Tankar kring andras tankar

2 05 2010

Att det ska vara så svårt att få något vettigt gjort. För mig alltså. Alla andra verkar fylla sina liv med vettiga och viktiga saker mest hela tiden. Själv så skrotar jag runt och fixar kaffe på sin höjd. Resten av tiden bara går. Allt medan världen snurrar på med vansinneshastighet. Jag önskar, gud vad jag önskar, att jag kunde, orkade, hänga med i den takten. Att jag vore sådär stark och vacker som jag känner mig precis när jag vaknat. En känsla som oftast bara håller i sig i några minuter. Men å andra sidan så får jag den där känslan oftare och oftare nu för tiden så vem vet, om tusen år kanske jag är redo att kliva ut bland mänskligheten och göra någon form av nytta för någon annan än bara mig själv.

Men nu är det idag. Så jag dricker kaffe och drömmer. Som vanligt. Ett priviligierat liv, jag vet. Men priset för att leva ett sådant liv är högre än jag vill betala. Det vore trevligt att ha en ekonomi som betyder att jag har mer än 300 spänn att leva på i tre veckor framåt. Att slippa se och höra hur människor kallar mig parasit. Att vara frisk och kunna gnälla på de söndriga. Det vore trevligt att sitta på ett jobb och längta till lunchen. Det vore underbart att vara hel och våga gå på bio. Att våga äta på McDonalds nykter. Att vilja sätta sig på ett flygplan och åka till någonstans där det är varmt.

Jo, jag vet. Jag gnäller. Känner mig gnällig idag. Men jag har sett en hel del kommentarer på nätet om hur vi sjuka egentligen bara låtsas. Att vi tär. Att vi borde nöja oss med ingenting eftersom vi inte gör någonting. Att de minsann kommer flytta från landet om landet byter regering. Jag blir så trött så trött på att höra hur människor förminskar inte bara de som är trasiga utan även sig själva genom att visa sig vara totalt utan empati.

Men idag skiner solen starkt och vackert. Jag ska dammsuga lägenheten för att känna att det är rent omkring mig och sedan blir det en kopp kaffe och en promenad med Kita, hunden, innan besöket kommer. Det känns fortfarande lite skakigt att släppa in människor i mitt liv. Att släppa in dem i mitt hem. Men de vet om det och de säger att det är lugnt och då blir jag lugnare. Jag får väl helt enkelt ta en dag i taget och tänka på alla de dagar när jag inte kunde gå upp ur sängen ens för att ångesten skar sönder mig.

Nu så. Nu har jag nog gnällt av mig lite och genast känns det bättre.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: