Han skryter med att han betalt kalaset Och kallar mig bakom ryggen för ett svin.

15 07 2010

Det är slut nu. Precis när det börjar. Jag föll. Så hårt igen. Men sanden som jag faller på är inte stenen jag föll på förut. Så jag snubblar och håller hårt i närmsta kvinna. Finnes ingen kvinna greppar jag tag i något annat. Jag går i vår värld och blir kär varje sekund. Alla dessa kvinnor, alla dessa tankar som blott går att finna i tidningar. Hur ska vi orka leva när idealen inte längre finns, bara ses?

Moralister och likasinnande finner mitt liv vara en gnutta osmakligt. Jag vet, jag har varit ihop med flera av dem. De sade till mig med sträng präströst, gemensam, men bara på olika tider. De fann mig vara lite för mycket. Lite för älskande. Så de bedrog och förslog. Själv stod jag i garaget och drack alkohol.

Så till dem kan jag berätta att jag lever. Finnes. Ensam man söker. Hela tiden söker jag. Någon som kan frälsa mig. Gör mig hel och ren och lugn. Men jag finner det icke. Vare sig i livet eller i döden. Hundar, ungar och en jävla massa vin. Det rinner så lätt, nedför min nyfräscha hals. Inhalationer mot ciggen och cigg mot tillvaron. Billiga öl för annat har jag inte råd med. Allt som dunkar är bättre än det som är tyst. I jakt på tystnande.

Fri att skaffa mig inget. Har redan allt. Min hund som följer mina steg, min katt som följer mina ord och inget mer skall jag mig finna.

Så jag gör väl det jag alltid gjort. Samma sak dag efter natt. Vecka ut och månad in. År efter liv. Kanske ska jag ändra mig men fan, ärligt talat. Varför?

Det kostar på att hålla fred, gud vet,
Med den som tigger mig att jag skall sjunga,
Och smickrar mig inför allmänhet,
Men mördar mig I lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin,
Med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
Han skryter med att han betalt kalaset
Och kallar mig bakom ryggen för ett svin.

Men jag har råd, du gamle lurifax,
Och Ni, min nådiga, med allt ert pladder,
Se, jag har råd att sjunga för er strax,
Med poesi besvarar jag ert sladder!
Med gudar dricker jag för ert väl
Och lockar fredens ängel ner I gruset,
Se’n jag visat, vem som tålde ruset,
Och sagt er sanningen och frälst min själ.

Ty sanningen gör gott, och det är sant
Att om I detta land man bryter seden
Och inte ständigt kacklar likadant
Som alla andra kycklingar I reden
Men går sin egen väg med stor besvär,
Förgäter fulheten för allt det sköna,
Då kacklar alltid någon gammal höna,
Hur förfärligt lättsinnig man är.

Men kackla ni I morgon, just idag
När jag har ordet, vill jag hellre gala:
Kuckeliku! Mitt herrskap, till behag
För er jag har satt livet på det hala,
Tänkt mer på glädjen än på gods och gull,
Ty någon skall fördriva tråkigheten
Om ryktet ock skall gå till evigheten,
Att jag har sjungit för att jag var full.

Jag står här ensam, fast I lustigt lag,
Nåväl, med rätt, ty själv min väg jag väljer
Och målet ser jag tydligt, dag från dag,
Långt bortom dessa flaskor och buteljer.
Och just vid dessa silversträngars drill
En röst mig når, som hörs blott av poeter,
Jag glömmer därvid alla små förtreter
Och dricker, stolt, min ädla sångmö till!

More lyrics: http://www.lyricsmode.com/lyrics/e/evert_taube/#share

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: