Dåren pladdrar på

5 09 2010

Ett tåg på Saltsjöbanan kommer ut ur Henriksda...

Image via Wikipedia

Jag är verkligen korkad. Rasar och är förbannad och tror liksom att det kommer från ingenstans. Återigen var en annan människa tvungen att förklara för mig varifrån det kommer från. Så klart känner jag en enorm frustration över min sjukskrivning. Fångad. Som en råtta. Det spelar liksom ingen roll hur sjuk jag är eller hur jag kämpar mot mig själv och alla mina fobier, rädslor och begär. Snart är jag utförsäkrad. Oavsett vad jag kan göra åt saken. För jag kan inte göra något åt det. Reglerna kommer inte ändra sig för bara mig. De är benfasta och hårda och klara. När jag dessutom inte ser hur i hela helvetet jag ska kunna bli arbetsför inom en nära framtid så återstår bara landets skräphög åt mig.

Det är den där känslan som gör att jag rasar och skäller och blir tvärilsk och obstinat. Lite som råttan i fällan. Men fällan slår likt förbannat till. Det finns absolut inget jag kan göra åt saken. Om de vill att jag ska hjälpa mig själv så har de just tagit bort allt hopp från mig.

Jag kommer klara mig. Sådana som mig gör det. Lagom stor i käften kan jag bluffa mig genom livet, få folk att tro på mig fast det inte finns något att tro på. Jag var inbillningsfrisk i många år och får väl bli det igen då. Ägna dagarna åt att försöka överleva medan jag ler och skrattar för att inte genomskådas. Men de som inte kan det då? De som faktiskt inte ser någon som helst mening med livet längre för att någon har bestämt att de ska rehabiliteras?

Det är märkligt för det man hör i debatten är oftast ordet ”cancersjuk”. Det är det allra värsta folk kan tänka sig att bli. Men vi som är ruttna i själen då? Att det inte syns på mig hur jag mår har jag fått många bevis på genom åren. Att hålla masken har blivit en specialitet. Likt förbannat är jag sjuk. Men det enda beviset jag har på det är mina egna ord. Det finns inga synliga ärr eller sår, inget blod rinner. Det luktar inte, syns inte, finns inte utanpå mig. Men inuti är jag en enda jävla härva av skrikande nerver. Det vore väl om någon trodde på mig. Bara någon, vem som helst.

Så istället för att må dåligt väljer jag att bli arg. Så förbannad på alla som inte förstår att mina ord om min smärta är lika verkliga som den som fått en cancerdiagnos.

Men det finns bättre sätt att få ur sig det där. Önskar jag bara hade manualen till det.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: