Underbart är kort, alldeles för kort.

30 05 2010

Dagarna har gått. Så fort de sprang fram. Så fort att jag nästan saknade dem innan de var över. Dagar av glädje och arbete, kvällar av prat och tjat och däremellan god mat och många skratt. Sådana där som nästan kväver en och som dödar alla spöken lika effektivt som en atombomb dödar en stad. Men vänligare, snällare, godare.

Vi har varit på landet jag och Kita. Nja, alltså inte hela tiden. Inte sedan jag sist skrev. Men det kändes inte lika febrigt viktigt att skriva. Inte sedan jag slutligen bestämde mig för att det är det jag på något sätt ska ägna mig åt. Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till, men det löser sig liksom. Så jag kan faktiskt unna mig åt att göra annat en stund. Min tid kommer, fan, den är nästan redan här.

Så jag har levt, sovit mycket, ätit, läst, pratat, gått promenader och låtit regn falla på min skult. Sen for vi till landet. Mitt ute i ingenstans var vi. Med mina goda vänner och en massa skog och gräs och hästar och syrsor och Kita sprang och sprang över ängarna, jagade brevbäraren, blev bekant med hästarna och lärde sig att hon inte ska valla dem. Själv så närmade jag mig hästarna med rädsla och skräck men kom till slut på att de inte äter upp mig, att de är rätt så trevliga varelser och att jag inte är så stadsaktigt stadig som jag trodde.

Vi drog en massa trådstängsel, jag slog ned nya stolpar med en stor slägga, nya stolpar som ersatte gamla murkna. Vi flyttade stängsel, drog tråd, var noga med att stänga av elen innan vi gjorde allt det där. Sådant som andra kan men som jag själv inte ens visste att man behöver göra. Allt medan Kita badade i ån eller sprang eller åt gräs eller höll koll på vart husse befann sig. Solen sken ibland föll regnet. Hela tiden var jag lugn och glad.

Dag två så gjorde vi inte så speciellt mycket. Kita, jag och den manliga delen av paret vänner var trötta. Ute brummade en grävskopa som grävde upp hela baksidan av tomten för att gräva ner ett nytt avlopp. Vi satt där inne i huset och tittade på tv medan damen i huset slet med att städa. Sådant är livet ibland. Fortfarande.

Bäst som vi satt och åt så tittade jag ut genom köksfönstret och såg hästarna springa på ängen och tänkte hur lyckligt lottad jag var som fick se sådant till maten. Sen kom jag på att hästarna inte alls skulle kunna springa där eftersom vi stängslat av den delen på grund av markarbetena. Så det blev till att ge sig ut i strilregnet. Men det kändes helt ok. Helt ok.

Efter att jag badat i deras bubbelbad så åkte jag slutligen hem och sedan dess har jag väl mest sovit, tittat på melodifestivalen och latat mig. (Hey Åsa, jag sade ju att Tyskland var bra hahah).

Vänner och ovänner. Jag är tillfreds. DET är stort för mig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Aclutti busch bosch bumpa Albertina
via FoxyTunes

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: