World Mental Health Day

10 10 2010

P1030783

Man kanske borde ta bättre vara på livet än att tillbringa en söndag framför datorn, men jag tycker nog att jag gör ett gott val. Hade inte datorer och internet funnits så vet jag inte vad jag gjort. Kanske läst en bok eller tittat på en film eller suttit på krogen och eftersläckt. Inte vet jag. Men här sitter jag. Gott så liksom.

Det har tagit sin tid, men min söndagsångest har allt mer lagt sig. Förr i tiden, då när jag var en produktiv medarbetare i Borås stad så var söndagen rena rama kvalet. Helgen hade liksom bara en enda dag, det var lördagen. Söndagen var jag liksom redan på måndagen och petade i. Ständigt uppehöll sig mina tankar kring att jag ve och fasa skulle behöva gå upp ur bädden klockan 6 på morgonen för att hasta till ett jobb. Jag veeet, man får inte säga sådant nu för tiden när arbetslinjen är den som bär till evig lycka, men så var det.

Men ändå är söndagen lite speciell, även för mig. Det är som att det sitter i luftmolekylerna det där med att söndagen är som en enda lång ansats inför måndagens vedermödor. Fast jag bara har småsaker att göra under veckan, som terapitid eller läkartid eller annan tid så blir varje sådan tid en ansträngning, något som stressar. Stress är inte något jag pallar speciellt bra nu för tiden. Fan, jag blir ju stressad av att passa en busstid. Alltså, ingen bra stress, sådan som får saker gjort, utan stress som sätter sig som en klump i halsen, en fladdrande hjärtklappning och yrsel, svettningar, småpanik.

Idag är World Mental Health Day. Mentala hälsans dag. I tidningen kan man läsa om att mental obalans eller sjukdom fortfarande är tabu. Fuck tabu. Det är dags att folk börjar prata om det där. Att sådana som mig, sådana som mår dåligt, börjar prata om det. Enda sättet att lyfta frågan är att berätta. Annars kommer vi till dödagar dras med att man tror att mental ohälsa är det samma som galningar med kniv eller folk som skjuter på skolor. Låt mig upprepa det jag sagt så många gånger, de allra flesta som mår psykiskt dålig är inte farliga för någon annan än sig själva. För varje självmord som sker och det sker ofta vänner, så har vi misslyckats. För varje paniker som sitter ensam i en lägenhet dag ut och dag in för att den är rädd för allt som finns måste det finnas en paniker som vågar berätta. För varje människa som tappar kontakten med verkligheten som vi gömmer undan har vi misslyckats. Rädslan för att berätta är banne mig lika farlig som sjukdomen i sig.

Psykisk ohälsa skapar söndriga familjer och relationer, missbruk och ofta därigenom kriminalitet. Ändå vågar vi inte prata om det? Va fan?

Det tog mig 10 år av eländes elände innan jag vågade berätta för en enda levande själ om mina problem med panikångest och fobier. Det tog ytterligare 5 år innan jag vågade stå för vem jag är. Har man migrän så skäms man väldigt sällan för det, men är man deprimerad så ska det hållas hemligt och gömmas undan. Alla skrattar och ler men många gråter inombords. Ska det verkligen vara så?

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: