Tankar om att inte tänka

10 08 2010

Livet består av mer än mitt mörka sovrum, min kudde och mina tankar. Jag visste väl allt det där under mina år som frivilligt ofrivillig erimit. De dagar när jag vandrade mellan köket och sängen iklädd morgonrock och min kropps smuts. Depression gör så med människan. Man förfaller, förtvinar, förtvivlar. Inget spelar längre någon som helst roll. Inte för att man inte bryr sig utan för att man bara inte känner igen empati och kärlek och glädje och sorg och rädslor. Tomheten är total. Den enda känslan som är komplett. Tomhet och apati. Bara äta för att överleva, röka för att känna att man lever och dricka för att slippa känna.

Det känns som ett annat liv nu. Det känns som något jag sett på film och förfasats över. Jag kan inte ens själv förstå det och jag förstår de som inte vill förstå. De som kallar de sjuka för lata. För det svindlar i tanken att man kan bli så utan vilja eller önskan eller känslor. Jag vet att det hände mig, det kom smygande. Som en tjuv om natten tog den svarta hunden mitt liv och vände det mot mig. Hade bädden jag vilade på börjat brinna undrar jag om jag orkat ta mig ur. På allvar undrar jag det. Kanske hade jag sett det som en välsignelse?

Så nu när jag med hjälp av mediciner fått tillbaka mina känslor och min glädje och med hjälp av terapi börjat förstå det mysterium som är jag själv så är jag så tacksam för att ha fått de där åren. De har gett mig mer än de tog.  På något skruvat märkligt sätt har de gjort mig till en lyckligare människa. Hur det där fungerar förstår jag mig inte på, men jag låter det vara så. Man ska nog inte förstå allt här i universum.

Just nu lever jag och lever väl. Med allt en människa kan begära av livet. Visst finns det svarta stunder, dagar, men de är fåtal numera. För sedan jag kläddes av allt prål och guld har jag funnit att det som fanns under var värt mer än allt det jag tappade. Man behöver inte så mycket här i världen. Mat och några få utvalda nöjen, goda vänner som finns där även när man själv kanske inte är så närvarande, kärlek och promenader i skogen med sin hund. Klappa sin katt och prata med sina barn. Några dagar om året när man far ut i världen och finner den vacker.

Det är rätt så underbart att leva.

Min kära katt

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: