Inget händer

29 08 2010

Jag väntar på att potatisen ska koka färdigt. Under tiden låter jag världen stanna upp lite. Utan att det svindlar det allra minsta grand. Där jag sitter har jag det rätt så bra. Förträffligt faktiskt. Sinatra på spottan, katten på fönsterbrädet och hunden som ligger på golvet och tuggar på ett ben. I köket kvider potatisen för att jag valt att göra slut på dess lidande. Jag är hungrig. Jättehungrig.

Efter maten är det duschen och sedan bussen till Kvinnan. Titta på film står visst på schemat om jag tolkat hennes signaler rätt. Låter helt ok. Låta det vara söndag, trots att jag egentligen inte märker någon större skillnad på alla dessa dagar som svindlar förbi. Ibland känns det som att sitta på ett tåg och titta på ett tåg som går i motsatt riktning. Är det jag eller tiden som rör sig?

Mitt hem är rent. Så rent det nu kan bli. Dammsugaren behöver en ny påse, men man kan inte få allt man behöver här i livet. Ibland får man nöja sig med det man vill ha.

Så innan jag gör något alls ska jag sitta här och bara vara. Något som tagit mig en farlig massa år att lära mig, men jag börjar bemästra konsten till fullo. Var och en är bra på något och min gåva är att vara i mig själv.

Ibland.





Att springa på vatten

29 08 2010

Ensamheten ger mig ro. Alltså, den som jag får förmånen att välja själv. Den som jag kan få mellan alla dessa möten med andra människor, med djur och med världens alla atomer. Ensamheten som rogivare är större och mäktigare än vilken drog som helst. Fast jag måste erkänna att det ibland verkar som att jag är en av de få som anser detta. De flesta verkar klamra sig vid varandra som för att söka skydd mot någon sorts mental storm.

Men återigen, det är skillnad på ensamhet som man väljer och ensamhet som klibbar sig fast som förra veckans svett. Jag har blivit välsignad med att åter möta kärleken till och av en kvinna. en småtrasig och stolt varelse som tittar på mig med mild, blå, blick. Då är det lätt att lägga sig i soffan och hela tiden veta att jag kan möta hennes omfamning vilken stund som helst. Då är ensamheten en stund för kontemplation och återhämtning.

Men idag ska jag åka till henne. Vara med henne. För att jag vill, för att jag mest måste. Ta med mig hunden och det goda humöret. Medelst buss ska vi besöka min bättre hälft. För att jag vill, för att jag bara måste.

Jag ska först städa min lägenhet. Så att återinförandet i den samma blir något att se fram mot. Dammsuga och damma och moppa. Ordning i rummet ger mig en smula ro i själen. Stökighet stökar till mina tankar. Ständigt på gränsen till att vara pedant. Jag aktar mig noga för att återfalla i gamla mönster där jag inte kan sluta städa. Mönster där jag aldrig kan njuta av vetskapen att det är rent utan hela tiden letar smuts. Så jag låter det stökas till en aning för att sedan kunna städa det till ordning och reda.

Har man dessutom en löpande hund och en fällande katt så måste man likt förbannat ta tag i det där. Vare sig man vill eller inte. På golvet prickas ytan av små blodfläckar, fläckar som blandas med damm och katthår tills det ser ut som ett smutsigt mord har skett. Jag funderar varje minut på att köpa tikskydd men det blir inget av tanken. Bara ännu en sväng med moppen. De små blodfläckarna flyter ihop, binds samman av damm tills parketten ser sliten och gammal ut. Tills jag byter vatten i hinken och smeker bort all gammal lort. En märklig tillvaro när jag tänker på det.

Först blir det en kopp kaffe till. Rulla en cigarett. Duscha. Klä mig i min vackraste skrud, för att hennes, hon den jag håller av, ögon inte ska behöva bry sig om trådars slitenhet eller fibrers fläckar. Raka mina kinder så att de smeker hennes när vi kysser varandras själar. Nogsamt applicera väldoftande droppar på min kropp. För hennes njutning. För min egna förnöjsamhet. För att jag vill. För att jag måste.





Medan tiden går

28 08 2010

Dagen som är idag är kanske en god dag. Jag vet inte än. Det känns svårt att få grepp om timmarna som komma skall. De undslipper mina tankar, flyr mina planer. Varje sekund tänker jag mig vara annorlunda än den förra men det blir liksom bara samma samma. Dricker kaffe, funderar på att gå ut i skogen med hunden och sätta mig på en sten och bara finnas till men av allt blir det endast samma vardagsrum och samma kaffe och samma planer som faller på grund av min egna otillräcklighet. Jag kommer liksom ingenstans. Fast inuti mig själv.

Jag saknar damens jämna andetag bredvid mig. Saknar hennes blå ögon och saknar hennes tredskade blick på mig när jag smiter ut i köket och låtsas dricka kaffe när jag egentligen håller i mig en öl. Hon har sagt åt mig att det får bli ett slut på det där. Jo, jag vet. Bara jag visste vad jag ska ersätta det med. Men det löser jag väl på något sätt. Jag är ju redan på god väg. Men det är ju lördag för tusan. Känns det som. Även om det är fel slutsats så är ju tanken rätt. Fast så fel. Valet är ju egentligen oerhört lätt. Det var länge sedan någon verkligen ställde krav på mig och det skrämmer mig. När man har smitit från all form av ansvar i många månader och år så blir minsta suck om att man ska göra något man inte rakt direkt känner för som ett berg att bestiga, en vägg att slänga sig rakt in i. Fast ibland måste man ju slå sig.

Så jag längtar efter hennes hår och ögon och mjuka, mjuka händer. Längtar till och med efter hennes grå blick, den hon får när jag gjort bort mig. Igen.

Så kanske skulle jag ta en kaffe till? Röka en cigarett, duscha och ge mig ut på den där skogspromenaden. Jag tittar över min ekonomi och finner den vara näst intill icke existerande. En del räkningar får jag helt enkelt strunta i. Har man 4,50 skr på kontot och det är 3 veckor till nästan utbetalning så får man bara göra så. Det blir till att suga på ramarna den här månaden. Med. Fast det har slutat bekymra mig för länge, länge sedan. Det fanns en tid när jag fick panik kvar om jag bara hade sisådär 7000 spänn kvar när räkningarna var betalda. Nu har jag lärt mig att det där alltid löser sig. Man behöver sannerligen inte så mycket som jag en gång trodde. Man behöver bara lite käk och i mitt fall tobak. Resten av tiden får man finna andra njutningar än att handla saker.

Äsch, det här liknar ju bara ett enda sammelsurium av spridda tankar och det är nog en sådan dag. Splittrad. Lika bra att dricka det där kaffet jag mal på om och sedan gå ut i friska luften. Vänta på nästa kyss från min kärlek och nästa kram från hennes famn.

Så får det bli.





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





Nä, inte nu du

26 08 2010

Jag kokketerar med att hålla orden vid min sida. Faller ut mot ditten och datten som jag finner avvikande mot min tanke. Men i sista. Änden. Är. Jag. Ensam.

Jag fann honom någon gång runt 1980. December. När Lennon var död. Det var som att Lennons död väckte mig från min Elviskoma.

mEN JUST NU ORKAR JAG INTE BERÄTTA MER.

¨





På andra sidan mötet

26 08 2010

Bro över Gavelhytteån i Hammarby

Image via Wikipedia

Det har skett nu. Något jag ryggat tillbaka för och från i månader, ja år. Ett så kallat ”uppföljningssamtal” med Försäkringskassan, med alla dessa människor som är inblandade i mitt väl och ve. Givetvis kom jag försent. För att jag valde att försova mig i morse. För att jag valde att missa bussen. För att jag valde att låta livet skölja över mig med all den bittra bottensats som finns i dess kalk. Men jag kom. Till slut.

Det är skillnaden mot förut. Att jag faktiskt dyker upp när jag ska. Kanske inte i tid, men på plats.

Jag darrade, svettades, kräkfärdig var jag. Ville bara därifrån, hälla i mig något som tog mig till lugnare gator. Men jag satt kvar. Darrande, svettandes, kräkfärdig. Svamlande svar på frågor, dimmiga begrepp, en känsla av att sväva ovanför mig själv och resten av gruppen människor. Det var som att jag flög under taket och tittade ner, fann att jag hade en fläck på byxorna och förundrades över hur snabbt mina fingrar trummade på låren, hur svetten rann, hur tankarna jag berättade om kunde vara mina.

Så. Nu har jag 8+18 månader på mig, högst, att bli frisk på. Intet en sekund mer. Efter det, om jag fortfarande är dum nog att inte förstå att jag är frisk blir jag hänvisad till sociala nämndens pengabidrag. Just nu vet jag faen inte hur det ska gå till. Men kanske går det. Till. Jag vet inte. Just nu vet jag inte. Jag kan bara hoppas att gudarna ler mot mig igen och att den svarta hunden och ångesten svalnar, försvinner, bleknar, så att jag kan sköta tider och att vara i situationer utan att bli galen. Igen.

Don´t worry, be happy!





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.





22 08 2010


Visitor Map
Create your own visitor map!





En trälmänniska talar

19 08 2010

Det roar mig oerhört att de som propagerar allra mest för individualismen är de som allra mest ser på alla som jämlika, eller ska vi snarare säga likadana. De ser på sin granne och säger åt sig själva att dennes misslyckanden i livet beror på slapphet eller lathet eller bristande uppmärksamhet eftersom de ständigt jämför sig själva med resten av världen och finner den egna personen vara mallen.

Så de säger åt oss andra, vi som inte riktigt dög, att våra bristande framgångar beror på att vi inte tar i på rätt sätt. De blundar mycket vackert för att alla kanske inte har samma förutsättningar att skapa sig ett liv där man kan köpa sig tid och samtidigt slösar den.

Sjukdomar och frånvaro av ”vinnarskalle” viftar de bort när de tänker sig hur de själva skulle vilja ha ledigt och vara fria. De glömmer så gärna att sjukdom, arbetslöshet och det som så populärt kallas för utanförskap kanske inte är någon man aktivt valt. Det är nog väldigt sällan en människa väljer att bli arbetslös. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte känner en enda människa som sagt upp sig för att leva på det sociala. Däremot känner jag en hel del människor som faktiskt inte får jobb. Jag veeeet, helt tokigt, men det är sant.

Men de roar mig, fast de borde oroa mig. De hela och de rena som slår sig för bröstet och ställer sig själva för mall för hela mänskligheten. Hur det sedan går ihop att de inte själva är miljardärer och ständigt lyckliga och faktiskt inte är speciellt viktiga för mänskligheten får någon annan fundera ut. Jag menar, kan Kamprad och Bill Gates så borde ju faktiskt de med klara av det hela?

Men de allra flesta är ju hyggliga människor? Eller är de? De allra flesta är ju vidsynta och kloka och toleranta? Eller hur var det nu med det där egentligen?

Själv är jag bara underbar!





En brygga som blir en bro

19 08 2010

Mitt i allt, så känns det rätt så ok att vara mig. Sura stanker är utvädrade och jag själv värd att må bra. Känner jag. Såsom jag borde känna. Dagen liksom faller på plats, rotar sig. Det tjuriga har gett vika och nog borde timmarna som följer kunna bli tämligen goda. Fast det är väl så, att man måste öppna sina känslofönster då och då för att inte kvävas i stanken från onda tankar. Det känns rätt liksom. Rätt och riktigt.

När jag väl bestämde mig för att låta vulkanen som är jag eruptera blev jag genast en smula vackrare till sinnes. Även om jag kanske inte kände igen känslan med en gång. Det är som att tömma en böld, man måste klämma och låta det göra ont för att bli av med giftet.

Därför lät jag det emotionella varet rinna nedför mina kinder, därför lät jag blodet springa fram. Nu läker mitt överhettade själsliv sakta men gott. Utan plåster eller förband. Utan känslomässigt penicillin. Jag finner mig själv glättig och törstig på livet. Pyttelitet glad men känslan växer och dundrar i mitt bröst. Alla riktningar jag har att välja på syns mig goda.

Hungrig på livet, mitt liv.





Svammelsurium

19 08 2010

Nope. Nej och njet och inte. Tänker inte, vägrar tänka. Låter livet passera förbi. Låter tillvaron finnas och inte göra annat än att finnas till jag med. Så får det vara. Jomen serru. Valår och svalår och talår som det är. Själv så vägrar jag välja. Just nu tänker jag då rakt inte välja. Men däremot så ska jag ta hunden på en lång promenad, gå ut i världen och våga vara mig. Åka in till la stada och köpa ett nytt hundkoppel. För att jag kan, för att jag vill. För att jag måste. Men det där måstet sammanfaller med min önskan så det är helt ok.

Sen ska jag åka hem igen. Gömma mig för världen. På det där oefterhärmliga sättet som bara jag kan gömma mig på. Stänga av mobilen, stänga av världen. Stänga av mig själv och stänga av tiden. Titta på böcker och läsa film. Eller något sådant. Rensa i livets rabatt. Äta farlig mat och dricka farlig dryck. Sova farlig sömn och hela tiden vägra titta på klockan.

Kyssa mig själv, mjukt och innerligt. Backa banden, städa. Dammsuga upp all lort och damma av bord och stollar. Bli lite lagom galen, sådär charmigt som bara jag kan bli, vara. Lämna alla fula skeva ord bakom mig. Radera mina tankar.

Det är ett val jag gör. Jag trivs med att välja. En gång i tiden valde jag aldrig. Nu väljer jag jämt. Hela tiden kryssar jag mellan grynnor och skär. Utan att en enda gång gå på grund. För det mesta.

Så jag låter musiken spela, minuterna ticka, timmar läggas på hög. Dricker kaffe och kväljs. Det är som det ska vara i mitt liv. Som jag förtjänar lever jag mitt liv. För vem ska annars göra det?





Bekännelser från taburetten

19 08 2010

Det tar på krafterna att vara mig. Jag. Jag tror jag sagt det tidigare men jag säger det igen. Att leva i en kropp som faller samman med en själ som ständigt bråkar med världen tar på krafterna. Jag lovar. Det är länge sedan jag nickade instämmande till allt människor sade mig. Nu för tiden så kokar det i mig, brusar som en treo i vatten, när folket som lever i världen inte längre gör mina tankar tillmötes.

Så därför tänker jag inte vara glad och trevlig och inställsam. Jag tänker skrika och bråka och bli förbannad, för att inte kvävas av mina tankar. Låt världen gå sin väg, jag står kvar. Låt världen rämna, jag är hel. Blir hel, finner världen dum och mig själv klok. För jag har inget annat val.

Fast det klart. Jag behöver inte vara elak. Så klart behöver jag inte bli elak. Även när världen är elak mot mig. Men jag är så trött, så trött på att vara någon som bedrar genom att inte säga min mening, mina tankar och mina känslor. Så om jag då förfaller att vara elak så får det väl bli så.

Därför så tänker jag vara ensam. Dricka mitt dagen-efter kaffe och röka mina dagen-efter cigaretter och tänka mina dagen-efter tankar. Låsa min dörr, endast gå ut när hunden tarvar ut. Sova, äta, leva. Jag är trött på att leva mitt i världen. Min plats är i mig själv. Där finner jag mig själv vara god och glad och ensam. Där lägger sig huvudvärken, den ständiga huvudvärken, till ro. Där lyssnar jag in mig själv och mitt hjärtas slag.

Därför mina ovänner, därför tänker jag inte göra något alls idag. Inget som jag inte själv vill.





Alla ska i jorden

19 08 2010

Mitt namn finner endast jag själv. Det du letar efter är intet jag. Det är någon jag inte känner mig vid. Så du sniffar, slukar, snittrar, efter bokstäver och intet annat. Hör du inte pianotangenterna? Vit faller i svarts mun. Hör du inte hur de spelar sin roll för att vara oss till föga?

Ingen som vi hör är hel utan den andra. Vi kan reta oss, leta oss, vara oss tillsammans, men ensamma. Men inget ljud blir till annat än oljud än att vara kören som finner sig själv. Är jag oljuden? Är jag så simpel? Är jag intet annat? Jag som vill vara så elegant, så förnibel. SÅ mitt! Så tvättan av det som är ränta. Så minus skuld.

Men vi ska alla i jorden. Jag har gått på kyrkogården, med min hund. PÅ min hund har vi vandrat på min faders grav. Dör jag kommer gå. Du ser, jag blandar bort bokstäver. Na. Men allt är sant.

Eller?





När hemma är inuti bröstet

18 08 2010

Jag är så glad i mitt hem. Nu för tiden. Det fanns en tid när jag var hemlös. Hemlös även om jag hade egen nyckel och egna väggar och eget tak över huvudet. I mina fönster fanns inga gardiner och inga mattor på mina golv. Jag sov på en madrass på golvet och nöjde mig med det. För jag var ju inte hemma ändå. Väggar som slöt sig kring mig, kvävde mig, dödade allt som var jag och mitt.

Nu har jag monterat upp sängen och redan bytt gardiner två gånger på ett halvår. Funderar på att köpa växter och letar roliga saker i affärer som säljer saker till hem och hus och kojor. När jag går ut genom porten är jag fortfarande hemma, i trädgården busar jag med hunden och ute på gatan går min buss. Den som tar mig till staden vid Viskan där jag handlar mjölk och cigg och går på stadspromenad. På något sätt är jag hemma mest hela tiden. Jag bär med mig hemmet, som en sköldpadda plägar göra.

Även om mina väggar är fast i ett hus så är tanken på det och känslan av det inuti mig precis hela tiden.

Just under himlen bor jag





Nerfostran

16 08 2010

Är hela livet egentligen ett enda stort uppror?  Från trotsåldern till ålderdom. Är vi satta på denna jord för att alltid och i evighet hävda vår rätt. Rätten till ett eget liv, en egen vilja och ett eget sätt. Småbarnen kämpar förtvivlat för att göra sin röst hörd, högre och högre tills det hela slutar i ett illvrål. Vi vuxna kämpar envist på i andra änden av problemet, lägger bannor och förbud på barnet till det tystnar, vi lär barnen att knyta näven i fickan precis som vi själva.

Stå tyst i kön, prata inte så högt, sjung inte i affären, gå rakt i ledet, prata inte i mun, prata inte överhuvudtaget, säg inte emot, säg inte alls, gör inte så, gör som jag visar, inte som du vill, peta inte på allt, peta inte på nått, peta inte. Lär dig att tänka själv, tänk inte så mycket, tänk inte så.

En egen vilja är livsfarlig. En egen vilja leder till fördärv. Ju mer man tänker, gör, säger, som alla andra ju lättare blir det att glida undan, slippa ta ansvar, för man är ju inte den enda som tänker, tycker och gör på det sättet.

Det är en fin balansgång att lära barnen vad som är rätt och riktigt. Om vi låter dem få sin vilja igenom anses vi vara slappa, om vi ständigt stryr dem kväver vi deras kreativitet. Curlingförälder är ett skällsord. Diktator likaså. Någonstans mitt emellan dessa två skall vi gå, Vi skall lära barnen att tacka och ta emot, samtidigt som vi skall lära dem att hävda den egna viljan. Men hur skall vi lära dem att tycka och känna när vi ständigt säger åt dem att räta in sig i leden, ständigt anpassa sig?

Fortfarande fascinerad att man låter en idiot som mig skaffa barn överhuvud taget.





Pass the wine

12 08 2010

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.





Tankar om att inte tänka

10 08 2010

Livet består av mer än mitt mörka sovrum, min kudde och mina tankar. Jag visste väl allt det där under mina år som frivilligt ofrivillig erimit. De dagar när jag vandrade mellan köket och sängen iklädd morgonrock och min kropps smuts. Depression gör så med människan. Man förfaller, förtvinar, förtvivlar. Inget spelar längre någon som helst roll. Inte för att man inte bryr sig utan för att man bara inte känner igen empati och kärlek och glädje och sorg och rädslor. Tomheten är total. Den enda känslan som är komplett. Tomhet och apati. Bara äta för att överleva, röka för att känna att man lever och dricka för att slippa känna.

Det känns som ett annat liv nu. Det känns som något jag sett på film och förfasats över. Jag kan inte ens själv förstå det och jag förstår de som inte vill förstå. De som kallar de sjuka för lata. För det svindlar i tanken att man kan bli så utan vilja eller önskan eller känslor. Jag vet att det hände mig, det kom smygande. Som en tjuv om natten tog den svarta hunden mitt liv och vände det mot mig. Hade bädden jag vilade på börjat brinna undrar jag om jag orkat ta mig ur. På allvar undrar jag det. Kanske hade jag sett det som en välsignelse?

Så nu när jag med hjälp av mediciner fått tillbaka mina känslor och min glädje och med hjälp av terapi börjat förstå det mysterium som är jag själv så är jag så tacksam för att ha fått de där åren. De har gett mig mer än de tog.  På något skruvat märkligt sätt har de gjort mig till en lyckligare människa. Hur det där fungerar förstår jag mig inte på, men jag låter det vara så. Man ska nog inte förstå allt här i universum.

Just nu lever jag och lever väl. Med allt en människa kan begära av livet. Visst finns det svarta stunder, dagar, men de är fåtal numera. För sedan jag kläddes av allt prål och guld har jag funnit att det som fanns under var värt mer än allt det jag tappade. Man behöver inte så mycket här i världen. Mat och några få utvalda nöjen, goda vänner som finns där även när man själv kanske inte är så närvarande, kärlek och promenader i skogen med sin hund. Klappa sin katt och prata med sina barn. Några dagar om året när man far ut i världen och finner den vacker.

Det är rätt så underbart att leva.

Min kära katt





Tidens ström

10 08 2010

Tiden droppar ner över mig. Väter ner mitt liv med hågkomster av dagar i solen och nätter i snö. Allt medan min hud blir allt mer stel och förtvinad. Men det är ok. Det är som det ska vara. För varje dag blir jag allt visare och klokare och lite vackrare. Precis som vi alla blir. Mitt hår visar upp grå strån och jag vet att en dag kommer det falla av och försvinna. Men än så länge är jag ung och har funnit någon sorts ro i mig. Det är nog så att jag aldrig kommer bli en lugn person, men allt annat än rå ångest och oro är bra.

På mina golv har hunden lämnat sina leksaker medan hon själv ligger i soffan och vilar sin hundsjäl. Katten sitter i fönstret och tittar ut och längtar någonstans. Som katter plägar göra när de är uttråkade. Som vi alla gör när vi är uttråkade. Kvinnan ligger i mitt sovrum och sover. Det blev sent och glatt igår. Prat och diskussioner och småskratt. Vi duschade hunden och rökade hemrullade cigaretter. Jag drack några öl och hon drack vatten. För sån är vår uppdelning i nöjen.

Idag väntar ännu en dag i den ekonomiska privata krisens skugga. Men kylen är full med mat och alltid blir man mätt. Det pratas om att panta en dator, vi får se hur det blir med det där. Idag hinner vi nog inte göra det i alla fall. Jag borde städa mina golv. Fast det är rätt så trivsamt med ostädade golv ibland. När det är hundens leksaker som ligger över det. Men jag borde nog rädda mina strumpor och kalsonger som hon har hämtat ur tvättkorgen. Innan jag får bitmärken över mina mest privata delar.

Så dagen som på något märkligt sätt knappt har börjat ser ut att bli bra. Ännu en bra dag. Den förlamande trötthet som jag upplevt i några dagar börjar ge med sig. Det är bara att inse, jag är inte stark än. Det behövs inte mycket för att välta mitt lass. Bara att bli kär och arbeta med att hjälpa till att byta fasad på ett hus i några dagar. Mer krävs inte för att jag ska slockna som en tändsticka som brunnit färdigt. På mina handflator finns det där stressexemet som brukar dyka upp när världen varit lite överväldigande. Det kräver salvor och krämer. Själv kräver jag kaffe och cigg och kyssar.

Så rinner tiden förbi, bort. Men den tidsström jag befinner mig i är god mot mig just nu. Den smeker mina tankar och känslorna jag upplever är starka och vackra. Allt för att jag stannade upp en sekund och tittade upp från marken.

Som ett ställverk är mitt hjärta.





När tröttheten ger sig av

9 08 2010

Tröttheten, den förlamande tröttheten som drabbat mig de senaste dagarna, börjar ge sig. Den har inte gett sig av, men den står i hallen och letar efter skohornet. Ögonlocken som täcker mina melerade ögon när jag sover faller lätt så lätt ihop. Varje rörelse känns som den går i slowmotion, som att leva i en film. Som att vara en film.

Det går lätt att somna men är så svårt att vakna. Jag vill inte vakna. Jag vill fortsätta sova, drömma de där oändligt märkliga drömmarna som man drömmer när man sovit allt för länge. Kunna flyga men inte våga. Vara 7 meter hög men ändå se upp på en myra. Färger som är svartvita även fast man vet att de finns där.

Så jag blundar där jag sitter och dricker morgonkaffet. Det allra sista kaffet. Sen är det slut och lägger sig tillrätta vid allt annat som är slut. Pengar och tålamod och vakenhet. Kaffet är nödvändigt så jag får lösa det där på något sätt. Jag vet bara inte hur. Men än så länge finns det svart guld i min kaffebryggares kanna. Än så länge behöver jag inte lösa det kommande problemet. Än så länge kan jag sitta och blunda, där vid spisen, medan jag dricker kaffe och röker på en söndersmulad cigarr i pipa.

Tankarna vandrar fritt och naket. På vad jag borde göra och vad jag vill göra och vad jag faktiskt gör. Trötta, sega tankar som försöker rusa men bara inte orkar. Så de lunkar på, lite som när man gjorde lumpen och gick och gick och gick i kilometer efter kilometer. En fot framför den andra och sedan tvärtom.

Det blir nog till att sova lite till. Försöka finna kraft att ge livet någon sorts mening, en annan mening än att bara sova. Nu har jag sovit så hårt i några dagar. Varit uppe för att äta och röka och dricka kaffe och gå ut med hunden. Hon är trött hon med. Ligger på golvet och snarkar hundlätt. Katten har fått frid på köksbordet. Ligger där och blinkar lite åt mig när jag kommer in i köket för att dricka kaffe. De bor mitt i mitt hjärta de där två.

Att vara min hund måste vara ytterst svårt. Hon följer mig vart jag än går. Förutom när jag går in i en affär för att handla kaffe och mjölk och cigg. Då får hon sitta utanför och vänta. Hon är bra på att vänta. Sätter sig ner och väntar helt enkelt. Det behöver inte vara svårare än så. Själv är jag usel på att vänta. Jag studsar och hoppar och skäller i mitt koppel. Försöker dra med mig stolpen som jag är bunden vid. Kastar mig fram och tillbaka i frustration. Men min hund, Dipp, sitter i lugn och ro och tänker kloka hundtankar. Hon bor mitt i mitt hjärta.

Men nu ska vi inte gå någonstans. Vi ska vila mig trött på att vila.

Ibland finns inga rosor, bara blader.





Sovdagarna i mitt liv

8 08 2010

När jag var liten fanns det i vår familj något som hette sovdagar. De brukade inträffa regniga sommarsöndagar. Det var dagar när det var helt ok att ligga i sängen och läsa Tintin och Kalle Anka-pocket hela dagen. Ibland somnade man till lite medan regnet smattrade mot fönstret. En filt över kroppen och en mugg med thé på sängbordet. Långsamma timmar och slöa minuter. Ett gott liv i en god värld.

Många av de där dagarna tillbringade jag med att dagdrömma. Om framtiden och det som varit och det som var precis då. Jag är fortfarande en drömmare. Har svårt att placera mig i verkligheten, den där tråkiga gråa verkligheten som vi alla lever i. Idag är helt klart en sovdag. Jag är trött, så in i märgen trött. Vartenda cell i min kropp skriker på vila och kontemplation. Springsteen sjunger om hungriga hjärtan för mig och hunden Dipp tuggar eftertänksamt på en tuggknut.

Så jag tänker lägga mig på soffan och flyta bort, uppströms. Allt medan regnet smattrar mot mina fönster och himlen är blyertsgrå och våt. Nog är mitt hjärta hungrigt, men en viss mättnad har börjat infinna sig. Inte en sådan mättnad som gör att man inte vill ha mer, men en sådan där som gör kroppen behagligt tung och tankarna behagligt tröga. Den som söker skall finna och nog har jag funnit. Goda vänner som står vid min sida och en kvinna som vet vart jag varit, barn som växer upp till goda människor och en katt och en hund som värmer mig på natten.

Jag månde vara skör så skör, men godset är gott och ytan blank. Handskas jag med mig varligt håller jag i generationer. Lite mer exklusiv för varje minut. Patina och glans.

Det är länge sedan jag var oändligt ensam nu. Länge sedan telefonen var tyst och död. Länge sedan jag föll och väntade på att ta mark med en duns och blodvite. Inte svävar jag fritt, inte står jag på någon topp, men jag är på väg uppåt. Kanske är det åldern, det sägs ju att man slutar frukta livet när man fyllt 40. Kanske är det så att jag slutat vara rädd för andras åsikter om min egna person? För nu vet jag ju vad jag vill, vart jag siktar och att jag kan säga nej.

Det är en sovdag idag och jag ska drömma mig hit.

Inte kan man begära mer?

Min tokiga hund.








%d bloggare gillar detta: