Den sårade tigern i mig

5 09 2010

One of the Toronto Zoo's Sumatran tigers.

Image via Wikipedia

När jag står ute i solen hör jag hur sommaren lever kvar. De där höstiga sommarljuden, som att minnet brusar kvar. Alla ljuden finns kvar, men de är slöa och långsamma. Flugan som surrar gör det fortfarande, men som i slowmotion. Luften som stiger och stiger mot himlen. Solen som värmer utan att steka. Gräset som är vått efter nattens nästanfrost. Livet i september är så vackert att öronen tåras, fast man helst vill skratta. Högt och ljudligt. Men det går ju inte ann. Då går det för långt. Människan skall icke skratta. Det gör endast dårar och barn. Vi andra får nöja oss med att humma en melodi, tyst, tyst.

Igår var en arg dag. Min kära mor frågade om jag var irriterad varpå jag svarade att det var jag då rakt inte alls. Men hon känner mig bättre än jag själv gör. Jag undrar var alla dessa bråk som jag startar, dessa tredje världskrig, kommer från? Var all ilska och aggression bor? Jag och hunden åkte buss och busschauffören blev sur på en annan hund varpå jag själv exploderade på karln. Polis skulle tillkallas, här skulle det minsann sättas ner både en och två fötter. Onda ord och blickar utväxlades.

Men sen var det, som alltid, som att allt rann av mig. Där jag satt på trappan utanför chaufförernas kontor började jag skratta lite för mig själv. När karln kom ut för att titta om polisen var på väg så började vi prata och kom på att jag är dum i huvudet, växlade glada tillrop om att det minsann var den egna personen som gjort fel och fan vet om vi inte nästan blev bästa, allrabästa, vänner där vi stod och tjattrade. Det var som att jag hade behövt brisera och nu hade jag inget som helst nöje i att vara arg. Vi tog varandra i handen, lovade att fira jul ihop nästintill.

Men varför gör jag så? Gång på gång. Faen vet. Det börjar med en känsla av att världen är emot mig, allt och alla. Sen kommer det, oavsett vart eller vad jag är för tillfället, en explosion.

Tja, det är väl som det är och jag får kanske börja känna mig själv lika bra som min mor gör. När den där känslan kommer kanske jag borde gå ut och springa eller nått. Istället för att hoppa på någon stackare som inte ens vet vem fan jag är.

Tja, varje dag med depp och ilska brukar sluta med dagen efter. Nu är det den och jag känner mig lätt som gas. Har vräkt ur mig allt jag behöver, mot människor, träd och internet. Dags för kaffe och en cigg och tänka glada tankar liksom.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: