Att springa på vatten

29 08 2010

Ensamheten ger mig ro. Alltså, den som jag får förmånen att välja själv. Den som jag kan få mellan alla dessa möten med andra människor, med djur och med världens alla atomer. Ensamheten som rogivare är större och mäktigare än vilken drog som helst. Fast jag måste erkänna att det ibland verkar som att jag är en av de få som anser detta. De flesta verkar klamra sig vid varandra som för att söka skydd mot någon sorts mental storm.

Men återigen, det är skillnad på ensamhet som man väljer och ensamhet som klibbar sig fast som förra veckans svett. Jag har blivit välsignad med att åter möta kärleken till och av en kvinna. en småtrasig och stolt varelse som tittar på mig med mild, blå, blick. Då är det lätt att lägga sig i soffan och hela tiden veta att jag kan möta hennes omfamning vilken stund som helst. Då är ensamheten en stund för kontemplation och återhämtning.

Men idag ska jag åka till henne. Vara med henne. För att jag vill, för att jag mest måste. Ta med mig hunden och det goda humöret. Medelst buss ska vi besöka min bättre hälft. För att jag vill, för att jag bara måste.

Jag ska först städa min lägenhet. Så att återinförandet i den samma blir något att se fram mot. Dammsuga och damma och moppa. Ordning i rummet ger mig en smula ro i själen. Stökighet stökar till mina tankar. Ständigt på gränsen till att vara pedant. Jag aktar mig noga för att återfalla i gamla mönster där jag inte kan sluta städa. Mönster där jag aldrig kan njuta av vetskapen att det är rent utan hela tiden letar smuts. Så jag låter det stökas till en aning för att sedan kunna städa det till ordning och reda.

Har man dessutom en löpande hund och en fällande katt så måste man likt förbannat ta tag i det där. Vare sig man vill eller inte. På golvet prickas ytan av små blodfläckar, fläckar som blandas med damm och katthår tills det ser ut som ett smutsigt mord har skett. Jag funderar varje minut på att köpa tikskydd men det blir inget av tanken. Bara ännu en sväng med moppen. De små blodfläckarna flyter ihop, binds samman av damm tills parketten ser sliten och gammal ut. Tills jag byter vatten i hinken och smeker bort all gammal lort. En märklig tillvaro när jag tänker på det.

Först blir det en kopp kaffe till. Rulla en cigarett. Duscha. Klä mig i min vackraste skrud, för att hennes, hon den jag håller av, ögon inte ska behöva bry sig om trådars slitenhet eller fibrers fläckar. Raka mina kinder så att de smeker hennes när vi kysser varandras själar. Nogsamt applicera väldoftande droppar på min kropp. För hennes njutning. För min egna förnöjsamhet. För att jag vill. För att jag måste.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: