Funderingar kring mig själv.

26 09 2010

Merseyrail Notes

Image by Eric The Fish (2010) via Flickr

Det finns något skevt i mig. Något som inte är på rätt plats. En ledsenhet och sorgsamhet som nog är ack så ärftlig. Förmågan att brusa upp och brusa ner. En brist på tålamod och oförmåga att organisera mina tankar, mina kanter. Mitt hjärta är större än någonsin, tommare än någonsin. Det svart och det vita samsas med alla andra färger. Ställer sig sida vid sida och förtär långsamt allt jag gör.

Vad är det som gör att jag har så svårt att ta saker på allvar? Som gör att jag antingen är på eller av? Skojar bort det mesta, försöker desperat lätta upp stämningar. Sen finner jag mig helt plötsligt vara den som är precis i mitten av elden, den som kastar blixtrar på människors bröst. Hur faen går det ihop. Den där sprickan i mig gör att allt hamnar snett. Ena stunden här, andra stunden där. Bläddrar genom livets bok, men läser aldrig. Den är tummad och jag har alltid med den, ändå läser jag aldrig.

Är jag verkligen bara ord? Lovar och lovar men inget blir gjort. Gömmer mig från världen och begär att världen ska söka upp mig. När den knackar på låtsas jag inte höra den. Totala motsatser hela tiden. Vad är det för sjukdom som tär mig? Något är det, mer än bara ångestsyndrom. Men vad? Någon bokstavskombination? Något latinskt och svårt? Eller är jag bara söndrig och lat?

Det är inte det att jag tycker synd om mig själv. Det gjorde jag tidigare, men när jag gav upp allt och fann större frid lämnade jag det bakom mig. Men jag förstår mig inte på mig själv. De där motsatserna, ytterligheten, svårigheten att koncentrera mig, att engagera mig, att vara balanserad och förnuftig.

Tja, jag letar och söker och kommer kanske en dag kunna förstå vem fan jag är.

Annonser

Åtgärder

Information

5 responses

26 09 2010
Junie

Jag läste om OCD, tvångssyndrom, här om dagen. Tänkte på dig av någon anledning. Inte så att jag vill få dig att tro att du har det, vill inte skapa något slags hypokondriskt tillstånd i dig, som ju annars är ganska lätt när man börjar läsa om olika diagnoser och tror att man har än det ena än det andra… så ja, jag tvekade en del, skulle jag säga nåt eller inte? men det vore intressant att höra dina tankar om det, det kanske inte alls stämmer, jag känner ju inte dig så vad vet jag liksom. Jag är ju inte psykolog eller läkare så det känns dumt att gissa saker.

26 09 2010
WoB

Hahah, jag läste precis om det i Borås tidning och kände nog igen mig en del. Men jag måste erkänna att jag allt mer förstår att jag nog är bipolär. Det skulle förklara det mesta som blir problem i mitt liv. Får väl tala med farbror eller tant läkare om det där.

26 09 2010
Junie

Se där, vilket sammanträffande haha 🙂 Att du skulle vara bipolär låter nog vettigt, men du har alltså inte fått det bekräftat av nån läkare än? Det går ju att medicinera mot, jag vet dock inte hur effektivt, men det kanske du vet? Lustigt att man ska behöva söka reda själv på vad man kan tänkas ha för diagnoser, det känns ju som att läkare/psykologer borde kunna se sånt utan att man ska behöva lägga det framför näsan på dem… men det är klart, allt kan de ju inte se, allt syns inte vid en första anblick.

26 09 2010
WoB

Nä det är nog så att man har tittat lite enögt på mina problem och jag själv har väl kanske inte lyckats förmedla hur jag har det. Nu när jag läst på lite och ser att det mesta stämmer in på mig, i alla fall som ett ”lättare fall” så blir det ju lättare att kommunicera det hela. Men där har du kanske något du kan ta med dig till din blivande yrkeskarriär, vikten av att ställa rätt frågor, att vara öppen inför patienten. Det är inte lätt med den borde kanske vara bättre. Det är som när jag träffade läkaren förra gången, han var bara intresserad av hur mycket jag dricker men betydligt mindre intresserad av VARFÖR. Förresten har jag skrivit lite om problemet med en sådan diagnos i ett av de lösenordsspärrade inläggen. Koden är… hahha, nä, så lätt går det inte, men du kan få den om du vill. 🙂

26 09 2010
Junie

Ja jag vill gärna ha koden till det inlägget, du kan skicka den till junie89@hotmail.com, för jag antar att du inte vill skriva den här.

Jag tror att problemet med läkare ofta är just att de mest ser till symptom och inte så mycket till orsaker. De behandlar inte orsaker liksom, det är mer psykologens roll. I och för sig har jag upplevt lite samma sak med de psykologer jag träffat i och med att jag gått kbt som också mest fokuserar på att bota symptom. Reflektioner om varför jag fungerar som jag gör har jag mest fått stå för själv, det har inte intresserat dem så mycket. Som en gång när jag berättade för min ena psykolog om en panikattack jag hade haft så fokuserade hon mest på att göra klart för mig att man inte kan dö av panikattacker trots att jag egentligen inte var ett dugg rädd för att dö. Jag hade många andra tankar om varför det hände men det frågade hon mig inte om. Samma sak med ätstörningen, vi fick en lite uppgift en gång i gruppen där vi skulle fundera på hur vi utvecklat våra ätstörningar, men det har lagts ytters lite vikt vid det. Jag ska ta med mig det du säger, absolut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: