I gränslandet till lyckaN

25 07 2010

Dagen är kall och snål. Därute, i stora världen, rinner vattnet från himlen som om det fanns en oändlig mängd. Här inne, i min lilla värld är det varmt och torrt. Kvinnan skämmer bort hunden med ostbitar, katten vilar på byrån och jag själv är behagligt trött. Frånvaron av oro oroar mig en smula. Den finns ju där, jag kan känna den djupt inne i bröstet. Men den når inte längre eftersom mitt hjärta är tryggt och i vägen. Den hindrar som en mur mot anfallande provokationer. Därinne bultar det rött och fyllt med min kropps blod.

Det känns ovant, allt. Hon säger att mitt drickande oroar henne och jag svarar inte, slår ner blicken och änglsal för att förlora något jag inte ens ännu fått. Eller är jag oroad för att förlora mitt drickande? Jag vet inte, kanske är det en kombination, en häxblandning som får mig, som allt som oftast har orden på min sida att tystna och ta ett bloss på cigaretten för att slippa tala.

Men jag vet ju vad jag vill ha av livet. Hur jag ska få det har alltid varit ett mysterium. Istället har jag fått gåvor av livet jag aldrig bett om. De bara ramlar ner över mig och jag kan inte annat än att våga ta emot. Fast jag är livrädd för att ta emot något jag faktiskt vill ha. En smula kärlek, en gnutta tillsammanshet. Dela en morgon i bädden och över en cigg i köket. Köpa cola och wienerbröd åt någon annan än mig själv. Ställa undan ölen och faktiskt lida mig igenom livet men vara trygg i det.

Kanske vill jag för mycket? Hur ska jag veta om det är så? Jag som inte kan avgöra eller värdera ens det allra enklaste i livet. Snart faller löven och skogen blir brandgul. Det är snarare än vi tror. Sommaren skrattar fortfarande men det porlar inte längre i bäckarna och havet piskar allt oftare stränderna. De som är som jag, lite trötta och skeva, lite pinsamma och fela, de kurar ihop sig, gömmer sig inför vintern.

Så jag njuter av dagen. Medan kvinnan som jag söker skämmer bort hunden med ostbitar och ler på det där sättet som jag inte kan värja mig mot. Själv ler jag inte alls. Jag skrattar och pladdrar och flamsar och försöker vara avslappnad men mig själv. Jag tror det lyckas rätt bra, för jag mår bra just idag. Idag är en bra dag, en morgon som blev en förmiddag som blev en promenad i regnet som föll sig fram mot eftermiddagen under samtal i köket om just ingenting men allt på en och samma gång. Jämföra adresser , tala om märkliga minnen, människor vi mött och sökt. Avledon och kräftor och jag finner ett fniss stilla tiga inom mig. Som att hjärtat ler.

Kanske borde jag finna allt som jag funnit, men det jag fann är mig en skatt.

Mitt hem som jag fann av en slump.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: