Sjuk nog att behandla

12 11 2010

Liberiet.

Image via Wikipedia

Jag kan inte bestämma mig. Är jag klok eller galen? De lockar mig, bägge alternativen. Att vara klok är att sitta i svartvit tv med glasögon som har en båge mitt i glasen och svara från Lund. Att vara galen är att leva mitt bland alla färger, explodera och implodera när man så finner svaret vara att göra det. Bli avsugen och strunta i att säga till innan det går. Snusk och rikedom.

Jag säger alltid till innan det går och blir uppskattad för det. Men innan jag bränner av allt agressionskrut jag har så säger jag intet. För jag vet inte ens om det själv. Att själen blir avsugen och att jag snart kommer finna mig själv slå nävar i väggar, sparka på alla som kommer i min väg och rusa ut i svarta mörkret. Det har lugnat ner sig, det där. Men det finns i mig, det bubblar och osar svavel. Så jag vacklar hela tiden vid kanten av den vulkan som är mig. Hoppas.

Inte falla i.

Du som läser finner inget sammanhängande i det jag skrivit just nu. Du saknar epilogen. En stund satt jag på dagens terapi och fann alla luckor öppna, rätt lucka på rätt plats. Som att komma hem. Som att aldrig vilja lämna rummet där tankarna flödar fritt och träffar någon.

Läxan jag fick, för jag får läxor, är att läsa min egen blogg, egna bloggar, för att se om jag finner hur jag mått när jag skrivit, en prydlig kurva att se. Så klart jag ska. Även om jag aldrig läser det jag skriver, för helvete, varför skulle jag, ingen annan läser ju så varför skulle jag själv plåga mig med det? Men jag ska läsa och finna. För så ser mitt liv ut. Jag läser och finner. Kanske kan jag få ett mönster även i min egna blogg? Kanske kan jag bli mitt egna fan?

Startar fanclub.

Sjuk nog att behandla.

Annonser

Åtgärder

Information

2 responses

12 11 2010
Junie

Att läsa sin egen blogg är faktiskt väldigt lärorikt har jag märkt. Och man ser plötsligt sin egen storhet, förutsatt att man nu har en sådan. Jag läser alltid mina inlägg flera gånger innan jag publicerar, men det är inte förrän jag läser dem igen flera månader senare som jag ser det fina i dem. Jag kan gå tillbaka ett år och läsa och känna att jag älskar det jag skrev då, men det jag skriver idag är bara trams. Så är det alltid. Om ett år kommer det jag skriver idag inte att vara trams längre, då kommer det att vara en värdefull skatt.

Jag insåg nu att jag just skrev att jag har en storhet. Haha. Jag är stolt över att jag skrev det, i och med att jag så sent som i förrgår satt i ett terapirum och grät floder över min usla självkänsla.

Förresten så paxar jag platsen som andra medlemmen i din fanclub (efter dig själv alltså)!

15 11 2010
WoB

En blogg kan vara lite som en liten medicin, 250mg 1+1+1+1. Att man dessutom kan lära sig av att se det hela i efterhand, hur man tänkte, vad man gjorde, hur man såg på världen och sig själv och hur man mådde, är nog inte så konstigt alls. Förutom då om man skriver om vilken jävla tröja man hade till vilka jävla byxor och vad man åt på lunchen. För det kan väl inte ge speciellt mycket? Eller så har jag fel om även det 🙂

Själv så läser jag aldrig före jag lägger ut. Ibland knappt ens medan jag skriver. Det får bli som det blir, med stavfel, grammatiska felskär och dumma tankar som man sedan endast vågar närma sig med en enorm skämmskudde framför ansiktet.

Men det är klart du har en storhet. Det har nog alla. Fast de allra flesta låter den bara falla i glömska framför livets alla viktiga måsten, som att titta på tv och läsa om vad folk har på sig.

Ser man på. En fanclub med två medlemmar. Inte illa. Inte illa alls 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: