Den sjuttonde balladen.

24 09 2010

Jag inser att jag smittats Jag inser att jag försöker ta avstånd från mig själv. Skapa ett tomrum på det torg som är mina egna tankar. Alla mina rädslor och fobier och tvångsmässiga beteende stammar ur mina gener. Det arv jag fått av alla de tusen som skapat det djur som är mig.

Genom att vara mig laddar jag ner avskyn till mina barn. De tar ställning genom att ta avstånd. Det är väl så. Det är som det måste vara. Någonstans måste någon skära av grenen. Någon gång måste någon ställa sig upp och säga att det som lever i en är fel. Mina vänner vänder sig om och försvinner, för jag är för mycket. Det är väl så. Kanske måste jag tas omhand. Låsas in, även om det bara är i ord. Kanske är min galenskap större än min egna person.

Även om, eller just för, att jag är född med elaka griniga lynniga gener kanske jag borde vara tyst. När inte ens jag själv förstår mig, hur i hela fridens namn ska jag kunna säga något som spelar någon som helst roll. Det blir platt och fult och modernt. Att gilla sig själv betyder kanske inte att man gillar det man är.

Det får ta slut nu. Det får vara nog nu. Det är dags att göra något.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: