Den sista promenaden

6 06 2010

Sorgen bor där inuti mig. Den skär och stampar och kräver utrymme. Jag sitter här och gör det jag alltid gör och tror att Kita, den svarta hunden, ska dyka upp från sin egna plats bakom sänggaveln. Stirra på katten och ge sig ut i köket för att se om det hänt något nytt spännande i matskålen. Förut när jag lade mig för att vila vaknade jag med ett ryck för jag kom på att jag måste ut med hunden. Men det behöver jag ju inte längre. Den där hundkvinnan som älskade mig för den jag är och inte krävde mer än lite mat och promenader i skogen är borta. Ingen fångar längre sommarens getingar. Ingen morrar längre lågt, nästan ohörbart, när någon går i trappan. Ingen hund gömmer sig längre när jag frågar henne om hon ska duscha. Ingen av allt som jag vant mig vid, som jag tog för givet finns längre. Allt är nytt igen. Katten ligger på fåtöljens fotpall. Hon finns kvar i mitt hem. Men hon är av en annan sort. Hon är inte min vän, hon är min bundsförvant. Min pälsiga vän är bränd till aska och jag kommer aldrig mer vakna i soffan av en glad hundtunga i ansiktet.

Nu måste jag ta tag i mitt liv. Inte sluta gå ut, även fast jag går ensam. Inte längre behöva ta med mig påsar ut. Åka buss ensam. Det finns inte längre någon anledning att gå upp i skogen och traska i sommarvärmen, sakta och stilla. Men jag får finna en anledning. Skogen och stigarna finns kvar, den lilla dammen där Kita brukade bada är inte uttorkad än. Jag får ge mig ut i allt det där och hoppas att Kita kanske går bredvid mig på ett eller annat sätt.

Men jag vet nu att jag aldrig mer ska leva utan hund. Djuren har givit mig så mycket och det vill jag inte förlora. En liten Chips som vilar bredvid mig i sängen, en stor Kita som studsar upp när jag går ut i köket. Den svarta hunden kommer aldrig åter men hennes arvtagare ska jag börja leta efter snart. När jag fått ordning på de demoner som återkommit i mig. De sista  veckorna har jag varit så arg, så desperat eftersom jag kände på mig att något skulle hända. Jag vill inte var arg längre. Jag vill inte vara förtvivlad. Jag vill bara sörja och gå vidare med mitt liv. Finna samma ro som jag upplevt den sista tiden, när jag och Kita var ute i snön eller solen.

Men det finns ljus i mörkret. Igår var vi ute på en sista promenad. Kita var trött och sjuk men knallade ändå omkring i skogen nedanför min mors hem. Vi gick där och jag kunde berätta för Kita om hur jag sprang omkring där som barn. Nu har de skövlat en stor del av skogen inför ett vägbygge men ändå fanns vissa saker kvar. De där märkliga gamla spikarna i ett träd, tågskylten som vi övade prickskytte på med luftgevär. Även fast det inte längre finns någon övergång där. Pumpabäcken där jag med flit en gång ramlade i och förstörde min nya klocka. Kita klafsade givetvis i vattnet och stod där och såg rätt så nöjd där i solskenet. Vi gick där precis som jag gjorde med Zinta, den norska buhunden vi hade när jag var liten. Samma stigar, samma träd, samma gräs och samma himmel. Bara värme och doften av varmt gräs och spirande sommar och jag trodde nog att Kita skulle bli frisk. Bara 12 timmar senare var hon död.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Assume The Perpendicular
via FoxyTunes

Annonser

Åtgärder

Information

6 responses

7 06 2010
Boman

Gråter. Har också en svart hund i mina minnen. Och en till som nyligen somnat in efter ett långt liv.
De har sin plats kvar, fast de inte längre är här. Nu springer de på himlaängar, fria från smärta och sjukdom.

7 06 2010
anna

Ååå…
Fy fan!
Jag sörjer också, fortfarande hårt. Speciellt min Skrotis & Nisse som jag lät mitt ex ta hand om, han fick välja, han klarade inte av att ta hand om dem…När han väl hade insett det så var det försent för mig att ta dem då tiden hade passerat allt för långt och jag hade en ny lillkille som sällskap till Sixten…Fan, vad orättvist! Dessa katter var det dock inget fel på, bara på deras ”husse” som föredrar att vara ute/borta och supa istället. Jag borde ju ha insett att han inte skulle klara av att ta hand om 2 katter…Så jag tycker att allt är mitt fel.
Jag hoppas att du…snart hittar du en annan liten hårig vän att vara vän med, ingen som Kita men en helt annan.
Finns ju inga ord alls, till tröst…

7 06 2010
WoB

Jo det tar fasen så mycket mer än man tror att förlora en sådan god vän. Men som sagt, hon slapp lida eftersom det gick så fort och nu står hon väl i någon sjö och blickar ut över vattnet och tänker kloka tankar.

7 06 2010
Boman

Kanske är det i samma sjö som min Zappa dyker i. Han som fått för sig att han måste hämta en tennisboll om jag började diska. För att leka med mig. Som vi gjorde när han var valp och busigare. Mot slutet kom han med den och la av en suck, som att måste du…

7 06 2010
WoB

Inte helt omöjligt alls. Kita hade pippi på ett blått plastben som pep. Den kunde hon komma med och mycket bestämt släppa det på golvet så att man förstod att nu hade hon otroligt tråkigt och det var dags att leka lite. Fast när hon släppte det framför katten så fick hon snabbt reda på att katter minsann inte håller på med sådana enkla ting 🙂

17 06 2010
Max Hobstig

Jag vet vad du talar om!
Jag har själv varit där!

Det finns tre slags hundar.
De man mött. De man minns. De man aldrig glömmer!

Det var en underbart vacker morgon och
det var en ledsnad helt utan motstycke.
http://www.vimeo.com/5143877

Med vänlig hälsning // Max

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: