Frusen i tiden

13 05 2010

Kita, hunden, ligger i hallen och morrar åt något eller någon. Inte högt, bara mest för sig själv. Det är väl lite på samma sätt här med. Jag sitter här och morrar åt världen. Mest för mig själv. En liten men jobbig spänning i skallen, en lika liten men lika jobbig i nacken. En smula glädjelös. I all glädjen.

Letar efter musik och människor som kan liva upp mig. Efter en buss som tar mig härifrån. Till… något annat. Trött men allt för pigg för att vila. En enda stor kontrast mot det jag en gång var men en lika stor kontrast till det jag kommer vara. Eller bli.

En vanlig jävla ensam torsdag mitt i livet, nästan mitt i året och nästan mitt i världen. I min värld.

Men allt är inte moll. Mycket är dur. I väntan på hon som blir mitt du så är dur mycket bra.

Vi var på en promenad jag och Kita. Över Viskan och in i skogen. Rakt in i allt det gröna och doftande gick vi. Hon i sina tankar och jag i mina. Mossa och gröna blader och tallar och granar och kottar och grenar och stenar och backar och dalar och under en stengrå himmel. Vi fann något som måste varit en gammal jordkällare och jag blev som vanligt full av gamla, urgamla, tankar om det som var innan vi fanns. Allas vi som finns nu.

Jag kastade pinnar, Kita sprang, jag gick och Kita gick. Kita sprang och jag stod stilla. Som fastfrusen i tiden. För att tiden var så underbar. Så fri. Vem vill inte stelna i frihet?

Nu är vi hemma igen. Båda på jakt efter den där stela känslan av att vara fria. Hon i hallen jag i vardagsrummet. Katten skiter i allt och är där hon vill.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: