Medan tiden går

28 08 2010

Dagen som är idag är kanske en god dag. Jag vet inte än. Det känns svårt att få grepp om timmarna som komma skall. De undslipper mina tankar, flyr mina planer. Varje sekund tänker jag mig vara annorlunda än den förra men det blir liksom bara samma samma. Dricker kaffe, funderar på att gå ut i skogen med hunden och sätta mig på en sten och bara finnas till men av allt blir det endast samma vardagsrum och samma kaffe och samma planer som faller på grund av min egna otillräcklighet. Jag kommer liksom ingenstans. Fast inuti mig själv.

Jag saknar damens jämna andetag bredvid mig. Saknar hennes blå ögon och saknar hennes tredskade blick på mig när jag smiter ut i köket och låtsas dricka kaffe när jag egentligen håller i mig en öl. Hon har sagt åt mig att det får bli ett slut på det där. Jo, jag vet. Bara jag visste vad jag ska ersätta det med. Men det löser jag väl på något sätt. Jag är ju redan på god väg. Men det är ju lördag för tusan. Känns det som. Även om det är fel slutsats så är ju tanken rätt. Fast så fel. Valet är ju egentligen oerhört lätt. Det var länge sedan någon verkligen ställde krav på mig och det skrämmer mig. När man har smitit från all form av ansvar i många månader och år så blir minsta suck om att man ska göra något man inte rakt direkt känner för som ett berg att bestiga, en vägg att slänga sig rakt in i. Fast ibland måste man ju slå sig.

Så jag längtar efter hennes hår och ögon och mjuka, mjuka händer. Längtar till och med efter hennes grå blick, den hon får när jag gjort bort mig. Igen.

Så kanske skulle jag ta en kaffe till? Röka en cigarett, duscha och ge mig ut på den där skogspromenaden. Jag tittar över min ekonomi och finner den vara näst intill icke existerande. En del räkningar får jag helt enkelt strunta i. Har man 4,50 skr på kontot och det är 3 veckor till nästan utbetalning så får man bara göra så. Det blir till att suga på ramarna den här månaden. Med. Fast det har slutat bekymra mig för länge, länge sedan. Det fanns en tid när jag fick panik kvar om jag bara hade sisådär 7000 spänn kvar när räkningarna var betalda. Nu har jag lärt mig att det där alltid löser sig. Man behöver sannerligen inte så mycket som jag en gång trodde. Man behöver bara lite käk och i mitt fall tobak. Resten av tiden får man finna andra njutningar än att handla saker.

Äsch, det här liknar ju bara ett enda sammelsurium av spridda tankar och det är nog en sådan dag. Splittrad. Lika bra att dricka det där kaffet jag mal på om och sedan gå ut i friska luften. Vänta på nästa kyss från min kärlek och nästa kram från hennes famn.

Så får det bli.

Annonser

Åtgärder

Information

2 responses

28 08 2010
Katarina

Hittade din blogg av en slump…vet inte riktigt vad jag ska skriva..på något underligt vis ger den mig tröst i hopplösheten. Det sägs att man kan födas på nytt i varje ny sekund..men man kan dö på samma sätt också…och ibland är en enda sekund en evighet…

29 08 2010
WoB

Helt klart är det så att varje sekund spelar någon sorts roll i människans liv. Varje mikrosekund kan stjälpa eller återupprätta livet. Ibland är det beroende på de val man gör och ibland sker det bara, utan att man ens kan skrika sig till en förändring. Så det är väl de där valen man får ta vara på kan jag tro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: