Depressionens ansikte

22 10 2010

Moraine below Hadley Glacier (visible in the u...

Image via Wikipedia

Den första snön har fallit, ligger som en vit slöja över världen. Allt är annorlunda, allt är som det brukar vara. När jag vaknar på morgonen är jag redan full av ensamhet och den där obestämda känslan av ett hål som behöver fyllas med något. Vad som helst. Bara något. I mig ligger en grå slöja över allt. Depression kallas det nog visst. Den är här nu. Den har slagit sig till ro, för snart är det november.

Jag hade nästan glömt hur den kändes. Den där tomheten. Mina drömmar är fulla av den. Desperation, rädsla för att känslan aldrig kommer gå över. Inte den här gången. Att tomheten ska stanna kvar. Göra livet precis så febrigt fullt av en känsla av en tomhet. Det blir en radda oöverlagda handlingar till följd av den där känslan. Dricka för mycket kaffe. Röka cigarett efter cigarett efter cigarett. Bara för att känna något. Vad som helst. För nog måste det bo känslor i mig? Det gäller bara att locka fram dem. Till och med fruktan vore bättre än den osläckliga törst jag upplever.

Nog trodde jag i min enfald att de dagarna var över. Nu när läkemedlen flödar i mina ådror, nu när åratals med terapi gett mig insikt och utsikt. Likt förbannat är den tillbaka, tomheten. Jag vet ju, rent intellektuellt, att den kommer gå över. Det är bara omöjligt att övertyga mitt hjärta om att så är fallet. Det fladdrar och kvider. Ropar högt utan att ens få ett eko till svar. Fan också. Fan också. Jag vill inte känna ingenting. Jag vill inte att allt ska vara så förbannat tråkigt. Jag vill inte att alla smaker ska vara fadda, alla upplevelser uddlösa. Nu förstår jag varför en del skär sig. De gör det för att känna något. Inte för att döva, utan för att känna.

Låter det illa? Jo, det är rätt så illa. Men det går över. Jag vet att det går över. Jag måste förstå att det går över. Färgerna kommer att komma tillbaka. Även fast jag så ivrigt önskar att jag ska känna något och inget händer kommer det att återvända. Livslust och stamina.

Så jag gör allt det där som jag själv förväntar mig göra. Klär mig, dricker kaffe, städar, går ut med hunden. Spelar musik lite för högt. Försöker hålla näsan där den ska vara, ovanför ytorna i tillvaron. Men nog känner jag för att skrika högt, slå och sparka omkring mig. Spraka som ett nyårsfyrverkeri, för att höra och känna igen.

Fan också.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: