När jag tänkt närmare på saken

8 09 2010

Suffragio inte

Image via Wikipedia

När man befinner sig i underläge är det lätt att man blir förbannad på allt och alla som man antingen tycker, eller som verkligen trycker ner en. Den uppmärksamma läsaren fann häromdagen ännu en av alla dessa kommentarer som säger att jag är värd ingenting, jag tror uttrycket WT användes. Dessutom skrev denna allra mest troliga SD sympatisör att det hela hade något med lyxinvandring att göra. Oklart vad det ena har med det andra att göra. Som alla vet så står W i WT för white. Märkligt resonemang, men människan är väl kanske grön eller nått.

I vilket fulla fall. Det hela handlade, så vitt jag med min ringa begåvning kunde utröna, om att en del får slita för att försörja andra. Fast jag kom på att det är ju så. Jag själv har aldrig haft det allra minsta svårt för att betala skatt. Jag har liksom hela tiden vetat att jag ju liksom får tillbaka det i form av begränsad kostnad för sjukvård, hyggliga vägar, billig medicin, fri skolmat åt mig och mina barn, fri skola för helvete. Barnbidrag och allt vad det är. Plus att jag har känt mig stolt över att bo i ett land där vi hjälps åt. Där de som orkar ger en skärv åt de som inte klarar av livet lika väl. Där vi tänker på varandra, där vi ger varandra en hand.

Men alla tänker inte så. Det är ärligt talat allt mindre som tänker så. Vi lever inte i en empatisk tid. Det alla frågar sig är ”vad kostar du mig?”

Själv kostar jag andra en massa pengar just nu. Men det känns faktiskt inte ärligt talat som att det finns någon som svälter för att jag har råd att äta. Min förhoppning och min tro är att jag relativt snart ska kunna börja jobba igen. Med det jag kan bäst. Vara sjuksköterska. Men så klart bor det en lite röst i mig som säger ”hoppas jag möter någon av alla de som tryckt ner mig, som förringat mig, i arbetet och då ska jag ta hämnd”. Men den rösten har jag vett nog att tysta. För det är en uråldrig röst, en röst som stammar från djurriket. Inte från en som är människa.

Så svaret på figurens fråga om det är så att andra borde ta åt sig för min lycka är ja. Så klart. Istället för att vara missklädsamt avundsjuk och kall borde människor vara förbannat stolta över att leva i ett land där en sådan som mig kan få en chans till, få läka, växa. För en dag, hoppas jag, är det jag som betalar andras lycka.

Annonser

Åtgärder

Information

2 responses

3 11 2010
Åsa

Och det är väl lite här som samhället blir skevt, vi vill ha mkt men dom som ”tar” (fast jag vill säga får) är de onda. När vi egentligen borde sträcka på oss och säga varsågod.

Varsågod 🙂

6 11 2010
WoB

Jag både bugar och tackar och hoppas någon gång kunna bjuda tillbaka 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: