Lång färd mot ingenting

11 06 2010

Någon har en stor skuld just nu. Någon, jag vet inte vem eller vad, har stulit sommaren. Den är bara inte här. Det regnar och blåser och mina nyinköpta vita skor blir allt mer missfärgade och smutsiga som jag går omkring i den värld som är mig tilldelad. När jag öppnar mina fönster och min balkongdörr så faller regnet på fönsterbräden och parkettgolv. Luften är sval och fuktig och himlen blyertsgrå. Jag suckar lite för mig själv när jag står och mal morgonens kaffe och tittar ut genom fönstret. Det är icke en suck av välbehag. Snarare en av tillbakahållen livslust och leda.

Men allt är inte fel eller olustigt. För jag tar min kopp med varmt nybryggt kaffe och sätter mig tillrätta i soffan framför datorn och letar hund. Sveper över det internationella nätet efter den som ska vara mitt sällskap på många, många promenader. Det vimlar av hundar och jag blir kär i var enda en. Men det finns alltid ett men. Priset, storleken, rasen eller att det verkar vara något skumt med jycken. Jag måste välja med måtta, sans och omdöme. Magkänsla, hjärtkänsla och vett. I en kombination som jag är osäker på om jag bemästrar. Efter att ha gett vika för närmsta impuls så måste jag sansa mig och faen vet hur jag ska lära mig det innan mitt tålamod är över.

Igår så drog jag iväg mina vänner på en vild biltur ut i djupaste skogen där jag skulle titta på en hund. En på bilden bedårande långhårig schäfer som var 19 veckor. Efter en tur som varade i evigheter kom vi fram till ett fallfärdigt hus bland andra fallfärdiga hus och när vi öppnade bildörrarna så ramlade det ut en dam som minst sagt kan kallas chanserad. Tre raggiga hundar slog följe med damen. Det var hundskall högt och lågt och ingen av hundarna uppförde sig som hundar ska. Jag hade inte blivit det minsta förvånad om det hade suttit en lite mänska med tre ögon och spelat banjo på en veranda. Hela stället andades inavel och droger och utanförskap och socialt förfall. Stämningen var en smula klaustrofobisk och hotfull.

Vi steg in i huset som nog endast stod kvar på grund av alla lort, in i ett kök där de enda kokmöjligheterna jag såg var en gammal smutsig vedspis. Inte ens en AGA utan en gammal, gammal sak. Toalettdörren var söndrig och förklaringen blev att damens pojkvän sparkat sönder den med sin stålhätta och sedan hade hundarna tuggat på resterna. Det luktade inte bara illa utan mycket märkligt. En lukt som inte kan beskrivas men som jag hoppas slippa känna någon gång mer i livet. Allt inramades av två enorma hundar och den lilla hunden som var föremålet för dagen.

Den lilla skällde och skällde och skällde, mest bara för att den nog lärt sig att det är så man gör. Liten och rädd vad den. Nervös som en gråsparv och hoppig som en liten loppa.

Vi åkte därifrån. Utan hund.

I bilen satt vi stundom stumma, stundom babblande och funderade på vad tusan vi sett. Var det verkligen i Sverige vi var? Förfallet, sjukdomen och det missanpassade lös som en glödhet eld i minnet. Hur skulle det någonsin kunna bli en välfungerande hund av den nerviga varelse med de enorma öronen och stora tassarna vi sett? Jag visste i alla fall att jag inte var mannen som kunde mäkta med att omvända varelsen.

Så nu sitter jag då. Igen. Snokar runt på nätet efter min hund. Chips, katten, ligger tyst och sover i snurrfåtöljen bredvid mig. Hon bryr sig inte ett smack. Det kommer hon inte göra förrän dörren slås upp och in stormar det en ny medlem i vår WoBWorld. Under tiden dricker jag väl en kopp kaffe till.

—————-
Now playing: The Chemical Brothers – Electronic Battle Weapon 3
via FoxyTunes

Annonser

Åtgärder

Information

4 responses

11 06 2010
Pia

Stackars stackars liten varelse, hur ska det gå för den lilla vännen…det är så jag tänker. Ser jag ett djur som har det svårt, mår jag dåligt efter – och hade gjort om jag varit med och tittat där. Nästan, nästan så man skulle ha skickat dit några som kunde tagit stackaren därifrån. Visst, synd om de människor som bor i sådan misär oxå, men att de har en liten oskyldig valp där…det är inte rätt..Som vanligt, väldigt bra skrivet!

11 06 2010
WoB

Jo vi pratade om att man borde göra något och jo man åkte därifrån med en klump i magen. Det var ett hem där hundarna tagit över kommandot troligen för att någon måste bestämma. Ytterst obehagligt och man undrar i sitt stilla sinne hur många sådana undangömda ställen det finns i landet och världen. Men man kan väl inte rädda hela världen misstänker jag 😦

Tack!

15 06 2010
Prinsessan

Men om hundarna far illa så borde det ju gå att anmäla nånstans. Och det låter som att de där människorna skulle behöva få det lite mer ordnat också…

Kan du inte lägga in en bild på Chips förresten? Lite orättvist mot katten med bara hundbilder väl…? Eller har du gamla inlägg med kattbilder?

16 06 2010
WoB

Jo jag ska nog anmäla det till Jordbruksverket även om det nog inte görs något för de var ju välnärda. Som om det är det viktigaste.

Chips har jag laddat ut mängder med bilder i min andra blogg. Men du har helt rätt. Dags för lite Chips-bilder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: