När 2010 drunknar

31 12 2010

Willem de Sitter (1872 – 1934)

Image via Wikipedia

Jag vet inte, men det bor en smygande klibbig känsla av annalkande ångest i mig. Det finns inget som borde skapa en sådan känsla så jag sitter lite förvånad och kan bara konstatera att den lever i mig. Helst skulle jag lägga mig för att sova men det är helt mot mina principiper att sova in nyåret. Så därför sitter jag uppe och längtar bort. Kanske är det bara känslan av enorm ensamhet som bygger upp, bit för bit, ett illabefinnande. Kvinnan är i sin hemstad, barnen har sitt för sig och kvar blev jag som sitter i min lägenhet med en hund som är nyfiken på vad som sker där ute i världen, varför det pangar och bommar lite titt som tätt.

Men. I morgon kommer jag ju vakna och vara tacksam över att inte varit på galej. En av få nyktra kommer jag brygga lite kaffe och sätta mig ner och röka medan snön ligger tjock utanför dörrarna. Så det är väl ok. Vemodig, det är nog det jag är. Vemodig och en smula melankolisk. Fast egentligen är det ju knäppt, att börja tro att livet skulle stå inför någon sorts förändring bara för att en av människan datum blir ett av människan annat datum. Skillanden är bara några timmars sömn, inget mer.

Så jag ska ta med hunden på en liten runda runt kvarteret och sedan in i skogen där hon får springa lite, duka fram lite läcker hundmat till jycken och lite läcker kattmat till katten och sedan vänta på att klockan blir tillräckligt mycket så att jag med gott samvete kan lägga mig för att sova.

Mer kan jag nog inte begära av livet idag.

GOTT NYTT ÅR ALLA!






Året 2010, del I

30 12 2010

???

Image by aldoaldoz via Flickr

Jag seglar på kärlekens skepp. Lever piratliv. Eller kanske snarare leker piratliv. Året är snart slut. Det är alltid tid att blicka bakåt dagarna före nyårsafton. Det är oundvikligt. Tidningarna fylls av listor över vem som gjort något bäst och vilken person som gjort något sämst. Det rör mig inte i ryggen, jag har fullt upp med att skapa mina egna listor inuti skallen.

2010 är, vad året när jag på riktig började tänka på det här med alkoholen och på riktigt började bli rädd för ”biverkningarna” av den. Jag dricker mindre nu. Inte på långa vägar vit, men lite ljust grå. Det var året när jag fick vara hunden Kitas husse och det var även året när hon dog en sommardag.

Det var året när jag steg av en buss och mötte hunden Dipp för första gången. Hon som nu ingår i min lilla familj. Hon som äter upp soffdynor och skuttar runt som en stor hare i snön. Hon som skänker tröst och lindring men även fått mig att vinka adjö till långa sovmorgnar. Katten Chips har funnits hela tiden, ända sedan 2003, men även hon har mer eller mindre accepterat Dipp.

Jag träffade, som genom slumpernas slump min kära dam. Hon som är lika komplicerad som jag men lite klokare än mig.

Det har varit ett bra år. Helt klart ett bra år. Jag har fått en diagnos som äntligen stämmer överrens med symptomen. Det är inte läge att andas ut men väl att börja andas igen. Jag har lärt mig några nya ackord på gitarren, fått tillbaka en kär vän och förlorat den samma igen genom livets grymhet, han valde att lämna oss alla eftersom hans liv när det var som värst var outhärdligt. Det är en sorg jag inte kan förtränga, men väl lära mig leva med.

Under året har jag äntligen tagit klivet ut i livet igen. Istället för att vägra åka buss eftersom det fyllde mig med bottenlös skräck att sätta mig på en sådan har jag nu lärt mig att åka buss till den milda grad att jag titt som tätt somnar på vägen till eller tillbaka från stan. Nu kan jag i lugn och ro börja beta av alla mina skräcker och nojor. Allt från åka hiss (har redan börjat) till att gå på bio. Att äta bland andra människor bereder mig inte längre några större obehagskänslor. Det är annat än när jag var tvungen att ligga på mage på sängen och äta små, små bitar med mat från en tallrik som jag hade på golvet nedanför mig och samtidigt dricka 2-3 liter vatten för att kunna svälja ner maten.

Det känns som att anno 2010 varit gott mot mig och jag ser med förväntan fram mot nästa år.

Min förra hund, Kita.





Kanske finns inte helvetet?

28 12 2010

Dead leaf

Image by Ro / wererabbit via Flickr

Det borde gå att lösa. Livet. Det kan väl inte vara sådär vansinnigt svårt att lösa en så enkel gåta som hur man ska få en dag att gå utan att bekymra sig för något? Jag menar, vi kan ju åka till månen, eller till Thailand med för den delen. Ändå sitter jag här och bekymrar mig för ditten och för datten och för alla andra -ter som finns. Året är snart slut men det känns lite som att jag själv inte kommit längre än till februari.

Äh, jag vet inte vad jag pladdrar om. Fast det vet jag ytterst sällan. Jag pladdrar ändå. Om alla de där dittedattarna. På händerna faller det allra yttersta skiktet av min hud av. Detbrukar göra det när jag väl fått ordning på det där stressexemet jag får lite då och då. Man smörjer med någon av alla världens salvor som läkaren skrivit ut och det slutar klia och några dagar senare än händerna torra som fnöske och det ramlar av små torra hudbitar. Ibland så funkar bloggen på samma sätt. Det är bara ordfnas allt som ramlar ur mig. Jag skriver fast jag inte har något att säga. Inget att berätta.

Bara för att det ger mig ro att skriva.

Jag tror jag ska lägga mig för att titta lite på tv. Lyssna på klockan liksom. Låta tiden flyta fast jag vet med säkerhet att jag kommer ångra mig senare för att jag låtit tid försvinna. Men så är jag ju inte riktigt förnuftig heller. Vilket gör det än mer märkligt, att jag vet att jag inte är förnuftig ändå slår jag skallen i väggen gång på gång på gång på gång. Men jag skyller i alla fall inte på väggen att det gör ont i skallen.

Det gör en del.

 





Huru en man söker sin själ bland smutstvätten.

27 12 2010

Adolf Hitler, head-and-shoulders portrait, fac...

Image via Wikipedia

Jag vet verkligen inte vem jag är längre. Alltså, jag är ju friskare i själen än på många, många år och allt mer frisk blir jag. Men det har lämnat mig med så många frågor. Min terapeut frågade mig för ett halvår sedan ”Jonas, om du blir av med ångesten i den här sekunden och vet att den aldrig kommer tillbaka, vem är du då?” Ja du, sade jag. Jag vet inte. Jag är nog där nu. Ångesten håller jag inte längre stången, den bara dyker inte upp så ofta. Depressionen, den svarta hunden, kommer på besök var och varannan dag, men jag har köpt koppel till den och vet hur jag ska göra för att den ska sitta fint. Så vem är jag nu då?

Jag kan ju inte ens identifiera min klass. Uppväxt mitt mellan medelklass, nästan borgarbracka, och arbetarklass. Som man har jag vandrat från arbetarklass till medelklass till sjukskriven, den allra lägsta nivån. Den som arga unga män kallar WT. Med tatuering och allt. Skrot i ansiktet och funderingar på att lackkläder och höga klackar är det bästa på en kvinna.

Jag är inget, för mig är jag allt. Hur ska jag kunna bidra med en identitet för mina barn när jag inte känner min egen? Jag är ytterst förvirrad och en smula uppbragt. Det gör mig illa att inte kunna peka på en av alla mina spegelbilder och säga, den där är jag. För det kan jag inte. Ångesten och depressionen försvann, de som jag identifierat mig genom i så många år och kvar blev bara mitt kött och mina tankar. En värld utan karta. En värld utan identitet.

Så jag blandar ihop mina drömmar med det som är verkligt och mina drömmar med andras drömmar och mina drömmar med mina egna drömmar. Inget blir klart, bara en massa halvklippta pappershjärtan i brunt papper och med silverkanter och nu är julen redan över. Jag hann inte, jag kan inte. Ibland undrar jag om jag vill ens.

Jag har fått en vacker kvinna, en konstnär, en bohem, en sådan som mig, en som gått den långa vägen i världen, en som varit med om allt och sett allt och hört allt och varit allt, att älska mig. Vad gör jag då? Vad gööör jag då? Bort mig. Så klart. Bort och förutan skräck över det. Hon har ett vackert hjärta så hon ger mig någon sorts chans igen. Men själv blir jag isslagen i hjärtat över rädsla över att göra det igen. Jag kan inte göra det igen. Jag får inte göra det igen. Jag måste lär mig, bli bättre, helare, finare, vackrare, snällare, mindre dumdum.

Kanske beror det på att jag fortfarande inte kan se vad hon kan se i mig. Jag är kanske rädd för att förstå att jag är bättre än jag tror mig vara. Jag har varit så sönder och samman och trasig och ful och elak och dum och tanklös och allt som inte är bra. Tänk dig ett bränt löv på hösten. Sådan har jag varit. Till nytta för ingen. Endast kol och trådar.

Men det är väl dags att resa sig. Något jag säger gång på gång men det beror ju bara på att jag förstår att det är det jag måste göra det. Jag vill inte sluta som min allra bästa vän i skogen med blodet fullt av kemikalier och livsleda. Men jag tror inte jag gör det. Jag har inte hans goda hjärta. Jag är för egenkär för att ta död på mig egen existens. Egenkär och livrädd för att det verkligen skulle finnas ett helvete och att jag fick bli dagens bacon varje sekund bredvid Hitler. Alla mina pretentioner om att vara o-troende slår ihop med min tro. Min tro på att aldrig våga tro.

Så därför mina vänner och kverulanter, därför skriver jag. Jag kan inte annat. Jag duger inte till annat. Jag måste få göra det. Jag är bara mina ord, tom som en ballong bestående av ett hölje av ord. Stick hål på mina hål och jag försvinner.

Det här skrev jag när jag var 17 år, då när jag inte kunde hålla mig från att skriva, så jag skrev på allt och ibland på mig själv:

”Stackars lilla Rune vår vän. Knappt hunnit kallna i graven än. Hans bäste kamrat och hans sköka till fru, rullar i sängen som älskande nu. Rune, ja Rune, du vet nog ej än, men du får nog veta, någon dag, kanske sen. Folk pratar och tjattrar, strax ovan din grav. Rune din skit, ditt skepp gick i kvav.”

Jag har inte lärt mig något sedan dess.





Det finns inget normalt.

27 12 2010

Leon Rugilo

Image via Wikipedia

Det normala finns inte. Icke att det existerar. Det är en dröm som var och en när för att kunna vara tillsammans utan att bli galna. Tror jag. Men det kanske inte är normalt att tro det. Förresten, jag är ju inte normal. Alltså, återigen, jag tror inte att det normala finns, men om det gör det så är jag i alla fall inte det. Sjuk som en råtta som har käkat råttgift, fast i själen. Det finns det som föraktar min inställning. Men jag funderar på det där och börjar allt mer tro att de inte föraktar utan är livrädda för att bli avslöjade som bluffar. Själv ställer jag mig först i bluffkön. Jag borde stå där, som den bluff jag är. En stolt bluff till och med. En som inte viker undan. Inte längre. Inte aldrig. Inta allt.

Jag skulle aldrig kunna bli politiker. Om jag vore sugen på att leda ett parti skulle jag säga det. OM jag inte ville det skulle jag säga det. NU. Inte förr, men nu.

Så jag sitter här och tycker en massa som ingen egentligen bryr sig om. Egentligen är det väldig få människor som skulle förstå att jag dött. Det skulle ta månader innan man fann min maskätna kropp. Den enda som skulle oroa sig vore min mor. Alla andra är vana vid att jag håller mig på min kant, håller mig borta, håller mig själv stenhårt i tungan. Förutom när jag talar.

Det är en märklig tanke. När jag var 9 år, 1979 ringde telefonen en vinterdag. Det var vaktmästaren i huset där min farbror bodde som ringde tillbaka till min far. Farsan hade bett honom gå in och kolla till min farbror för ingen hade hört av honom på några veckor. Farbror Åke var död som en sten. Blåsvart på benen och med torkat slem i munnen hade han legat där och varit död och hade det inte varit för farsan så hade han väl legat där i någon månad till. Vi var där, jag kände för första gången lukten av död. Den som jag känt senare så många gånger i mitt arbete, men aldrig så stark. Det var en söt, tung, äcklig lukt. Den tog död på allt mitt hopp om mänskligheten och jag var bara 9 år.

Min farbror var en av dem där. De som söp. De som gick med urinfläckade byxor på torget i stadsdelen där jag bodde och som jag ivrigt sökte varje gång jag var ute. Han var snäll. Även om han hade jagat min mor över hela torget en gång och skrikit ”finnjävel” till henne. Men det var ok, vi var inte finnar, vi var Ingermanländare. Han gav mig pengar och när farsan var där och jag var liten fick jag röra ner socker i vätskan från flaskan med skeppet, Explorer. De drack sådan grogg. Undrar om någon gör det nu för tiden? Det var gott, det vet jag för jag tjyvsmakade en gång. Inte starkt alls. Inte som jag nu vet sprit kan smaka. Men så rörde jag ner en helvetes massa socker med. Grejen var att röra ner tillräckligt så att det fortfarande gick att röra ut men inte så mycket att det blev socker kvar i botten när de äldre druckit ur skiten.

Men när tänker på allt det där, på hur jag fortfarande går förbi huset och lägenheten han bodde i och kan komma ihåg precis hur den såg ut, allt från köksluckor till den magnifika lampan i vardagsrummet, så undrar jag vart fan jag kommer från. Ska en barndom vara så? Sitta och röra ner socker i vodka, eller sitta i korvkiosken på gatan jag bodde i och äta rå korv medan faran och Korva-Bengt snattrade om allt och inget. Eller sitta hos den där gubben som var halvblind och dubbelamputerade för han hade socker, men drack fortfarande som en rövare.

Men det är ju det som gjort mig till mig. Kanske är det det som gör att jag inte visar mig på veckor för någon förutom grannar och busschaufförer. Kanske är det det som gör att jag stänger ute världen allt medan jag saknar den och vill ha den på en silverbricka. Jag vet inte längre.

Jag bara hoppas att ingen som finner mig finner mig otäck. Plus att det är många, långa, vackra, lyckliga år dit.





Born to lose.

27 12 2010

Just Lose It

Image via Wikipedia

Vi åkte med bussen jag och Dipp. Allt medan Motörheads nya ringde i mina öron. Jag stängde av omvärlden, låtsades att jag satt ensam på bussen som jagade fram i mörkret. Och nu har jag väl samlat ihop tillräckligt många klyschor för att kunna få skriva något som betyder något. Fasen, ibland känner jag mig som den store FÖRFATTAREN som jagar sig själv över alla tidningar. Han som skriver om medmänsklighet och solidariet men trivs bäst borta från famliljen på ett hotell eller i Italien där han alltid dricker perfekta espresso och njuter över att allt är magiskt. Jag är faen lika talanglös och misslyckad, förutom att jag inte har pengar och uppmärksamhet då.

Just nu har jag tappat mitt språk. Det som hon gav mig. Det som jag för helvete arbetat mig till. Det är inte så att jag latar mig på skrivfronten. Jag skriver och skriver för att lära mig vem jag är och hur min röst låter. Men puff så är allt borta och allt jag skriver blir platt. Jag vet att en del, mig själv inräknat, anser att jag har en viss talang på skrivandefronten. Men just nu får jag hålla med var och en som säger att allt jag skriver är skit. Det är verkligen dynga. Läser du så här långt så vet jag inte varför. Kanske söker du de där guldkornen jag spred förut. Well baby, ådran är tom. Jag får söka en ny. Söka mitt språk igen. Kanske finner jag det om tre timmar, kanske aldrig. Jag vet inte. Men just nu är mitt språk inte unikt, inte universellt, bara så jävla tomt, platt och det känns som att vem som helst kan skriva vad jag skriver.

Grå byxor, grå polotröja, grönt militärskärp och två ringar, en på vardera hand. Klassisk mansklippning och lite snor i näsan. Så ser jag ut och det kanske är det jag ska skriva om?

Fan vad jag blir trött och lite ledsen och panikslagen över att inte vara den jag är just nu. Utan bara en i mändgden. Fast, jag har en underbar flicka som älskar mig, så vad gnäller jag om?

Förresten, det bästa hotellet i världen är det man bor på just när man gör det.

 

Go ahead put the blame on me, another reason to disagree,
Deaf to all the truth for sure, hear the hammer knocking at your door.
But you know it’s all fairy tales, a heavy heart like a bag of nails,

Stand up! Show your face, another victim of the cold embrace.
Before too long, no more singers, no more songs.

Oh no, last call, you had a chance, you lost it all.
Got some, bad news, never learned to dance, born to lose.

Telling lies just makes it worse, another loved one, blind and cursed,
Don’t speak the truth, only lies, all we need is a reason why.
But then you always miss the point, your perfect time is out of joint.

Stand Up! Bite your tongue, hell coming and it won’t be long.
Your wasted life, cut to ribbons with a thousand knives

Right now, right here, lose your mind, but show no fear.
Burn slow, no excuse, so unkind, born to lose.

Be still, turn your back, you can’t survive, and that’s a fact,
I know you can’t believe it’s true, the evil years catching up to you.
Now your face, is awful pale, never thought you were gonna fail.

Stand up! We cut you down, the worm awaits you in this barren ground.
Your last goodbye, sweet justice for your wasted life.

Right now, no doubt, in a world of pain, no way out.
Be still, can’t refuse, in a world of shame, born to lose.
No remorse, can’t cope, no getaway, up in smoke. Fade out, we accuse, time to pay, born to lose. Born to lose.





Väntar på att bussen kommer snart

27 12 2010

Geschiebemergel-Brohmer-Berge-08-01-2010-39

Image via Wikipedia

Jag har varit en god son. Handlat och städat och putsat och fejat och mor var så glad över att det luktar rent här. Fast det gör det väl inte riktigt. Röklukten efter min mor och även min fader har bitit sig fast i alla textilier och trädetaljer och tak och väggar. Den sitter nog fast där för resten av jordens levnad. Men det luktar onekligen bättre nu, det gör det. Så jag sätter mig och trivs i min nya kostym som god son. Fast åter igen en liten detalj. Jag är ju inte en god son. Jag är inte ens god överhuvudtaget. Men man gör så gott man kan.

Hunden Dipp ligger i soffan och sover. Vi har varit på några promenader i dag. Hon behövde det. Jag behövde det. För vår skull gick vi. Från buss till affär och från affär till buss och en lång omväg däremellan. Jag köpte ut några av mina mediciner och dessutom ett par halkskydd till skorna. Jag är gammal nog för det nu. Om jag faller kommer jag inte vara att borsta av mig snön utan troligen bryta vartenda ben i kroppen. Det vill jag inte så jag ställer mig över mina egna tankar kring broddar på skor och knäpper karborrebanden och känner mig både som de 40 år jag faktiskt är och dessutom som förnuftig. Det var en ny känsla som jag kanske kan vänja mig vid. Att vara förnuftig. Så skriver jag och röker en röd Commerce unnder tiden. En av de allra starkaste cigg som finns, utan filter så klart. Det var exakt sådan jag stal när jag började röka. Jag tog en cigg ur farsans paket och en ur morsans och kom nog undan rätt länge innan det gick upp det där berömda ljuset för mina päron. Farsan dog av munbottencancer och det var ingen vacker död. Så jag är nog inte så förnuftig ändå.

Men resväskan är packad. Min mor vill jag ska stanna en natt till men jag måste tänka på katten. Visserligen har den fått både vatten och mat under min frånvaro, men jag har fått för mig att min kära Chips nog saknar mig när jag är borta för länge. Så väskan förblir packad och sluten. Snart skall jag väcka jycken och dra på mig överrocken för att ta bussen hem. Ibland så känns det som att det är det enda raka att göra.

Så jag gör så.





Rastlös jycke blir sömnig vovve.

27 12 2010

Vi är i lite otakt jag och min hund Dipp. När jag vill vila vill hon vara vild och vacker och när jag själv ställer mig upp för att ta världen med storm så ligger hon och bara funderar och filosoferar över världens tillstånd och är inte ens halvintresserad av att studsa omkring i friska luften. Kanske är det all rök här i morsans lägenhet som gör Dipp låg och rastlös på en och samma sak? Eller är det helt enkelt det att jag har en startsträcka på tio minuter för varje hjärtslag?

Så nu sätter jag mig igen. Låter hunden bli min täckmantel och anledning till att knappt röra mig alls. Inte kan jag yra omkring när hon sover liksom. Eller kan jag?





En filmstjärna berättar.

27 12 2010

Opel Kadett B Automatic

Image via Wikipedia

Det är en annan värld här på mammas gata. Helt annorlunda än den tysta tillvaron på min egen gata. Det slår i dörrar, det spelas hög, riktigt hög, musik. Folk ringer på dörren och springer iväg. Någon har kastat ut en massa fimpar och ölburkar från sin balkong. Precis utanför går en tung genomfartsled där långtradare och bussar och bilar dundrar förbi. Jag som är van vid gammelmans-livet i min värld blir förvirrade och känner mig förrådd när jag ser hur gatan där jag växte upp har förändrats. Var det så här framtiden såg ut på riktigt?

Tvärs över gatan ligger en fabrik av något slag. När jag var liten var där bara en stod äng där gräset växte ohotat och stolt. Sedan kom lastbilar och traktorer och män i blå kläder och byggde ett bageri där. Det är länge sedan det bakades bröd där men byggnaden står kvar och ängen är blott ett minne. En gång, runt 1975-76, fann jag och mina vänner en man som låg i gräset och sov med en cykel över sig. Det såg ut som att han hade lagt sig under cykeln som i tron att den kunde värma honom som ett täcke. Vi blev lite skraja, vi trodde han var död eftersom han inte vaknade fast vi pratade till honom. Dessutom var det en stor våt fläck i skrevet på hans byxor. Vi hade aldrig sett en vuxen man som pissat ner sig tidigare.

När mina föräldrar fick reda på vårt fynd så gick min far ut på ängen och hjälpte den oerhört berusade mannen att resa på sig. Jag har ingen aning om vart mannen tog vägen sedan. Men i flera dagar efteråt brukade jag och mina vänner gå ut på ängen för att studera det nermejade gräset där karln hade legat. Som jag nu förstår så hade väl mannen varit full som en alika och ramlat av cykeln och sedan bara legat kvar där i sommarsolen. Egentligen inget man borde komma ihåg från sin tidiga barndom, men jag kommer på mig med att varje gång jag ser långt gräs som är nedtrampat komma ihåg den där mannen under cykeln. Han hade en brun hatt kommer jag ihåg nu. Att män hade hatt var inte så där vansinnigt ovanligt på den tiden. Nu får tiden så har ingen hatt längre. Synd egentligen måste jag säga. Det är stilfullt med hatt. Även om man ligger under en cykel på en äng så ser man rätt så stilig ut om man har hatt.

Men nu får jag inte sitta kvar längre. Mor kräver uppmärksamhet från mig. Hennes tålamod är ytterligt kort nu för tiden. Själv blir jag spänd och förbaskat så fort hon säger något. Minnen från barndomen sitter kvar i skallen, jag glömmer liksom bort att hon är gammal och sjuk. När hos sagt samma sak för tusende gången vill jag bara skrika rakt ut men håller det inom mig. Försöker vara tålmodig. Jag vet inte, när jag jobbade hade jag ett oändligt tålamod, alltså innan jag blev sjuk. Men nu kan jag inte ens reda ut när min egen mor säger samma jävla sak för millionte gången. Så jag får ta tag i dagen. Göra allt jag tänkt plus det hon tänkt och det hunden vill.

Kanske skulle man bara cykla ut på en äng och lägga sig. Ibland känns det som det allra lättaste att göra.





Ljudet från en man som reser sig.

27 12 2010

IMG_7987

Image by SBeggsMiller via Flickr

Solen skiner in rakt på mitt konterfej. Varm smeker den mina kinder och någonstans finner jag än en gång styrkan man får genom vinterljus. Den nyfallna snön glittrar och gnistrar, som en tvättmedelsreklam från naturen. När vi går ut, jag och hunden, spänner hon flexikopplet  till bristningsgränsen och studsar genom snömängderna för att skaka av sig den återhållna energin. Hon är nog rätt trött på att vara här hos mor nu. Så vi kommer återgå till vår lilla tillvaro i min lilla lägenhet, i vår lilla värld.

Askkoppen bevisar tydligt att jag röker för mycket. Fast man röker ju alltid för mycket så länge man röker överhuvudtaget. Så jag tar väl en kopp kaffe till, morsans snabbkaffe som smakar lite bittert, beskt. Tänker att jag ska dammsuga och torka golven innan jag åker hem. Dipp fäller mycket nu och det finns tecken på hennes existens över hela lägenheten. Det är inte som hemma där jag inte har mattor, där fastnar inte håret på samma sätt.

Tonartshöjning. Det är dags för ett värdigt slut på julen. I år undrar jag om det är värt det. Julens alla vedermödor alltså. Den går ju över redan innan den har börjat känns det som. Slipsen jag hade på julafton ligger på bordet av alla ställen. Jag får väl lägga den i resväskan innan jag glömmer bort det. Det är sådana tankar som upptar mig idag. Lite melankolisk kanske? Jo, jag är nog det. Vemodig och trött och har en förkylning som ligger och bubblar men inte vill visa sig ordentligt. Det är bara huvudet som värker så det flimrar för ögonen som vill komma fram från huvudvärkarnas gömstället.

Igår fick jag mig en tankeställare. På det mest märkliga sätt. Jag satt i köket och snaskade på lite kvarglömd skinka medan jag slötittade på filmen Professor Klump 2. Jag kan inte ens påminna mig om vad den handlade om, så illa var det med den filmen. Men helt plötsligt sade någon en sak som fastnade i skallen. En sådan där sak som man så klart vet men kanske inte tänker på. ”Om du finner en kvinna som älskar dig så ska du hålla hårt i henne”, fast det där lät bättre på engelska. Tanken är väl inte att man ska fängsla kvinnan, men att man ska göra vad man kan för att få behålla henne. Så klart.

Så jag sitter och saknar och blir illa berörd av den känslan. Men vad faen, jag ska ju vara glad för att jag funnit en vacker, klok, smart och rolig kvinna som säger att hon älskar mig. Istället för att sitta och gnälla för mig själv så ska jag för tusan vara glad över att hon överhuvudtaget finns. Det låter trivialt för många kanske, men jag var tvungen att sitta och tugga på sill och höra det där från en kass film för att riktigt ta åt mig det hela. Så märkligt.

Så jag får ro i hjärtat. Finner ny kraft i det jag har istället för att rasera mig själv genom det jag för stunden inte kan nå. Det är dags att resa sig upp och städa upp röran jag och min hund skapat hos morsan. Dra fram dammsugaren och moppen och rengöringsmedel. Sen ska jag stänga min resväska och åka hem till min egen Batcave.





På andra sidan julen

26 12 2010

Ute på andra sidan nu. Julen darrar, skälver, sig själv sönder och samman. Matresterna börjar bli rätt så påfrestande att äta, men ändå, likt förbaskat, så går och och småäter lite då och då. Inget kvar snart. Det är lika bra det, för känslan av att bestå till 100% av protein är överväldigande. Det finns en lust efter en grönsakssoppa eller något liknande lättsmält. Hunden går omkring och letar efter något att göra, hon bryr sig inte speciellt om de leksaker och tuggben jag köpt till henne för att hon ska ha något att göra här hos mor. Själv ligger jag i soffan och tittar på SVT-play och lurar på att städa upp de sista resterna av julfirandet.

Kanske ska det vara så här? Den där känslan av övermättnad på livet. Eller så är jag bara lite deppig för att jag saknar flickan med det långa håret och levande ögonen. Troligen är det väl en blandning kan jag tro. Hon är hemma i sin stad och är sjuk. Jag är här. Det dröjer innan vi ses igen men då kommer jag nog finna någon sorts frid för några timmar. Det är inte så att det ligger på henne att göra mig lycklig. Men hon gör det i alla fall, med sina vindlande tankeinfall och anfall.

Som sagt, helgen var bra men mycket. Som det brukar vara vid jul. Allt händer liksom på en och samma gång. Så nu ska jag bara vila mig hel igen.

Jag, Dipp och min äldsta son på julafton.





Fast, men det betyderinget. Ett ord.

25 12 2010

Fast, fast och vill inte mer. Är nöjd med det jag får.





Passus

25 12 2010

How can I run away from darkness at the close of day
When all I think about is you?
Not knowing where I’m going, what am I to do
When all I think about is you?





Minnen från mammas gata del I

24 12 2010

Illustration from a contemporary Swedish newsp...

Image via Wikipedia

Jag ångrar ingenting. Inget av allt det jag gjort mot mig själv eller mot andra. Ångra är för förlorare. Däremot försöker jag desperat lära mig av mina misstag. Det är en nödvändighet. Förutan lärdom i livet kommer man ingenstans. Eller fel, jag kommer ingenstans. Ibland, allt för ofta, blandar jag ihop mina egna behov och önskemål och mål och tankar med andras och tror mig själv ha facit till ett liv med stolthet och rakhet. Men var och en har sina egna sätt att tackla livet.

Så jag försöker vandra nedför min moders gata med rak rygg. Möta alla de nu åldrade grannar som en gång i tiden, en gång runt 1977 samlades på ett möte och hade mig att stå i mitten och höra att allt som var fel på gatan var mitt fel och att barnen inte skulle få leka med mig. För så var det. Men nu går jag på samma asfalt täckt med snö och möter dem en efter en, de som fortfarande lever.

Men det fanns redan då folk som var stolta över sig själva och stod emot mobben. En familj som tog med mig på resor i sin slitna Mercedes, för fadern i familjen hade fått för sig att det var det enda bilmärket man kunde ha. Vi åkte runt och i den bilen fick jag lära mig vad ordet strippa betyder. En tant som tar av sig kläderna inför män.

Det är bara att någonstans i mig lever det där mötet kvar. Ett ihopraffsat möte för att jag råkat kasta en sten i skallen på en vän. Det var så klart inte meningen att träffa hans skalle. Det blev bara så och jag och min vän från den vänliga familjen gömde oss i skogen eftersom jag trodde att jag blivit en mördare. Min vän från den vänliga familjen finns på min fejanlista och är tränare i innebandy nu för tiden. Alla har gått åt olika håll men mötet där jag stod i mitten och vägrade gråta, bland en massa vuxna människor som borde vettat bättre, lever kvar. Säg åt ett barn att det är odugligt och det duger inget till längre. Varför ens försöka med något alls om man är oduglig?

Skit samma. Nu ska jag gå ut med hunden, genom samma port som jag en gång bars in genom som nyfödd. Vi ska gå på den där gatan, Klintegatan, och jag går rak och tydligt. Den här gången vet jag bättre än att jag skulle vara oduglig.

 





Ensammast i världen för en stund

24 12 2010

A 50 cl PET bottle of julmust.

Image via Wikipedia

Staden jag bor i är klockan 15.23 fullständigt tom. Allt är stängt, det enda man kan höra är vinden som ljuder sin sång ochsnöknarret under skorna. Jag går med min resväska och min hund Dipp till busstorget och kan inte annat än att känna mig ensammast i världen.

Det är bara jag och Dipp på bussen det mesta av vägen till min mor. Enstaka själar går på och av men annars har vi hela bussen för oss själva. Dipp lägger sig ner och vilar medan jag tittar ut på en julaftonstom värld.

Att vara ensam på julafton är att vara så mycket mer ensam än annars. Det är samvarons dag, när alla ska samlas och njuta av mat och dryck och varandras sällskap. Jag är glad att jag inte kommer vara ensam hela kvällen. Hemma hos mor äter jag allt det där man ska äta på julen. Skinka och prinskorv och sill och ost och bröd och julkorv.

Nu är det bara resten av kvällen kvar. Senare kommer min äldsta son. Men just nu sover mor och jag sitter i köket och tittar på tv med ett öga och internet med det andra. Till och med Dipp sover, mätt, lika mätt som jag är. Julmusten är slut och det irriterar mig. Jag älskar julmust.

Julmust är bäst.





GOD JUL!

24 12 2010

Opportunity makes a thief - L'occasione fa l'u...

Tankarna jag när är rätt dimmiga. De framstår lite som i ett dis inom mig. Ett sådant där morgondis man kan se tidiga sommarmorgnar. De handlar om kärlek och hopp och tro och fram växer en känsla av trygghet och värme. Jag är bara ett spädbarn men vet om det. Allt fram till nu har varit en övningsrunda.

Allt jag lärt mig är det dags att jag använder. Jag vet nu hur jag ska gå rak i ryggen. Jag vet nu hur jag ska vila mig frisk och hel. Allt jag önskat har jag fått. På något märkligt krokigt sätt är det nog lycka jag upplever. Jag vet inte, för känslan är mig obekant men god.

Hunden går rastlöst omkring i lägenheten. För henne finns inget ”sedan” det finns bara nu. Jag kan inte berätta för henne att vi snart ska ta bussen till staden och min mor. Jag kan inte berätta för henne att hon ska få träffa in dotter för första gången på riktigt i morgon. För henne finns bara nu och nu är tråkigt. Så hon lägger sig i soffan och slickar bort Idominsalavan jag smörjt in hennes tassar med, som skydd mot allt det kalla och våta.

Det är nog så jag levt börjar jag förstå. När jag levde i nuet och inte hade tålamod att vänta på sennet. Nu var tråkigt och därför dövade jag alla mina sinnen för att stå ut. Men så kan man inte leva, så kan man inte existera. Men jag förlåter mig själv mina synder.

Lyckan jag upplever nu skall jag däremot slå in i ett vackert paket med gyllene snören och lägga i min sideboard för att den där ska kunna tas fram när jag blir allt för svart för att orka. Men innan dess ska jag duscha, raka mig noggrant och klä mig så fint jag kan.

För nu är det jul.

GOD JUL ALLA önskar jag, Dipp och Chips.






Jultankar

24 12 2010

Virå och KM Nelsson igen

Image via Wikipedia

Julafton och jag förbereder mig på att åka till kära mor för att bara vara i någon dag. I eftermiddag kommer min äldsta son och i morgon mina andra barn. Det kommer bli trivsamt känner jag redan. För första gången som vuxen känner jag ingen julstress. Ser bara fram mot att umgås med dem jag älskar. Vad med kan en människa begära egentligen? Inget tror jag. Den enda jag saknar är Cecilija, men vi pratade på msn igår och allt känns bra igen. Tålamod är en dygd och jag ska väl kunna lära mig det, jag lärde mig gå en gång i tiden och det krävde både tålamod och ihärdighet. Så jag vet ju att jag kan lära mig svåra saker.

Det är i sådana här tillfällen jag känner hur långt jag kommit från att vara den man som gick i en smutsig morgonrock. Hopp kära vänner. Det hela handlar om hopp. Utan det är man förlorad men beväpnad med hopp kan man göra allt man är förmögen till. Nu har jag hopp och framtiden är ljus, även om jag vet att jag kommer gå i många tunnlar så känns det helt ok.

Jag är född på nytt och jag trivs med den jag tror jag kan bli. Det är väl den allra bästa julklapp man kan få som människa.

 

At last I am born
Historians note
I am finally born
I once used to chase affection withdrawn
But now I just sit back and yawn
Because I am born, born, born
Look at me now
From difficult child to spectral hand to Claude Brasseur-oh-blah blah blah
At last I am born
Vulgarians know
I am finally born
I once thought that time accentuates despair
But now I don’t actually care
Because I am born, born, born
Look at me now
From difficult child to spectral hand to Claude Brasseur-oh-blah blah blah
At last I am born
At last I am born
Leaving the one true free life born
I once thought I had numerous reasons to cry
And I did, but I don’t anymore
Because I am born, born, born
At last I am born
At last I am born
It took me a long, long time
But now I am born
I once was a mess of guilt because of the flesh
It’s remarkable what you can learn
Once you are born, born, born
Born, born, born
Born, born, born






Tiden som en bitch eller som älskarinna

23 12 2010

Anders Zorn - Fjorton år tror jag visst att ja...

Image via Wikipedia

Tidens gång fascinerar mig. Den är så tydlig när man är 40. Kanske beror det på att jag, förhoppningsvis, är i mitten av livet? Att när jag ser bakåt och finner att tiden bara försvunnit kan se framåt och med sorg konstatera att festen rätt snart är över.

Det är väl helt enkelt så att jag drivs av mina rädslor nu för tiden. Under några skräckslagna år var jag oförmögen att lyfta ens ett finger för att göra något alls. Mina ”morgonrocksår” då jag såsade omkring iklädd en smutsig morgonrock och bar på en cigg och en folköl mellan köket och sovrummet. Så mycket som jag kunde fått gjort. Så mycket tid som gått till spillo. Om jag ångrar det nu, hur kommer jag inte känna om 40 år? Vreden mot mig själv kommer ju för bövlen vara enorm. Jag kan bara hoppas att jag kan fylla resten av mitt liv med den framåt skridande kraft som jag nu använder fruktan som drivmedel till.

Därför sitter jag så ofta och tänker på att tiden går. Det är som blod som droppar, stadigt allt snabbare, utför armen. I samma sekund man föds skär gudarna upp ett sår i handlederna där livet droppar, eller snarare pulserar, ut. Så märkligt.





Tillbakablick

23 12 2010

För exakt 5 år sedan skrev jag:

Om att gå i ide och andra sagor från skogen

Jonas somnade – sov i 53 dygn Nope. Det handlar inte om mig. Men det skulle nog kunna bli sanning om inte bara alla slutar väcka mig stup i kvarten. Precis när man lyckats slå 12 timmarsgränsen står det någom beskäftig person och skall kommenter att jag verkar sova mycket. Nä, kan ja nu säga, inte jämfört med lillaJonas. Grabben som nanar som ett proffs.

Tur han blev glad när han vaknade. Fast jag harde nog varit lite grinig. Han verkar ju inte fått i sig stora portioner med corne flakes på sista tiden. Borde vara rätt hungrig.

Men det är ju faktiskt inget som just jag skall lägga mig i.

Men, bra kämpat, käre namne.”

Vad fasen. Jag verkade ju haft någon form av humor på den tiden. Vart tog den vägen?





Passus

23 12 2010

Westminster

Image via Wikipedia

Jösses, ibland när jag läser mig egen blogg, för det gör jag ibland, bara för att försöka minnas vad tusan det är som händer i mitt liv, så får jag en lätt känsla av panik över den figur som framträder genom texten. En liten tjock kverulant som sätter sig själv över allt och alla, som tror sig lida mer än någon annan människa i världshistorien och som även tror sig älska hetare och mer passionerat än någon annan.

Fast det är ju inte riktigt hela sanningen om mig. Hoppas jag verkligen. Det är bara det att det är sådant jag skriver om. Resten av mig, allt det där andra som bildar helheten, skriver jag helt enkelt inte om. Det får vara, det känns sannerligen ointressant att skriva om vad jag äter eller hur jag klär mig eller vad jag läser eller vad jag tittar på för tv-program eller om jag är ko eller hjulbent.

Kanske skulle jag börja skriva mer om sådant.

Idag har jag på mig ett par jeans som är någon storlek för små, raggsockor med hål på hälarna, svart skjorta med en svart tröja över.

Nä, det blev inte något som jag tror någon kan orka bry sig om. Inte heller det att jag ätit Tortellini och druckit julmust känns så där spännande att jag vill skriva om det. Andra mer begåvade skriftställare kan ägna sig åt det, det finns ju faktiskt många som kan få sådant att bli intressant att läsa om. Jag är då rakt inte en av dem som kan sådant.

Så bloggen får väl bli vad den blir och bilden av mig får väl bli den det blir den med. Om jag hade haft talang och kunnande skulle jag givetvis skriva på annat sätt, så att texten i sig blev något bra. Men bättre än så här kan jag tyvärr inte.








%d bloggare gillar detta: