Inget händer

29 08 2010

Jag väntar på att potatisen ska koka färdigt. Under tiden låter jag världen stanna upp lite. Utan att det svindlar det allra minsta grand. Där jag sitter har jag det rätt så bra. Förträffligt faktiskt. Sinatra på spottan, katten på fönsterbrädet och hunden som ligger på golvet och tuggar på ett ben. I köket kvider potatisen för att jag valt att göra slut på dess lidande. Jag är hungrig. Jättehungrig.

Efter maten är det duschen och sedan bussen till Kvinnan. Titta på film står visst på schemat om jag tolkat hennes signaler rätt. Låter helt ok. Låta det vara söndag, trots att jag egentligen inte märker någon större skillnad på alla dessa dagar som svindlar förbi. Ibland känns det som att sitta på ett tåg och titta på ett tåg som går i motsatt riktning. Är det jag eller tiden som rör sig?

Mitt hem är rent. Så rent det nu kan bli. Dammsugaren behöver en ny påse, men man kan inte få allt man behöver här i livet. Ibland får man nöja sig med det man vill ha.

Så innan jag gör något alls ska jag sitta här och bara vara. Något som tagit mig en farlig massa år att lära mig, men jag börjar bemästra konsten till fullo. Var och en är bra på något och min gåva är att vara i mig själv.

Ibland.





Att springa på vatten

29 08 2010

Ensamheten ger mig ro. Alltså, den som jag får förmånen att välja själv. Den som jag kan få mellan alla dessa möten med andra människor, med djur och med världens alla atomer. Ensamheten som rogivare är större och mäktigare än vilken drog som helst. Fast jag måste erkänna att det ibland verkar som att jag är en av de få som anser detta. De flesta verkar klamra sig vid varandra som för att söka skydd mot någon sorts mental storm.

Men återigen, det är skillnad på ensamhet som man väljer och ensamhet som klibbar sig fast som förra veckans svett. Jag har blivit välsignad med att åter möta kärleken till och av en kvinna. en småtrasig och stolt varelse som tittar på mig med mild, blå, blick. Då är det lätt att lägga sig i soffan och hela tiden veta att jag kan möta hennes omfamning vilken stund som helst. Då är ensamheten en stund för kontemplation och återhämtning.

Men idag ska jag åka till henne. Vara med henne. För att jag vill, för att jag mest måste. Ta med mig hunden och det goda humöret. Medelst buss ska vi besöka min bättre hälft. För att jag vill, för att jag bara måste.

Jag ska först städa min lägenhet. Så att återinförandet i den samma blir något att se fram mot. Dammsuga och damma och moppa. Ordning i rummet ger mig en smula ro i själen. Stökighet stökar till mina tankar. Ständigt på gränsen till att vara pedant. Jag aktar mig noga för att återfalla i gamla mönster där jag inte kan sluta städa. Mönster där jag aldrig kan njuta av vetskapen att det är rent utan hela tiden letar smuts. Så jag låter det stökas till en aning för att sedan kunna städa det till ordning och reda.

Har man dessutom en löpande hund och en fällande katt så måste man likt förbannat ta tag i det där. Vare sig man vill eller inte. På golvet prickas ytan av små blodfläckar, fläckar som blandas med damm och katthår tills det ser ut som ett smutsigt mord har skett. Jag funderar varje minut på att köpa tikskydd men det blir inget av tanken. Bara ännu en sväng med moppen. De små blodfläckarna flyter ihop, binds samman av damm tills parketten ser sliten och gammal ut. Tills jag byter vatten i hinken och smeker bort all gammal lort. En märklig tillvaro när jag tänker på det.

Först blir det en kopp kaffe till. Rulla en cigarett. Duscha. Klä mig i min vackraste skrud, för att hennes, hon den jag håller av, ögon inte ska behöva bry sig om trådars slitenhet eller fibrers fläckar. Raka mina kinder så att de smeker hennes när vi kysser varandras själar. Nogsamt applicera väldoftande droppar på min kropp. För hennes njutning. För min egna förnöjsamhet. För att jag vill. För att jag måste.





Medan tiden går

28 08 2010

Dagen som är idag är kanske en god dag. Jag vet inte än. Det känns svårt att få grepp om timmarna som komma skall. De undslipper mina tankar, flyr mina planer. Varje sekund tänker jag mig vara annorlunda än den förra men det blir liksom bara samma samma. Dricker kaffe, funderar på att gå ut i skogen med hunden och sätta mig på en sten och bara finnas till men av allt blir det endast samma vardagsrum och samma kaffe och samma planer som faller på grund av min egna otillräcklighet. Jag kommer liksom ingenstans. Fast inuti mig själv.

Jag saknar damens jämna andetag bredvid mig. Saknar hennes blå ögon och saknar hennes tredskade blick på mig när jag smiter ut i köket och låtsas dricka kaffe när jag egentligen håller i mig en öl. Hon har sagt åt mig att det får bli ett slut på det där. Jo, jag vet. Bara jag visste vad jag ska ersätta det med. Men det löser jag väl på något sätt. Jag är ju redan på god väg. Men det är ju lördag för tusan. Känns det som. Även om det är fel slutsats så är ju tanken rätt. Fast så fel. Valet är ju egentligen oerhört lätt. Det var länge sedan någon verkligen ställde krav på mig och det skrämmer mig. När man har smitit från all form av ansvar i många månader och år så blir minsta suck om att man ska göra något man inte rakt direkt känner för som ett berg att bestiga, en vägg att slänga sig rakt in i. Fast ibland måste man ju slå sig.

Så jag längtar efter hennes hår och ögon och mjuka, mjuka händer. Längtar till och med efter hennes grå blick, den hon får när jag gjort bort mig. Igen.

Så kanske skulle jag ta en kaffe till? Röka en cigarett, duscha och ge mig ut på den där skogspromenaden. Jag tittar över min ekonomi och finner den vara näst intill icke existerande. En del räkningar får jag helt enkelt strunta i. Har man 4,50 skr på kontot och det är 3 veckor till nästan utbetalning så får man bara göra så. Det blir till att suga på ramarna den här månaden. Med. Fast det har slutat bekymra mig för länge, länge sedan. Det fanns en tid när jag fick panik kvar om jag bara hade sisådär 7000 spänn kvar när räkningarna var betalda. Nu har jag lärt mig att det där alltid löser sig. Man behöver sannerligen inte så mycket som jag en gång trodde. Man behöver bara lite käk och i mitt fall tobak. Resten av tiden får man finna andra njutningar än att handla saker.

Äsch, det här liknar ju bara ett enda sammelsurium av spridda tankar och det är nog en sådan dag. Splittrad. Lika bra att dricka det där kaffet jag mal på om och sedan gå ut i friska luften. Vänta på nästa kyss från min kärlek och nästa kram från hennes famn.

Så får det bli.





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





Nä, inte nu du

26 08 2010

Jag kokketerar med att hålla orden vid min sida. Faller ut mot ditten och datten som jag finner avvikande mot min tanke. Men i sista. Änden. Är. Jag. Ensam.

Jag fann honom någon gång runt 1980. December. När Lennon var död. Det var som att Lennons död väckte mig från min Elviskoma.

mEN JUST NU ORKAR JAG INTE BERÄTTA MER.

¨





På andra sidan mötet

26 08 2010

Bro över Gavelhytteån i Hammarby

Image via Wikipedia

Det har skett nu. Något jag ryggat tillbaka för och från i månader, ja år. Ett så kallat ”uppföljningssamtal” med Försäkringskassan, med alla dessa människor som är inblandade i mitt väl och ve. Givetvis kom jag försent. För att jag valde att försova mig i morse. För att jag valde att missa bussen. För att jag valde att låta livet skölja över mig med all den bittra bottensats som finns i dess kalk. Men jag kom. Till slut.

Det är skillnaden mot förut. Att jag faktiskt dyker upp när jag ska. Kanske inte i tid, men på plats.

Jag darrade, svettades, kräkfärdig var jag. Ville bara därifrån, hälla i mig något som tog mig till lugnare gator. Men jag satt kvar. Darrande, svettandes, kräkfärdig. Svamlande svar på frågor, dimmiga begrepp, en känsla av att sväva ovanför mig själv och resten av gruppen människor. Det var som att jag flög under taket och tittade ner, fann att jag hade en fläck på byxorna och förundrades över hur snabbt mina fingrar trummade på låren, hur svetten rann, hur tankarna jag berättade om kunde vara mina.

Så. Nu har jag 8+18 månader på mig, högst, att bli frisk på. Intet en sekund mer. Efter det, om jag fortfarande är dum nog att inte förstå att jag är frisk blir jag hänvisad till sociala nämndens pengabidrag. Just nu vet jag faen inte hur det ska gå till. Men kanske går det. Till. Jag vet inte. Just nu vet jag inte. Jag kan bara hoppas att gudarna ler mot mig igen och att den svarta hunden och ångesten svalnar, försvinner, bleknar, så att jag kan sköta tider och att vara i situationer utan att bli galen. Igen.

Don´t worry, be happy!





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.








%d bloggare gillar detta: