Jag och Povel

30 05 2010

Jag är nog rätt frisk nu. Det tog mig 20 år att komma hit men jag vet äntligen vem jag är. Det betyder inte att jag är viktigare än någon annan. Eller att jag är starkare eller finare än någon annan. Bara att jag äntligen är jag. Nästa år, i maj, går min sjukskrivning ut och då är jag nog redo tror jag. Jag hoppas det.

Inte för att börja jobba som sjuksköterska igen. Det blir jag nog aldrig mer. Jag håller helt enkelt inte för trycket. Dessutom så intresserar det mig inte längre. Men jag är beredd att börja slåss för mig själv. För att få ta plats i samhället igen, som någon som inte tas omhand om. Men jag är oändligt tacksam för att jag fick gå sönder och bli trasig utan att behöva dö på kuppen.

Nu är det sommar igen. Jag driver iväg i tankarna till den där sommaren för 4 år sedan när jag satt i stugan i Sjöbo sommarstad, i min mors stuga. Utan egen adress. Utan saker som var mina. Utan hopp. Jag drack och grät och solade. Lyssnade på Povel Ramel för att få skratta lite, för att skrapa på kistans lock och söka luft. Den mentala kista av trä och metall nedgrävd under jord som jag befann mig inuti.

Låtarna rullade varje vaken och sovande sekund i mitt liv. Som en kuliss till mig. Jag försökte ta mitt liv. Med piller och alkohol. Jag lade mig ned för att sova och försvinna och vaknade morgonen efter med en skarp ficklampa i ögonen och två män som undrade hur jag mådde. De var från ambulansen och ville veta om jag levde. Det gjorde jag ju och det berättade jag.

Sedan dess, i samma sekund som allt jag var var slut så föddes jag igen. Där och då grodde tanken om att livet är värt att leva även när det är skit och pannkaka. För döden kommer ju en dag hur man än gör.

Jag är tacksam för den där ficklampan. Utan den hade jag ju inte vaknat känns det som. Jag är tacksam för varje desperat skratt till Povels texter. Jag är tacksam att jag lever. Det var jag inte då men tanken slog rot och har nu blommat upp, växt och blivit ett träd. Fortfarande en smula ostadigt men en dag blir det en ek, stadig och stark.

Så. Povel. Min hommage till dig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Än sjunger gubben
via FoxyTunes

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: