sÄGER SAKeER mAN iCkE bÖr.

20 11 2010

Det finns något i mig. Något som icke är välkommet. Något jag valde bort, om jag fick. Släkten firar sin egna grandiosa existens medan jag inte ens är inbjuden och det på grund av att jag är mig. Nu är det lite så att släkten har glömt vem de är, om nu en släkt kan vara någon. Men ändå. De självutnämnda generalerna har sagt sig värna om liv och egendom och sagt att han den där Carlzon går bort. För tänk vilken ryslig genans han skapade förra gången. Då för två år sedan. Så fuck them. Liksom. Talibaner som ser mer av sig själva än vad som finns och mindre av andra än vad som visas är inte min melodi.

Men faktum kvarstår att jag själv är kyligt avvaktande inför mig själv. Det finns delar jag skulle kapa bort, som ett ruttet ben, om jag bara kunde. På måndag ska jag träffa läkaren för att diskutera hur vi ska göra inför den galenskap som är mig. Kanske, kanske, kanske, kommer jag då kunna skära av min egna komposterande svans. Bli som folk. Inte för att jag vill vara som folk är mest, men nog vill jag kunna vistas i möblerade rum. Bipolär.

Men det retar mig det där med. Att ha haft diagnosen panikångest i 20 år men behövt kämpa för den med näbbar och klor och sedan när det är tal om bipolär så säger människor att ”oh och ve och så jobbigt för dig”. Som att det ena inte är lika jobbigt. Som att det ena går att ”tänka bort” och det andra tas på allvar. Nog om det.

Så jag dricker kaffe och röker och väntar på att ljuset ska återkomma. För att jag kan, för att jag vill.

Har det bra.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: