Livet i kanterna

2 11 2010

内宮

Image by noworks? via Flickr

Någonstans finns en kyla inom mig. Även under vintertäcke och över madrass huttrar jag i själen. Det är höst och inget, säger inget alls, kan värma det som är jag. Mörkret sänker sig nästan innan ljuset rest sig och himlen är skiffergrått tom på känsla. I ryggen hugger det av ensamhet och hunger efter något jag bara inte för mitt liv kan sätta fingret på. Något fattas mig. Eller är det någon som inte tagit sin plats där jag värmt upp platsen än? Är det ens vettigt att värma två platser samtidigt eller ska jag ta hand om mig själv i väntan på något?

Min samtalsterapeut säger åt mig att sluta tänka så förbannat mycket, sluta intellektualisera. ”Gör, bara gör” säger hon åt mig med allvar i rösten. Men hur ska jag veta vad jag ska göra om jag inte tänker? Jag blir vilsen och liten när jag försöker föreställa mig att göra utan att tänka. Det blir en dörr med ett lås till dit jag inte har någon nyckel eller ens hittar låset. Någonstans vet jag att jag måste tänka om, tänka annorlunda, men jag förstår bara inte hur det ska gå till. Kanske skrämmer det mig. Kanske?

Alla röster runt mig, alla de jag lyssnar till alltså, även min terapeut, säger åt mig att jag är en klockren bipolär diagnos. Manodepressivitet på två ben. Mannen som dyker upp som reklamaffisch för det som är bipolärt. Så klart är det så. Så klart är det på det sättet. Alla humörsvängningar, det bristande omdömet, den totala bristen på impulskontroll, det översvallande sociala beteendet, det som gör att jag blir omtyckt men avskydd och säger saker som ingen annan kan tänka sig att säga, pekar på en och samma diagnos.

Bipolär.

Det är som att komma hem. Som att äntligen förstå vad det är som driver mig. Vad som händer i mig och varför. Som att hitta manualen till livet. Det är som att äntligen få en förklaring till varför jag kan vara vaken i flera dygn, oförmögen att sluta älta och tänka och slappna av. För att sedan sova bort hela livet i skuggornas land. Som att hitta en förklaring till alla smutsiga tankar jag har om mig själv, samtidigt som mitt ego borde få ett eget land. Allt som förklarar varför jag aldrig lever i mitten utan alltid i pendelns ytterkanter. Bipolär.

Gudskelov finns det bra behandlig mot det. Så att jag kan börja treva mig tillbaka till ett vettigt liv. Kanske kunna koncentrera mig på något som ligger utanför mina egna tankar i mer än tre sekunder. Kanske kan jag äntligen få saker gjorda istället för att hoppa från sak till sak gång om annan. Hålla tider, fixa räkningar, sluta skjuta upp allt.

Kanske.

Man kan undra varför det tagit 40 år att upptäcka det där. Fast egentligen har jag ju vetat så länge. Men inte vågat tänka tanken. Det har liksom räckt med depressioner och ångestsyndrom och fobier och eländes elände. Men nu när jag tänker på saken, läser om saken, förstår jag mer och mer att allt det där bara är symptom, inte grundproblemet. Problemet är att jag är bipolär. Så då löser vi väl problemet då. Inte för att resten försvinner automatiskt, men det blir hanterligt att ta tag i.

Så kylan som jag lever i paras med den hetta som är jag. Kanske kan jag ställa in termostaten tills en behaglig värme som mjukar upp spända muskler och spända relationer i livet till allt och alla.

Under tiden, i väntan på möte med läkare, med den som har makt att ställa diagnosen och skriva ut piller så går jag ut med hunden på promenader och värmer min själ med böcker och kel med mina djur och prat med mina vänner och tanken på att kanske finns det hopp för mig med.

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: