Sorgens dilemma

30 09 2010

Något växer i mig men det är inte tårar. Det är inte sorg. Den kommer nog först senare har jag börjat förstå. Det är ilska. Det har tagit mig ett dygn att ta mig till det hela. Jag säger inte att jag förstår, men det börjar gå upp för mig att saker är som de är. Min vän är död. Nu börjar jag bli förbannad på honom för att han lämnade oss andra så tanklöst. Alla löften och förhoppningar och framtidstro som är förknippat med honom skar han rakt av från sig själv. Lämnade oss kvar med att reda ut all skit som ligger och bubblar. Det jävliga är att man inte kan vara arg på en död människa. Det är inte det att det inte passar sig, det är inte så jag tänker. Men på att det inte leder någon vart.

Så ikväll känner jag ilskan, frustrationen. Känner hur jag skulle vilja skaka om människan och säga åt honom att skärpa sig.

Men det är för sent.

Första kortet jag tog på Sami efter att vi återfunnet vår vänskap.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: