Kan man glömma att man lever?

16 06 2010

Jag blev vuxen idag. Det är i dag jag förstod att min barndom och ungdom har flytt, försvunnit, gått sin väg. Eller snarare sprungit iväg medan jag varit upptagen med att blunda hårt. Drömma och finnas och tro att allt ska vara som det var bara jag slutar, är färdig med min personliga resa.

Det finns personer som ställer samma fråga medan min gråt sätter sig i halsen som en enorm klump och får min tunga att svälla som om den vore en ballong. Samma fråga, samma svar, olika resultat. Är det fel på mig eller den andra? Jag vet fan snart varken ut eller in. Bara att den person som jag kom från glider och faller sakta in i något som jag inte kan nå henne i. En ny värld, en värld jag hoppats slippa möta. Men nu är den här. En helt ny värld.

Så vi satt där, tre generationer och en hund. Pratade om inget, för det fanns inget att prat om. Orden föll på hälleberget. Som att vattna metall. Allt faller undan och bort. Pengar blev till inget och inget blev till pengar igen. Utan att byta ägare en enda gång men ändå. Byta. Koncentration mot fara och illamående och diffusa signaler som gjorde oss alla osäkra. Vad säger man till någon som är fullt upptagen med att lyssna till sina egna röster?

Demens är inte vackert. Det är inte bara ett ord. Det är ett tillstånd som dödar mödrar och barn och barnbarn. För till slut finns ingen av oss i den där världen.

Önskar jag kunde gråta men det slutar väl som vanligt med att jag sparkar på något.

Vill bara gömma mig och vara liten igen

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: