I rastlöshetens tecken

10 09 2010

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Tredje dagens förkylning. Eller är det redan på fjärde dagen nu? Tiden tycks krympa och bli ett enda block av sekunder. Natt blir till dag som blir till natt utan att jag har något att hänga upp det på. Samma samma. Vaknar och hostar och nyser och skrämmer hundstackaren som rusar upp ur den andra sängen med samma panik i ögonen. ”Vad gör husse? Är han arg?”.

Sen somnar vi igen. Jag trött och utmattad och hon rastlös och pigg. Men somnar på samma sätt gör vi. Hon skäller tyst i sömnen, jag sparkar ner sängbordet för tusende gången.

Sotarna har varit här och rengjort mina ventiler och köksfläkten. Kanske borde jag fått sån där smörja som de använder för att lösa upp matflott med. Något att snorta in i näsan för att rengöra mina näshålor och andningsvägar med. Fast det vore nog dumt. Det enda jag nu undrar över är hur i hela fridens namn man egentligen ska ställa in köksfläkten? Öppet eller stängt spjäll? Vilken hastighet när? Glömde fråga, fast jag klurat på det i flera år. Jag får väl fortsätta undra kan jag tro.

Mina planer är vilda och vackra. Men jag tror inte det blir något av något. Fryser och öppnar fönstren. Svettas och stänger. Allt blir fel, allt blir konstigt. Den där flygande känslan man har när man har feber. Alvedon och ljummet kaffe. Cigg och inhalationer för luftvägarna. Orkar fan inte med en lungpaj igen. Pneumoni. Fast när jag tänker på saken så kommer jag på att det har jag inte haft sedan jag fick mina inhalationer. Kanske borde sluta röka? Igen!

Hunden är rastlös. Katten irriterad. Jag är trött och pigg. Allt flyter ihop till ett enda grått snor i tiden. Plockar lite med gitarren. Fundera på de där böckerna jag alltid säger jag ska skriva men aldrig vet vad de ska handla om. Plockar ur diskmaskinen. Funderar på att sätta upp en tvättid. Gör ingenting.

Jag vet att jag måste ut med Dipp, hunden, i skogen idag. Hon kommer bli tokig om jag inte låter henne rasa lite. Hon är inte gjord för att ligga och bita på ben. Hon är som ett enda nerknippe nu. Vaknar fram och tillbaka. Puffar med nosen på mig. Vill ut, vill iväg. Som en nojig tjackpundare. Själv orkar jag inte ens in i duschen, även fast kroppen luktar surt av gammal förkylningssvett och unket av väl använda kläder.

Du märker, jag är en smula dyster. Inte farligt, inte sjukt. Men moloken. Får inte nog av att tänka knepiga tankar.

Än så länge håller jag ihop.

En dam som verkligen vill ut i livet.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: