Inuti smutsen

5 09 2010

Wildlife photography, Wood Nuthatch (Sitta eur...

Image via Wikipedia

Det är något förunderligt med hösten. Om det är ljuset eller luften eller dofterna eller smaken av livet som blir annorlunda går inte att säga. Man kan trassla in sig i att kalla luften för krispig eller beskriva rökdoften som ligger över hela världen men det som är essentiellt går inte att gripa tag i. Bara att allt är annorlunda.

Jag har i så många år varit rädd för hösten. Den har skrämt mig. Mer än vinterns mörker har höstens löfte om kommande mörker skrämt vettet ur mig. Drivit mig till flaska och självförstörande leverne. Nu undrar jag vad faen jag varit så rädd för? Att gå ut i solen är ju fantastiskt. Att gå ut i regnet är lika fantastiskt det med. Mörkret betyder ju bara att man får sitta inne och läsa, inget annat. Man behöver inte känna det där sommartvånget om att gå ut titt som tätt. Man behöver inte förklara varför solbrännan lyser med sin frånvaro.  Man kan sitta inne och bara sitta inne och sitta inne. Lyssna på regnet mot fönstren eller kika på solen genom de samma.

Jag får inget dåligt samvete av att tycka att den här dagen gör sig bäst inomhus. Det bara är en sådan dag. När jag trivs i livet. Igår var ragnarök och förbannelse, idag är det mer småputtrigt. Läsa en bra bok (förresten, varför säger man att man läser en bra bok? Ingen läser väl en dålig bok?) sitta och titta på världen utanför fönstren och bara vara. Hunden är fortfarande trött efter gårdagen, hon är full av hormoner och konstiga känslor. Katten tjurar på fönsterbrädan i köket. Varför hon är sur vet jag inte. Hon gör så ibland. Idag är väl hennes sura dag kan jag tro.

Det enda jag behöver göra är att gå till affären och köpa kattmat. Resten av alla måsten kan jag skjuta på, dra i långbänk. Strunta i. Men katten måste ha mat. Annars slutar hon aldrig vara sur. Dessutom så behöver hunden gå ut en längre promenad med. Jag vet inte om hon själv vet om att hon behöver det. Det har hon mig till att hålla ordning på. Jag önskar att jag hade någon som hade ordning på mig. Lite som i lumpen. Livet var oerhört lätt då. Gå upp när man skulle, gå ut när man skulle, motionera när man skulle, sova när man skulle, tänka när man skulle och slippa tänka när man blev beordrad att göra så. Enda problemet med det där var att jag har så förbannat svårt att spela enligt reglerna.

Så kanske är det bra att bara jag och ingen annan har reda på mig? Kanske.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: