Tidens tand biter hårt

14 07 2010

Jag var i la stada igår och hälsade på min mor. Igen. Jag gör det lite titt som tätt nu för tiden. Det gör mig varje gång så nedstämd och arg. Livet är så fruktansvärt orättvist kan jag tycka när jag går därifrån. Att någon som vigt sitt liv år att hjälpa andra ska bli så nedbruten och ensam gör mig rasande. Men det går inte att göra något åt det. Saker är som de är. Livet är orättvist. Full av aggressioner sätter jag mig på bussen hem och lever mitt liv som jag alltid gjort, bara lite mer medveten om att tiden går, springer från oss alla. Kvar blir till slut bara tomma skal som sänks ner i jorden eller eldas upp i enorma ugnar.

Min mor har arbetat hårt hela sitt liv. Varit där för sina föräldrar, gått dit efter att hon arbetat natt på sjukhuset, hjälpt dem med det som behövs och sedan gått hem till mig och min sjukliga far och hjälpt oss att leva våra liv väl. Ständigt på väg, alltid med någon annan i åtanke. Nu sitter hon ensam i en mörk lägenhet och vågar inte längre gå ut för att världen ter sig skrämmande och hotfull för henne. Själv kan jag bara vara där ibland och finnas till. Småprata om inget och lyssna till hennes upprepande av samma saker, gång på gång. Så jag sitter där med vreden pulserande i tinningarna, sjungande i huvudet. En eld som väcks i mitt bröst när jag tittar på hennes snabbt försvinnande kropp.

Men mot tiden kan man inget göra. Bara hänga med och hoppas att den behandlar en väl. Det gör den sällan har jag lärt mig genom mina många år inom äldreomsorgen. Nu är det min mor som sipprar iväg, som rök från en eld som falnat.

Men när jag kommer hem så lägger sig min vrede och jag tänker att det gäller att leva och leva väl, den tid man har. Sluta oroa sig för småsaker som ändå bara stör friden. Finna nöje i att sitta i skuggan under ett träd eller att läsa en bok. Klappa hunden och veta att den älskar en. För en vacker dag så tar allt slut och då finns det ingen ånger i världen som kan ställa allt tillrätta igen. Det går inte att backa bandet. Så jag försöker göra det som är viktigt för mig istället för att göra det som är viktigt för andra. Så att jag när jag väl sitter i min egna mörka lägenhet och är rädd för världen där ute vet att jag levt utefter mig själv.

Jag och Mappe, vår hund som vaktade mig när jag var liten.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: