Off white

2 11 2010

Swedish acting couple Olof and Frida Winnerstr...

Image via Wikipedia

Jag är här nu. Precis framför dig. Inuti och vid sidan. Som en häftklammer i din kind. Något som retar och vrider sig fel när du ler. Dårskap säger jag. Inget annat än dårskap styr alla de liv som omger oss. Människors tankar som virvlar som nyklippt fjolårsgräs årets första sommardag. Runt och omkring, virvlar och förstör. Ensamhet och förtärande vänskap. Det brinner i mig igen. Höga lågor som slickar himlens alla stjärnor.

Inga raka ord leder oss hem. Svart är själens färg, vitt tankens. Jag har ingen som helst aning om var jag hör hemma. Vart jag bör gå för att få gråta ifred. Allt sker mitt på torget, på bussen, i kön och på ändlösa fält. Aldrig gråta i ensamhet. Aldrig gråta alls. Aldrig, aldrig.

Där jag sitter på min soffa medan regnet piskar mina fönster, de som återkommer i mina texter allt som oftast, där sker inget. Den där motorn som ständigt surrar i mig varvar upp. Gasen fastnar snart och kvar blir bara en enda känsla. Utslocknande. Få sova. Fel. Få vila. Jag vilar aldrig när jag sover. Det är bara när jag druckit mitt sans och mitt vett överbord som jag kan slappna av. Precis i samma sekund som allt blir sådär svart som det bara blir då är jag trygg. I nästa sekund är allt som det brukar fast värre. Den vägen är inte min. Den får inte vara min. Jag vill inte välja den.

OM man bara ska leva tryggt i en enda sekund vill jag det ska vara en nykter sekund. Jag är så förbannat trött på att glömma minuter och dagar. Glömma vad jag sagt. Glömma vad jag gjort eller vem jag gjort det för eller mot. Men hjärtat slår i ostadiga 120bpm och blodet pulserar runt i min kropp. På allt för snabb tomgång. Jag visste nog att det skulle ske, men jag väjde väl undan för tanken.

Det är så. Allt är av eller på. Svart eller blodrött. Samtidigt som jag på en nivå tänker att allt är så jävla trist så tänker jag på en annan nivå inuti mig att jag vill ha det lite tråkigt någon enda jävla satans helvetes gång. Bara någon gång. På ett tredje plan tänker jag att mina tankar är korkade och på ett fjärde att jag borde sova. Nivåerna smälter samman till ett enda sammelsurium, en kakofoni av ljud och tankar och någonstans där finns det jag känner.

Jag visste det skulle bli så. Varje gång jag försöker göra det som normala människor gör så kan jag inte hitta volymratten. Ljudet stegrar sig till max direkt och sedan finns det inget sätt att skruva ner. Kroppen behöver vila men hjärnan vägrar ge mig någon nåd. Något att stilla bedja om. Nåd. När jag sedan gått ner på tystnad igen så är det lika omöjligt att skruva upp. Ens så att jag själv hör vad som händer i mig.

AV

Är jag bara ett experiment?

Vill jag?

Man kan inte skriva med vitt på en vit vägg. Det gör sig inte. Det blir inget av något. Även om jag själv vet vad jag skrev syns det inte, om det inte syns finns det inte. Om det inte finns görs det inte. Alltså har jag egentligen inte gjort något alls fast det tog mig så lång tid att skriva det jag skrev. År och födelsedagar gick men jag skrev och skrev. Snö föll och solen gick upp och ner medan jag skrev med vitt på en vit vägg. Så mycket tid till inget. Så mycket tid och kraft till att göra ingenting.


 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: