Samtal med den svarta hundens husse

10 09 2010

"Veil of Veronica" eller Veronica's ...

Image via Wikipedia

Det dåliga samvetet ligger som en tjock matta över mig. För det mesta och för allt och för inget. För att hunden är rastlös, för att jag glömt av att jag skulle hjälpa morsan med att tvätta hennes mattor. För att jag aldrig hör av mig till alla jag borde höra av mig till. För att jag hör av mig för mycket till folk jag verkligen borde strunta i. För att jag inte orkar ta upp mattan från källaren, nu när Dipp är rumsren och inte längre löper. För… ja, välj och plocka, jag ska nog kunna få dåligt samvete för vad som helst just nu.

Tiden löper lika villigt som ett rep i en smörjad trissa. Jag funderar desperat på vad jag mer kan göra för att rehabilitera mig så att jag kan passa in i tidsmallen som Svenska folket genom politiker och Försäkringskassan gett mig. 7 månader kvar. 7 månader kvar för att rätta till det som det tog 34 år att fucka upp. 7 månader när jag ska vända ut och in på mig för att försöka leva ett liv som är en smula större än att bara överleva dagar och nätter. 7 månader där min omgivning, du och din granne och din grannes mor, bestämt att jag har på mig. Sen räcker det. Sen är mina dagar i samhällets skugga över. Efter det så är jag inte ens i skuggan. Jag är så utanför att jag inte ens ser varken mål eller skugga.

Jag kommer fram till att jag inte kan göra så mycket mer än det jag börjat med. Vrida och vända på tankar och känslor. Försöka hitta ett vettigt sätt att hantera den svarta hunden och panikänslorna. Finner jag inte svaret så finner jag det inte. Jag kan bara göra mitt bästa.

Tankarna på att dricka mig medvetslös och borta finns. Men jag låter dem vara där de är. Vid sidan av. Som en sista utväg. Inget jag kommer göra just nu. För trött för att ens orka försöka. Det räcker som det är just nu.

Men så slås jag av tanken som dyker upp lite titt som tätt nu för tiden. ”Jag har kommit så här långt, så det är bara att köra på”. Fortsätta. Strunta i de där 7 månadernas ultimatum. Leva just nu och idag och precis i den här sekunden. De 7 månaderna gör mer ont än gott, men det förstår nog inte alla. Så jag låtsas att de inte finns. Det kommer bli bra, säger jag åt mig själv. Det går bra.

Hoppas jag.

Min förra hund, Kita. En svart hund som inte gjorde någon förnär.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

10 09 2010
Irene

Skulle vilja säga och skriva så mycket, men det enda som faller på som vill komma ut är; Jag älskar den hunden så otroligt mycket. Till dig; kämpa och ge inte efter vad andra vill, tycker och anser sig vet vad som är bäst för dig. Läk i din takt och ta en minut i taget, en timme, en dag och en månad. Lyssna på din musik och skriv. Ta en till kopp kaffe och se fotbollsmatchen. Läs dina böcker och skriv. Läk dig själv genom att se det lilla i det stora som du gör. Ingen annan än du vet hur mycket du orkar. Ingen annan än du ska respektera dig. Ingen annan än du ska leva med dig resten av ditt liv. Lång väg till något som är enbart gynnar en själv. Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: