Tankar utan innehåll

18 09 2010

Jag har tagit bilden själv alla får använda denna

Image via Wikipedia

Det är inte lugnet som finns i mig. Men dess kusin. Lite lättare att andas, lite lättare att öppna munnen. Mörkret sänker sig över världen men i mig är det lite ljusare, även om det är kaos. Jag har ägnat tiden, slösat med paniktiden, åt att tvätta mina raggsockor. Händer som rör sig framför mig. Mina händer som rör sig på det där välbekanta tvättande sättet medan jag tittar på, där ovanför. Som om tiden inte fanns. Som om tiden bor i mig.

Jag pratar med en vän på nätet och berättat att jag vill vara ensam för det mesta. Samtidigt skriker en röst i mig att den vill krama, älska, sova, kyssa, knulla, någon. Men jag går iväg från datorn, hänger upp de våta strumporna på tork. I badrummet luktar det svag av klorin. Jag borde tvätta min kropp, men det får vänta, vänta tills paniken har lagt sig.

Tänker konstiga tankar, på döden och livet och kärleken. Vad kommer jag ångra när jag blir gammal? Alla timmar i sängen, alla ensamma timmar? All alkohol, alla piller? All krossad kärlek? Ord eller handling eller brist på de samma?

Hunden går efter mig, väntar på att jag ska ta ut henne i världen. Hon vet vad jag tänker, hon känner vad jag säger. Går undan, lägger sig med svansen draperad kring sig. Själv står jag kvar vid torkställningen, funderar. Jag borde göra i ordning kattlådan. Hon vill det, min katt. Min kärlek. Min varma kropp som vilar vid min kudde på natten.

Jag tror inte jag är i stånd att älska. Jag älskar mig själv för mycket för att bjuda in någon annan i mitt hjärta. Ändå har jag, så långt jag kommer ihåg, älskat så enormt. Men det skrämmer mig, att älska. Det ger mig bilder av att utplåna sig själv. Att förinta sin själ.

Det skymmer och i mig ljusnar tankarna. Övergår till andra saker. Som vad jag ska äta, vad jag ska dricka, vad jag ska göra. Enkla saker, helt utan pretantioner sätter jag mig ner och betraktar världen genom min dator.

Det är så det måste vara just nu,

Det är någons hem, under bron, vid Viskan.

Annonser

Åtgärder

Information

4 responses

20 09 2010
Junie

det sägs ju att man måste kunna älska sig själv för att kunna älska andra…

20 09 2010
WoB

Sant. Faktiskt sant. Det gäller väl bara att veta skillnaden mellan när man älskar sig själv och älskar andra eller älskar tanken på att älska.

21 09 2010
Junie

Ja. Om det är så att man älskar tanken på att älska så kanske det är lätt att man blir så besatt av den tanken att man inte riktigt låter sig älska någon, för när man väl går från tanke till handling så är det inte samma sak. Om man bara älskar tanken på att älska alltså, och inte älskar själva älskandet i sig?

21 09 2010
WoB

Precis. När väl kärleken dyker upp så blir man inte himlastormande lycklig och hel och ren och driftig och alla dagar är fantastiska och man (jag) glömmer att kärlek handlar om att livet blir bättre, inte lyckligare. Eller nått. Faen vet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: