Tidigare, som om det aldrig skett

För 5 år sedan skrev jag:

Hur skönt är det inte att ibland förfalla till att vara pretantiös. Riktigt Bergmanpretantiös. Använda svåra ord, vara dyster och seriös. Förfäkta hopplösa teorier, brottas  med den egna ångesten. Jag menar, man är ju Svensk. Det är skönt att deppa. Det är bra att ta sig på riktigt djupt gravallvar. Bort med stoj och glada skämt, fram för butterhet och Joakim Berghsisk dryghet. Låtom oss kontlrolera varje stavelse, låt oss mumla sakta och lugnt, låt dårarna pladddra och kvittra likt fåglar.

Det är gott att se på sig själv med djupaste allvar och beundran. Skämtarna faller på egna grepp i rörelsen mot den slutliga döden. Se på darrande nerver, där varje tråd glänser, dryper av allvar.

För visst är det något gott i att ta sig själv på för stort allvar? För man är ju Svensk.

 

Sen skrev jag:

Halka och annat svårt

Jag älskar snön, den livar upp en i övrigt mörk årstid. Det är som om gud kom på sin tabbe, med att det är mörkt halva året här uppe i nord och skapade den vita snön som kompensation. Men det blir lite knepigare att ta sig fram. Det gör det. I morse skulle jag köra min ärade son och plockade med mig nyklarna till Golfen egtersom den tar sig fram bättre på sina sommardäck ärn Saaben gör på sina åretrunt däck. Det enda pysslet jag behövde göra var att sätta tillbaka battriet som har stått på laddning sedan igår. (Om någon tycker att jag laddar bilbatterier ofta; jo det är sant, tycker jag med, men jag gör det inte för nöjes skull)

Att få i batteriet var väl inte speciellt svårt. Inte lätt men heller inte svårt. Men att få iväg bilen. Då blev det värre. Det skulle sopas rent, skrapas bort och värmas upp. Till skrapa hade jag en gammal cd-skiva. Det är otroligt vad användbara sådana kan visa sig vara. Efter att slitit med bilen i 15 svettiga minuter bestämde jag mig för en ny taktik. Jag bytte bil. Saaben hade redan blivit uppackad av Hulda Hustrun tidigare när hon körde ungarna till dagis. Så, eftersom att det inte får bli för långt mellan tanke och handling startade jag resolut Saaben. Den gick igång med ett trivsamt murrlande och jag körde iväg.

Det var nu jag kom på varför jag valt Golfen från början. Halkan. Jag åkte än dit, än hit. Stod och tuggade mig upp i backarna och höll för ögonen i utförsbackarna. Jag var under, de tjugo minuter jag var på vägen, fullständigt livsfarlig. Totalt, vansinnigt livsfarlig.

Så, jag har bestämt mig. Jag skall tillbringa resten av vintern inomhus. Och vill jag åka någonstans tar jag bussen.

Nu skriver jag:

Så vansinnigt mycket har hänt sedan dess. Jag måste nog sova på saken, fundera på om allt var värt mödan?

 

Rösten från under snön som faller

Image via Wikipedia

Det ligger små bollar med stoppning över hela lägenheten. Det är min galna hund, Dipp, som står för den distrubitionen. Det som tidigare var en Björne är nu ett tomt skal som slokar med huvudet. Även en Nalle Puh har gått ner kraftigt i vikt. Jag vet inte om Dipp har något emot mjukisdjur i form av björnar, men klart är i alla fall att hon älskar att bita sönder dem så att den där vita stoppningen sedan finns precis överallt.

Utanför mina fönster är marken vit av frost och ett tunt, tunt täcke med snö. Det ska bli mer av den varan har jag förstått. Inte mig emot. Jag älskar snön. Den ger mitt liv lite ljus när världen är som mörkast. Jag älskar ljudet av skoknarr, lukten av snö och den vita färgen. Snart är det jul. Jag vet inte vart alla sekunder tog vägen, det var ju inte länge sedan jag var tvungen att gå in för att ta på mig en extra tröja i den varma sommarkvällen, när vi firade midsommar. Någonstans har alla de där sekunderna försvunnit och jag kommer aldrig mer få dem tillbaka.

Igår frös jag. Ända in i själen frös jag. En frossa som gav mig kall svett på bröstet där jag låg under mitt tunna fåniga otillräckliga täcke. Även med Dipp på ena sidan och katten Chips på den andra frös jag. Feber. Det har äntligen nått fram till mig, varför jag får dessa eviga infektioner i kroppen, dessa eviga halsflussar och dessa eviga lunginflammationer. Tänderna. Jag måste gå till tandläkaren. Jag har inte varit hos en sådan sedan 2003 då jag reste mig upp ur stolen och gick. Mitt i behandlingen. En skräck som var starkare än smärtan i söndriga fyllningar. Så på måndag, när jag ändå är hos läkaren ska jag be om den där remissen till sjukhusets tandläkare så att de får söva mig och göra det som måste göras i munnen på mig. Det är enda sättet. Jag bara vägrar att sätta mig i en sådan där fasans stol och vara vaken medan en tandläkare våldtar min mun med sina intrument. Bättre då att sova och försvinna medan de gör vad de nu kommer göra. Men något måste ske, innan jag tappar alla mina tänder och blir till en gammal man.

Det är sådant jag funderar på en dag som den här. När alla väntar på snön. En del likt mig som ser fram mot det, en del som fasar inför insnöade bilar och brevlådor. Alla väntar och låter livet rulla på. Jag borde städa, fast jag har redan fuskstädat lite. Låtsas inte om dammlagren på möblerna, tar bara bort den vita stoppningen som ligger överallt i små bollar.

Häromdagen var min äldsta son här, sov över för första gången sedan jag flyttade ut hit. För första gången sedan 2006. Tiden går. Vi hjälptes åt med att sortera och slänga och fixa i mina förråd. Det blev mycket som slängdes. Troligen en hel släpkärra. Saker jag sparat fast utan att veta varför. 4 eller var det 5 skrivare. I en tid när det är billigare att köpa en ny skrivare än att köpa bläck så gick de gamla bort. Nu ligger de tillsammans med smutsiga gamla madrasser, tidningar, sladdar och ditten och datten i ett förråd i väntan på att jag kan frakta skiten till återvinningen. Det är skönt, så skönt att få lite ordning på saker. Lite luft i livet.

Under tiden tuggar Dipp på Nalle Puh.

Det är nog en bra dag idag. Ser jag när jag skriver. Jag har börjat göra det, eller, jag funderar på att börja göra det. Titta på vad jag skriver. I vanliga fall så skriver jag och lägger ut, helt utan att tänka på saken. Vill inte ändra på flödet, för det är ju sant, det där flödet. OM jag börjar pilla med texten, rätta och dona och tänka efter om man verkligen kan tycka som jag tycker, så blir det en lögn, känns det som. Men ändå. Om jag tittar på vad jag skrivit nu så är det en sorts hopp som visar sig. För mig i alla fall. Och det är ju faktiskt det viktigaste, att jag själv är nöjd.

Det är ju liksom bara en jävla blogg. En bland millioner, en med mycket liten röst. Mycket lite läsare och en mycket liten skapare.

Fast för mig är den viktig.