Funderingar på vem jag egentligen är

6 05 2010

Jag får inte ihop det. Att leva normalt, en dag fylld med göromål. Det tar andan ur mig, fyller mig med oändlig trötthet. Som om jag sprungit i tusen och tusen mil utan att stanna en enda gång. Fast jag bara gjort en sådan enkel sak som att stiga ur sängen och åka till terapi. Så störigt. Tröttheten fyller mitt huvud med bomull och leda och söndriga tankar. Den leder ingenstans. Den leder bara bort.

Så jag gick upp tidigt idag. Klockan 6 stod jag i duschen och tvagade mig medan kaffet puttrade i köket. Även fast jag lade mig tidigt i går så var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Det blir så när man, slutligen, vant sig vid att sova i 12 timmar per dygn. En snabb promenad med hunden och sedan bussen in till staden där jag gick och slog dank, tittade in till apoteket och slutligen vandrade iväg till terapin.

Det var en bra terapi i dag. En sådan som ger studs i stegen och glimt i ögat. Nya tankar och nya infallsvinklar. Men det tar på krafterna. Jag är medveten om att man kanske kan tycka att det inte borde göra det men det är, för mig, ytterst arbetsamt. Men efter det hela så avledde jag mina tankar med ett besök hos tant mamma, gick lite ärenden åt henne och vände sedan hem.

När jag kom hem så somnade jag på soffan. Fortfarande med skor och jacka på mig. Så jävla trött. Så förbannat trött. Hur i hela fridens namn ska jag få ett normalt liv när minsta ansträngning tar knäcken på hela min organism? Det går ann att skrota omkring och göra mest ingenting, men så fort jag försöker göra något sådant där som normala människor gör så suger det musten ur mig. Idag fick jag igen ångest, inte mer än vanligt. Men tröttheten! Denna enorma trötthet!

Som sagt så var terapin bra. Jag fick äntligen, efter alla dessa år, sagt vad den handlar om. Att alla dessa fobier jag samlat på mig, för att äta, för att ha gäster, för att gå bort till andra, för att äta på restaurang, med andra, för hissar, för bussar, för bilar, för teater, för biografer, för torg, för köer, för rödljus, för att det ska knacka på dörren, för att telefonen ska ringa, för allt och allt igen egentligen handlar om en enda sak. Det handlar om den där irrationella skräcken för att svälja tungan. För att kvävas. För att få kramp i tungan och stendö.

Allt annat handlar bara om skräcken för skräcken. Att vara rädd för att få ångest. Ångesten finns i flera dimensioner. Men hela hela tiden, varje vaken sekund så präglar den där totalt fånga skräcken för munnen mig. Allt jag gör, från att dricka en kopp kaffe till att gå till affären till att somna planeras utifrån tungan. Från hur jag förväntar mig må om jag tar en kopp kaffe till eller går till affären eller äter en smörgås. Det andra är bara utanpåverk. Symtom och inget annat. Sjukan är munnen.

Det var så skönt att börja nästla i den där härvan. Att tänka tanken på vem jag vore om jag inte vore min ångest. För det är ju så det är. I juni har jag levt med skräcken dygnet runt i 19 år. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten av en ångestattack. Jag har verkligen försökt att utmana ångesten. Gång på gång på gång på gång. Som man säger att man ska. Men grundproblemet finns hela tiden kvar. Skräcken, den vettlösa skräcken för att kvävas.

Så nu har vi börjat rangordna mina fobier och tvångstankar. Det känns bra. Helt klart. För den dagen jag känner mig trygg i mig själv, när jag kan känna att jag själv har styrkan att bära mig, när jag litar på mig själv, då behöver jag inte min krycka alkoholen längre. För det är ju så jag använder den. Inte för att festa eller för att det är kul att vara full. Men för att slappna av i några timmar, inte tänka på tungan hela, hela, hela tiden. För det är ju det jag gör annars. Känner efter vart i munnen den är. Det räcker med att en brödsmula eller ett pepparkorn hamnar under tungan för att jag ska få en fullständig panik attack. Det behövs inte mer. Oftast behövs inte ens det heller.

Men, jag kan inte säga att livet inte är vänligt mot mig. För nu för tiden mår jag ju så mycket bättre. Depressionen har hållit sig borta i över ett år. Ångesten är mindre. Jag dricker mindre än på många, många år, även om jag fortfarande självmedicinerar. För att orka ta mig ut i världen. Men allt oftare gör jag saker som vore otänkbara för bara ett år sedan och jag gör dem nykter. Åker buss, går på promenad, går till affären. Lever en hel dag. Det går åt rätt håll.

Förutom då att jag ständigt, ständigt måste känna efter vart tungan är. Genom att pressa den mot undertänder eller gom. Genom att röra den i munnen. I bland röra dem med fingrarna, när ingen ser.

Fast dagen kommer när jag släpper tanken tror jag. Jag känner hopp inför att det kan bli en sådan dag. Problemet är bara: vem är jag då? Vem är jag utan ångesten? Utan att ångesten för tungan hela tiden ligger framför alla andra tankar jag tänker, framför alla andra känslor, framför alla mina planer. Jag vet inte. Men jag ska ta reda på det tänkte jag.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

6 05 2010
Åsa

Tack för att du delar med dig,vila dig Jonas när helst du behöver och ta livet i små portioner du,kom i håg en för alla och alla för en,vi tycker väldans mycket om dig vännen,KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: