En dåres försvarstal

5 09 2010

Copy of the sculpture "Kan du inte tala&q...

Image via Wikipedia

Jag ska aldrig mer stämma gitarren i e-h-g-d-a-e. Öppen g är det som gäller. Inga krusiduller, inga dumheter. Bara öppet g. Gårdagen var igår och i morgon är alltid en dag bort. Jag är hungrig men orkar inte göra något att äta. Fasen, jag orkar knappt andas. Men det är helt ok. Galenskap är till för att man ska gala. Tror jag brygger lite kaffe, rullar några cigg och sen får jag se vad dagen erbjuder i form av glädje och gamman.

Kollar lite lagom förstrött på mobilens samtalslista och undrar för mig själv varför i hela fridens namn jag ringt de samtal jag ringt. Vad ville jag? Det måste ha varit lättare att leva, då för 20 år sedan. Innan alla dessa förbannade krav på att ständigt vara närvarande. Innan mobil och internet och fan och hans moster invaderade det privata. Om man inte svarade i telefonen blev ingen upprörd. Man var väl inte hemma liksom. Nu för tiden flyger folk i taket om man inte svarar. Som att leva inom glasväggar, ständigt sedd.

Så jag struntar i att svara i mobilen, som om det vore gamla tider. Som man kunde göra före alla trodde att man hela jävla tiden går med mobilen vid örat, beredd på att svara, glad och tacksam för att någon kommer ihåg att man finns. Folk blir irriterade, förbannade. Förstår faktiskt inte hela den där närvarande-grejen. Inte undra på att dagens människa är trött och ledsen. Man får ju för allt i världen inte vara i sig själv. Hela tiden närvarande, hela tiden duglig. Hela tiden ”med”.

Det är därför jag trivs med mina fyra vänner, hunden Dipp, katten Chips, musiken och litteraturen. De kräver inte något av mig. Kalla mig gärna bortskämd och egen. Men jag orkar fan inte med alla dessa krav som ställs på mig, på oss, hela tiden. Vägrar vara med i den debatten. Vad var det han sade, Lennon? Alla pratar men ingen säger ett ord. Så känns det som. Vi använder mer ord än någonsin men ingen säger något att hänga upp sig på. Något att bry sig om. Ord som faller platt till marken titt som tätt.

Transparent är jag nog. Även om det inte finns en enda människa som vet vad och vem jag är. Många, väldigt många, tycks ha en åsikt om mig. Tycka att jag hänger ut allt det privata. Ändå vet ytterst få vad jag känner. PÅ riktigt.

Kanske ska det vara så, för en lidande poet? Det jag så gärna vill vara men inte har kapacitet att vara. För lat, för slö, för dum. Men hunden älskar mig, katten har tagit mig till sitt hjärta. De ringer aldrig. De låter mig gömma mig bakom manér och låtsasåsikter. Låter mig rasa, utan att de mer än tittar lite frågande på mig. För dem behöver jag inte gömma mig. För dem vill jag inte gömma mig. Dipp är glad bara vi går ut 5 gånger om dagen, hon får ett ben då och då och får använda skallen allt som oftast. Chips skiter nog i vad jag gör överhuvudtaget så länge hon får mat och kel. Det är ytterst befriande. Nästan en religiös känsla.

Nä, mer kaffe.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: