Mjuka ben och regnfilmer

7 09 2010

Screenshot of Elvis Presley and Judy Tyler fro...

Image via Wikipedia

Plockade folk svamp när jag var liten? Alltså, andra folk än min mor och granntanten? Jag är osäker. Nu plockar ju alla svamp varje höst, vilket ger samma rubriker år ut och år in. ”Så vet du att svampen är giftig”. Som om man inte skulle märka det efter tre-fyra dagar när njurar och lever lägger av, tycks många tänka och knatar ut i skogen och steker alls svamp de hittar som är gul.

Fast det var mycket som var annorlunda när man var liten. Morsorna till exempel. Inte kan de ha sett ut som dagens morsor? De med perfekta rumpor i perfekta jeans och perfekt makeup och perfekta liv? Var inte alla morsor hårdpermanentade och hade blommiga klänningar och luktade rosenvatten? Jag har för mig att det var så. Eller så var det helt enkelt så att jag inte hade samma ögon för kvinnor då som nu?

Förresten, jag själv var ju rätt annorlunda när jag var liten. Väldigt annorlunda. Min nu för tiden osunda fixering för kvinnors ben började tydligen, enligt min mor, redan som liten palt när jag strök en av morsans vänner över ben och sade ”vilka lena ben du har. Nylon gör inte ont att ta i nu för tiden heller. Fast om jag nu går fram till en kvinna och stryker henne över benen så åker jag på en smäll. Då var det liksom bara gulligt.

Allt var annorlunda då, kommer jag på. Allt. Världen var så mycket mindre, ändå var den enormt mycket större än den är nu. Att åka ner till stan på sin cykel var som att nästan, men bara nästan, luta sig över världens ände. Nu är det bara besvärligt att ta sig till stan. Skulle jag försöka det med cykel skulle jag snarare dö av hjärtinfarkt än av fallet över kanten. Det tar lika lång tid att åka till USA som det då tog att leva en hel dag. Nu lever man en dag på tre sekunder känns det som.

Allt luktar annorlunda. Skogen luktar mindre skog, kvinnor luktar inte längre rosenvatten. Staden stinker. Solskenet har börjat lukta. Jag har ingen minne av att solen doftade något överhuvudtaget på den tiden jag just fått gå ut på egen hand. Jag minns inte ens att man ens tänkte på om solen

sken eller inte. Nu känns det som en jäkla gåva varje dag man får en smula solsken på sig. Men skiner verkligen solen mer sällan nu än då? Eller är jag bara mer medveten om den?

När jag var liten fanns något som hette ”regnfilm” på tv om somrarna. Två kanaler, inte alla saker som sändes var i färg och, de sände regnfilmer. Det var filmer som sändes om det regnade ute. Vad som gjorde att man trodde att alla i hela landet hade regn samtidigt vet jag inte riktigt. Men jag kommer mycket väl ihåg hur jag önskade av hela mitt lilla barnahjärta att det skulle regna om de skulle sända ”Fun in Acapulco” eller någon annan Elvis-film. Förresten, varför sänder de inte Elvis-filmer alls nu för tiden. Tusen kanaler men inte ens den allra minsta lilla snutt av en Elvis-film. Inte ens om det spöregnar. Överallt.

Så mycket är annorlunda. Även fast jag lever mitt liv nästan på samma sätt. Jag är oftast ensam, jag har en hund och en katt. Det regnar ibland och inte ibland. Sommaren är visserligen inte evig längre, men den tar inte heller slut i en handvändning.

Men nog vore det trevligt med en kvinna som doftade rosenvatten och hade långa mjuka ben.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: