Sommar som sig bör

8 07 2010

Livet är rätt så förunderligt ändå. Just nu sitter jag på en farstukvist på landet, det regnar lite milt, Vivaldi spelas för mig, bara för mig och fåglar kvittrar som om de vore till just för att kvittra. Det är inte för varmt eller kallt, snarare är luften alldeles ljum och smiter åt kring kroppen som ett osynligt draperi. Smeker med känsliga fingrar min rakade kind. Allt är sådär juligrönt som det bara kan vara i Sverige på sommaren. Till och med markens stenar är svagt gröna och vackra. De ser nästan mjuka ut där de gömmer sig i gräs och bland blader.

Det där lugnet jag alltid, nästan alltid, får här ute bland mina vänner och hästarna och där hunden får ströva över tomten infinner sig. Magen säger att den är lite hungrig och själen viskar att den är mätt. Hur jag ska gå vidare med livet är en öppen fråga, en fråga som nästan inte vill ha ett svar. Som väjer för möjligheterna som finns i en oändlig tid. Just nu lever jag som i en film. Det känns som att allt som ska vara bra är det. Kanske är det bara musiken som talar för mig?

Det är skönt att finnas till, gott att leva och underbart att längta.

Då när jag var ung och oförstörd

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: