem kunde någonsin tro att jag skulle vara uppe den här tiden? Vem trodde tro att jag dessutom vaknar glad, går ut i köket och visslar för mig själv medan jag mäter upp kaffe i kaffebryggaren?

Idag har jag lite ditten och lite datten att göra. Redan börjar jag tänka igenom hur jag ska göra med allt det där. Ringa samtal, städa, leta upp en tvättid och betala mina räkningar. Jag ser inte fram mot det där sista, förutom den sköna känslan jag får när det inte längre finns några papper kvar i brevstället där jag förvarar de där vidriga bladen.

Det blir nog ännu en bra dag tror jag. De börjar likna bitar av ett bra liv. Jag gillar ett bra liv. Det passar mig liksom. Det är allt dags att jag kan njuta lite av livet. Att jag inte ska behöva avsky att vakna.

Helt klart bra.

Mor och far Dipp🙂





Rätter jag glömt.

20 03 2011

Stockholm presented as a capital worthy a powe...

Image via Wikipedia

Det blev visst inget ätit igår. Jag glömde först av det och sedan var det liksom försent. Jag satt vid köksbordet och tänkte jag skulle köpa pizza men kom mig bara inte för att ringa och gå och hämta den. Så lat att jag inte ens orkar äta. Fast egentligen är det väl inte så mycket lathet som handlingsförlamning. Vissa dagar är sådana. Förut var alla dagar sådana så jag är nöjd med att de bara dyker upp lite då och då. Nu för tiden.

Så min mage värker och jag mår rätt så redigt illa. Det är märkligt att man kan glömma att äta. Hur fasen funkar man då liksom? Jaja, ingen idé att grotta ner sig i det. Ny dag, nya upptåg. Jag ska nog lyckas med att fylla den här dagen med.








%d bloggare gillar detta: