Livet på en pinne

2 08 2010

Det vilar en tystnad i mitt hem. En djup, dov, mjuk vilsam tystnad. Musik som smeker väggarna, ljudet från en sovande hund. Katten ligger på kökssoffan och verkar nöjd med att vi är hemma igen. Dagarna som gått har varit goda mot mig. Lantliga dofter och pratande röster. God mat och vilsamt umgänge. Min yngsta son vars skrattande röst jag hört från övervåningen på det lilla huset på prärien. Hundar, hundar, hundar som skuttat, lekt, sprungit som galna på gräsmattan.

Min nya kärlek som dök upp på lördagen med sin yngsta dotter. Tjatter och tjat om att få rida på hästen och strövande på ängen i varmt sommarregn. Hög puls av alla människor och djur och ljud och saker som ska göras och borde göras och som inte blir gjorda. Kaffe och cigg på trappan. Lågmälda samtal när alla andra lagt sig. Sova på en allt mer luftlös luftmadrass och vakna av att hunden gungar hela madrassen efter att tagit ett varv i rummet när klockan slagit 6.

Måla brädor blodröda i solsken och veta att man ska få vara med att sätta upp dem på väggen. Ihållande regn som faller bara för att retas. Barntv och samtal om inget och allt. En hund som badar i bäcken och en balja och i regnet. Tankar på att sätta sig i det stora badkaret och slappna av men finna sig sitta bättre i soffan. Vila på eftermiddagen och vakna till rösterna på undervåning. Bra tid, helt klart en bra tid och något att se tillbaka på när åldern slår till på allvar.

Men nu är vi hemma. Jag Dipp och Chips. Jag borde kanske städa lite men struntar i det. Väntar på att åka till ett möte med berörda myndighetspersoner för att sedan vända kosan till damen med det svallande håret och de leende ögonen. Sen vet jag inte. Alls. Vad som sker, det sker. Kanske där, kanske här.

Allt som händer sker väl av en anledning kan jag tro. En del saker som händer ser jag ingen logik i, ingen mening med. Alla åren med malande ångest och sällskap av den svarta hunden. Vad var de bra för? Kanske för att jag skulle få stå och måla brädor under solen med en vän? Kanske för att jag skulle finna Chips och Dipp? Kanske för att Carina skulle dyka upp? Jag vet inte och det är väl ingen idé att gå och fundera på allt det där. Det är som det är.

Något jag lärt mig av livet är att ta vara på det som är bra. Inte tänka för långt fram. Aldrig sikta på att något varar för evigt. Inte ens att det varar för kort. Bara att det finns. Det är bra så, det är nöjsamt så. Kärleken finns alltid kvar. Även om den tar pauser och försvinner ur sikte. Visst skulle jag någonstans önskat att jag fick fira guldbröllop, men det är inte för mig. För det tåget gick för många år sedan. Men kärleken har varit god mot mig, det måste jag säga. Nu skiner den än en gång i mig, värmer allt det som är jag och gör mig sådär förnöjd som man önskar att man alltid var. Ensamheten kommer jag alltid söka, men den är en boja, en black om foten, när den dyker upp oanmäld.

Så jag tänker leva utan att tänka allt för mycket på vad som skulle kunna hända om jag gick åt vänster eller åt höger eller bara stanna stilla och titta på molnen. Det som sker det sker.

Nu ska jag vandra in i duschen och bli ren och hel och avslappnad. Finna rena kläder och mätta magen med något att äta. Röka en cigarett och låta hund och katt sova. Längre än så sträcker sig inte mina planer.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: