När alla ljus är släckta

2 11 2010

Production scene from Julius Caesar. 1950. The...

Image via Wikipedia

Jag undrar vart jag är om hundratusen år. Vart finns alla mina tankar och känslor och minnen och ord, alla dessa ord? Hur stort universum än kan vara måste väl det finnas någon röd tråd som binder mig vid det som fanns innan jag själv föddes i mötet mellan en äldre herre och en yngre dam och alla de eoner av tid som kommer efter att mitt egna ljus är släckt? För inte kan allt bara försvinna?

På kvällen när jag är ute med hunden på dagens sista promenad och tittar uppåt mot svart himmel bildas ett litet minne av varje stjärna, varje svart mellanrum. Vart tar det där minnet vägen? Är det ett eller millioner, ett för varje stjärna, ett för varje mellanrum? Splittras de där minnena som gäster plägar göra när timmen blir sen eller stannar de kvar på en evig nattvickning?

Hur går det till? Vad händer? Jag vet att jag kommer få reda på det där. Allt kommer att avslöjas. Men är jag med då, när jag får svaret, eller är jag redan borta, på väg mot nästa fråga?

Jag vet. Jag skulle sluta tänka, börja göra sägs det. Men tvånget att tänka är större än lusten att göra. Alla kan inte göra, lika lite som alla kan tänka. En del, som mig, kan bara tänka utan att få svar. För jag är helt enkelt inte ämnad till svar. Bara en ändlös räcka frågor. Det finns stora tänkare som tänker lite, jag är en mycket liten tänkare som tänker mycket. Så fel. Så fel, så fel. Jag får se, jag förstår bara inte.

Det jag tänker på inbringar inga pris eller pengar. Ingen tjänar på mina tankar. Ärligt talat, inget bryr sig. Inte ens jag själv. Kan bara inte sova som man ska. Inte vara vaken som man ska. Inte göra som man ska och är väl inte som jag borde. Det var inte det här som mina föräldrar ville jag skulle bli, som de önskade sig. Tror jag. Men vad vet jag?

Men ändå. Med tanke på alla tankar, alla minnen, alla ord, alla ljud så borde något leva kvar om hundra tusen år. Om miljarders miljarder år. Fast det kanske är förmätet att tänka så. Man ska foga sig vid sina 80 år på jorden och ”fånga dagen”. Vad som nu menas med det. Hela västvärlden fångar sina dagar sedan Robbin Williams lärde oss en smula latin i en Hollywood-film, men inte en jävel verkar få fast något alls förutom möjligen en spänn eller två. Pengar som vi sedan kan gå på bio för.

Det plågar mig, livet. Det är som en sten i skon. Gnager och gnider sig in, bildar sår och smärta. För inte fan kan det vara meningen att detta är allt? Inte kan det vara meningen att bli född i en fri tid i ett fritt land där var och en är fri att göra vad den vill och sedan inte bli något annat än det här? Var det för att jag skulle sitta och tänka som mina förfädrer svalt och stred och dog? Synd för dem då liksom.

Dags att tagga ner tror jag. Innan jag blir galen på riktigt.

Förlåt mig, men du är allt jag har kvar

 

Annonser

Åtgärder

Information

2 responses

4 11 2010
Junie

Det är läskigt när man börjar tänka sådär. Man vill ju så gärna att saker och ting ska ha en mening, betyda något. Men nej. Vem bryr sig om oss om hundra år, om vad vi gjorde i våra liv? Inte en jävel.

6 11 2010
WoB

Fast helt klart är det inte säkert att det blir så. Ibland kommer mänskligheten ihåg de allra märkligaste personer och man har hela livet, alla sekunder, på sig att göra ett avtryck.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: