När 2010 drunknar

31 12 2010

Willem de Sitter (1872 – 1934)

Image via Wikipedia

Jag vet inte, men det bor en smygande klibbig känsla av annalkande ångest i mig. Det finns inget som borde skapa en sådan känsla så jag sitter lite förvånad och kan bara konstatera att den lever i mig. Helst skulle jag lägga mig för att sova men det är helt mot mina principiper att sova in nyåret. Så därför sitter jag uppe och längtar bort. Kanske är det bara känslan av enorm ensamhet som bygger upp, bit för bit, ett illabefinnande. Kvinnan är i sin hemstad, barnen har sitt för sig och kvar blev jag som sitter i min lägenhet med en hund som är nyfiken på vad som sker där ute i världen, varför det pangar och bommar lite titt som tätt.

Men. I morgon kommer jag ju vakna och vara tacksam över att inte varit på galej. En av få nyktra kommer jag brygga lite kaffe och sätta mig ner och röka medan snön ligger tjock utanför dörrarna. Så det är väl ok. Vemodig, det är nog det jag är. Vemodig och en smula melankolisk. Fast egentligen är det ju knäppt, att börja tro att livet skulle stå inför någon sorts förändring bara för att en av människan datum blir ett av människan annat datum. Skillanden är bara några timmars sömn, inget mer.

Så jag ska ta med hunden på en liten runda runt kvarteret och sedan in i skogen där hon får springa lite, duka fram lite läcker hundmat till jycken och lite läcker kattmat till katten och sedan vänta på att klockan blir tillräckligt mycket så att jag med gott samvete kan lägga mig för att sova.

Mer kan jag nog inte begära av livet idag.

GOTT NYTT ÅR ALLA!






Året 2010, del I

30 12 2010

???

Image by aldoaldoz via Flickr

Jag seglar på kärlekens skepp. Lever piratliv. Eller kanske snarare leker piratliv. Året är snart slut. Det är alltid tid att blicka bakåt dagarna före nyårsafton. Det är oundvikligt. Tidningarna fylls av listor över vem som gjort något bäst och vilken person som gjort något sämst. Det rör mig inte i ryggen, jag har fullt upp med att skapa mina egna listor inuti skallen.

2010 är, vad året när jag på riktig började tänka på det här med alkoholen och på riktigt började bli rädd för ”biverkningarna” av den. Jag dricker mindre nu. Inte på långa vägar vit, men lite ljust grå. Det var året när jag fick vara hunden Kitas husse och det var även året när hon dog en sommardag.

Det var året när jag steg av en buss och mötte hunden Dipp för första gången. Hon som nu ingår i min lilla familj. Hon som äter upp soffdynor och skuttar runt som en stor hare i snön. Hon som skänker tröst och lindring men även fått mig att vinka adjö till långa sovmorgnar. Katten Chips har funnits hela tiden, ända sedan 2003, men även hon har mer eller mindre accepterat Dipp.

Jag träffade, som genom slumpernas slump min kära dam. Hon som är lika komplicerad som jag men lite klokare än mig.

Det har varit ett bra år. Helt klart ett bra år. Jag har fått en diagnos som äntligen stämmer överrens med symptomen. Det är inte läge att andas ut men väl att börja andas igen. Jag har lärt mig några nya ackord på gitarren, fått tillbaka en kär vän och förlorat den samma igen genom livets grymhet, han valde att lämna oss alla eftersom hans liv när det var som värst var outhärdligt. Det är en sorg jag inte kan förtränga, men väl lära mig leva med.

Under året har jag äntligen tagit klivet ut i livet igen. Istället för att vägra åka buss eftersom det fyllde mig med bottenlös skräck att sätta mig på en sådan har jag nu lärt mig att åka buss till den milda grad att jag titt som tätt somnar på vägen till eller tillbaka från stan. Nu kan jag i lugn och ro börja beta av alla mina skräcker och nojor. Allt från åka hiss (har redan börjat) till att gå på bio. Att äta bland andra människor bereder mig inte längre några större obehagskänslor. Det är annat än när jag var tvungen att ligga på mage på sängen och äta små, små bitar med mat från en tallrik som jag hade på golvet nedanför mig och samtidigt dricka 2-3 liter vatten för att kunna svälja ner maten.

Det känns som att anno 2010 varit gott mot mig och jag ser med förväntan fram mot nästa år.

Min förra hund, Kita.





Kanske finns inte helvetet?

28 12 2010

Dead leaf

Image by Ro / wererabbit via Flickr

Det borde gå att lösa. Livet. Det kan väl inte vara sådär vansinnigt svårt att lösa en så enkel gåta som hur man ska få en dag att gå utan att bekymra sig för något? Jag menar, vi kan ju åka till månen, eller till Thailand med för den delen. Ändå sitter jag här och bekymrar mig för ditten och för datten och för alla andra -ter som finns. Året är snart slut men det känns lite som att jag själv inte kommit längre än till februari.

Äh, jag vet inte vad jag pladdrar om. Fast det vet jag ytterst sällan. Jag pladdrar ändå. Om alla de där dittedattarna. På händerna faller det allra yttersta skiktet av min hud av. Detbrukar göra det när jag väl fått ordning på det där stressexemet jag får lite då och då. Man smörjer med någon av alla världens salvor som läkaren skrivit ut och det slutar klia och några dagar senare än händerna torra som fnöske och det ramlar av små torra hudbitar. Ibland så funkar bloggen på samma sätt. Det är bara ordfnas allt som ramlar ur mig. Jag skriver fast jag inte har något att säga. Inget att berätta.

Bara för att det ger mig ro att skriva.

Jag tror jag ska lägga mig för att titta lite på tv. Lyssna på klockan liksom. Låta tiden flyta fast jag vet med säkerhet att jag kommer ångra mig senare för att jag låtit tid försvinna. Men så är jag ju inte riktigt förnuftig heller. Vilket gör det än mer märkligt, att jag vet att jag inte är förnuftig ändå slår jag skallen i väggen gång på gång på gång på gång. Men jag skyller i alla fall inte på väggen att det gör ont i skallen.

Det gör en del.

 





Huru en man söker sin själ bland smutstvätten.

27 12 2010

Adolf Hitler, head-and-shoulders portrait, fac...

Image via Wikipedia

Jag vet verkligen inte vem jag är längre. Alltså, jag är ju friskare i själen än på många, många år och allt mer frisk blir jag. Men det har lämnat mig med så många frågor. Min terapeut frågade mig för ett halvår sedan ”Jonas, om du blir av med ångesten i den här sekunden och vet att den aldrig kommer tillbaka, vem är du då?” Ja du, sade jag. Jag vet inte. Jag är nog där nu. Ångesten håller jag inte längre stången, den bara dyker inte upp så ofta. Depressionen, den svarta hunden, kommer på besök var och varannan dag, men jag har köpt koppel till den och vet hur jag ska göra för att den ska sitta fint. Så vem är jag nu då?

Jag kan ju inte ens identifiera min klass. Uppväxt mitt mellan medelklass, nästan borgarbracka, och arbetarklass. Som man har jag vandrat från arbetarklass till medelklass till sjukskriven, den allra lägsta nivån. Den som arga unga män kallar WT. Med tatuering och allt. Skrot i ansiktet och funderingar på att lackkläder och höga klackar är det bästa på en kvinna.

Jag är inget, för mig är jag allt. Hur ska jag kunna bidra med en identitet för mina barn när jag inte känner min egen? Jag är ytterst förvirrad och en smula uppbragt. Det gör mig illa att inte kunna peka på en av alla mina spegelbilder och säga, den där är jag. För det kan jag inte. Ångesten och depressionen försvann, de som jag identifierat mig genom i så många år och kvar blev bara mitt kött och mina tankar. En värld utan karta. En värld utan identitet.

Så jag blandar ihop mina drömmar med det som är verkligt och mina drömmar med andras drömmar och mina drömmar med mina egna drömmar. Inget blir klart, bara en massa halvklippta pappershjärtan i brunt papper och med silverkanter och nu är julen redan över. Jag hann inte, jag kan inte. Ibland undrar jag om jag vill ens.

Jag har fått en vacker kvinna, en konstnär, en bohem, en sådan som mig, en som gått den långa vägen i världen, en som varit med om allt och sett allt och hört allt och varit allt, att älska mig. Vad gör jag då? Vad gööör jag då? Bort mig. Så klart. Bort och förutan skräck över det. Hon har ett vackert hjärta så hon ger mig någon sorts chans igen. Men själv blir jag isslagen i hjärtat över rädsla över att göra det igen. Jag kan inte göra det igen. Jag får inte göra det igen. Jag måste lär mig, bli bättre, helare, finare, vackrare, snällare, mindre dumdum.

Kanske beror det på att jag fortfarande inte kan se vad hon kan se i mig. Jag är kanske rädd för att förstå att jag är bättre än jag tror mig vara. Jag har varit så sönder och samman och trasig och ful och elak och dum och tanklös och allt som inte är bra. Tänk dig ett bränt löv på hösten. Sådan har jag varit. Till nytta för ingen. Endast kol och trådar.

Men det är väl dags att resa sig. Något jag säger gång på gång men det beror ju bara på att jag förstår att det är det jag måste göra det. Jag vill inte sluta som min allra bästa vän i skogen med blodet fullt av kemikalier och livsleda. Men jag tror inte jag gör det. Jag har inte hans goda hjärta. Jag är för egenkär för att ta död på mig egen existens. Egenkär och livrädd för att det verkligen skulle finnas ett helvete och att jag fick bli dagens bacon varje sekund bredvid Hitler. Alla mina pretentioner om att vara o-troende slår ihop med min tro. Min tro på att aldrig våga tro.

Så därför mina vänner och kverulanter, därför skriver jag. Jag kan inte annat. Jag duger inte till annat. Jag måste få göra det. Jag är bara mina ord, tom som en ballong bestående av ett hölje av ord. Stick hål på mina hål och jag försvinner.

Det här skrev jag när jag var 17 år, då när jag inte kunde hålla mig från att skriva, så jag skrev på allt och ibland på mig själv:

”Stackars lilla Rune vår vän. Knappt hunnit kallna i graven än. Hans bäste kamrat och hans sköka till fru, rullar i sängen som älskande nu. Rune, ja Rune, du vet nog ej än, men du får nog veta, någon dag, kanske sen. Folk pratar och tjattrar, strax ovan din grav. Rune din skit, ditt skepp gick i kvav.”

Jag har inte lärt mig något sedan dess.





Det finns inget normalt.

27 12 2010

Leon Rugilo

Image via Wikipedia

Det normala finns inte. Icke att det existerar. Det är en dröm som var och en när för att kunna vara tillsammans utan att bli galna. Tror jag. Men det kanske inte är normalt att tro det. Förresten, jag är ju inte normal. Alltså, återigen, jag tror inte att det normala finns, men om det gör det så är jag i alla fall inte det. Sjuk som en råtta som har käkat råttgift, fast i själen. Det finns det som föraktar min inställning. Men jag funderar på det där och börjar allt mer tro att de inte föraktar utan är livrädda för att bli avslöjade som bluffar. Själv ställer jag mig först i bluffkön. Jag borde stå där, som den bluff jag är. En stolt bluff till och med. En som inte viker undan. Inte längre. Inte aldrig. Inta allt.

Jag skulle aldrig kunna bli politiker. Om jag vore sugen på att leda ett parti skulle jag säga det. OM jag inte ville det skulle jag säga det. NU. Inte förr, men nu.

Så jag sitter här och tycker en massa som ingen egentligen bryr sig om. Egentligen är det väldig få människor som skulle förstå att jag dött. Det skulle ta månader innan man fann min maskätna kropp. Den enda som skulle oroa sig vore min mor. Alla andra är vana vid att jag håller mig på min kant, håller mig borta, håller mig själv stenhårt i tungan. Förutom när jag talar.

Det är en märklig tanke. När jag var 9 år, 1979 ringde telefonen en vinterdag. Det var vaktmästaren i huset där min farbror bodde som ringde tillbaka till min far. Farsan hade bett honom gå in och kolla till min farbror för ingen hade hört av honom på några veckor. Farbror Åke var död som en sten. Blåsvart på benen och med torkat slem i munnen hade han legat där och varit död och hade det inte varit för farsan så hade han väl legat där i någon månad till. Vi var där, jag kände för första gången lukten av död. Den som jag känt senare så många gånger i mitt arbete, men aldrig så stark. Det var en söt, tung, äcklig lukt. Den tog död på allt mitt hopp om mänskligheten och jag var bara 9 år.

Min farbror var en av dem där. De som söp. De som gick med urinfläckade byxor på torget i stadsdelen där jag bodde och som jag ivrigt sökte varje gång jag var ute. Han var snäll. Även om han hade jagat min mor över hela torget en gång och skrikit ”finnjävel” till henne. Men det var ok, vi var inte finnar, vi var Ingermanländare. Han gav mig pengar och när farsan var där och jag var liten fick jag röra ner socker i vätskan från flaskan med skeppet, Explorer. De drack sådan grogg. Undrar om någon gör det nu för tiden? Det var gott, det vet jag för jag tjyvsmakade en gång. Inte starkt alls. Inte som jag nu vet sprit kan smaka. Men så rörde jag ner en helvetes massa socker med. Grejen var att röra ner tillräckligt så att det fortfarande gick att röra ut men inte så mycket att det blev socker kvar i botten när de äldre druckit ur skiten.

Men när tänker på allt det där, på hur jag fortfarande går förbi huset och lägenheten han bodde i och kan komma ihåg precis hur den såg ut, allt från köksluckor till den magnifika lampan i vardagsrummet, så undrar jag vart fan jag kommer från. Ska en barndom vara så? Sitta och röra ner socker i vodka, eller sitta i korvkiosken på gatan jag bodde i och äta rå korv medan faran och Korva-Bengt snattrade om allt och inget. Eller sitta hos den där gubben som var halvblind och dubbelamputerade för han hade socker, men drack fortfarande som en rövare.

Men det är ju det som gjort mig till mig. Kanske är det det som gör att jag inte visar mig på veckor för någon förutom grannar och busschaufförer. Kanske är det det som gör att jag stänger ute världen allt medan jag saknar den och vill ha den på en silverbricka. Jag vet inte längre.

Jag bara hoppas att ingen som finner mig finner mig otäck. Plus att det är många, långa, vackra, lyckliga år dit.





Born to lose.

27 12 2010

Just Lose It

Image via Wikipedia

Vi åkte med bussen jag och Dipp. Allt medan Motörheads nya ringde i mina öron. Jag stängde av omvärlden, låtsades att jag satt ensam på bussen som jagade fram i mörkret. Och nu har jag väl samlat ihop tillräckligt många klyschor för att kunna få skriva något som betyder något. Fasen, ibland känner jag mig som den store FÖRFATTAREN som jagar sig själv över alla tidningar. Han som skriver om medmänsklighet och solidariet men trivs bäst borta från famliljen på ett hotell eller i Italien där han alltid dricker perfekta espresso och njuter över att allt är magiskt. Jag är faen lika talanglös och misslyckad, förutom att jag inte har pengar och uppmärksamhet då.

Just nu har jag tappat mitt språk. Det som hon gav mig. Det som jag för helvete arbetat mig till. Det är inte så att jag latar mig på skrivfronten. Jag skriver och skriver för att lära mig vem jag är och hur min röst låter. Men puff så är allt borta och allt jag skriver blir platt. Jag vet att en del, mig själv inräknat, anser att jag har en viss talang på skrivandefronten. Men just nu får jag hålla med var och en som säger att allt jag skriver är skit. Det är verkligen dynga. Läser du så här långt så vet jag inte varför. Kanske söker du de där guldkornen jag spred förut. Well baby, ådran är tom. Jag får söka en ny. Söka mitt språk igen. Kanske finner jag det om tre timmar, kanske aldrig. Jag vet inte. Men just nu är mitt språk inte unikt, inte universellt, bara så jävla tomt, platt och det känns som att vem som helst kan skriva vad jag skriver.

Grå byxor, grå polotröja, grönt militärskärp och två ringar, en på vardera hand. Klassisk mansklippning och lite snor i näsan. Så ser jag ut och det kanske är det jag ska skriva om?

Fan vad jag blir trött och lite ledsen och panikslagen över att inte vara den jag är just nu. Utan bara en i mändgden. Fast, jag har en underbar flicka som älskar mig, så vad gnäller jag om?

Förresten, det bästa hotellet i världen är det man bor på just när man gör det.

 

Go ahead put the blame on me, another reason to disagree,
Deaf to all the truth for sure, hear the hammer knocking at your door.
But you know it’s all fairy tales, a heavy heart like a bag of nails,

Stand up! Show your face, another victim of the cold embrace.
Before too long, no more singers, no more songs.

Oh no, last call, you had a chance, you lost it all.
Got some, bad news, never learned to dance, born to lose.

Telling lies just makes it worse, another loved one, blind and cursed,
Don’t speak the truth, only lies, all we need is a reason why.
But then you always miss the point, your perfect time is out of joint.

Stand Up! Bite your tongue, hell coming and it won’t be long.
Your wasted life, cut to ribbons with a thousand knives

Right now, right here, lose your mind, but show no fear.
Burn slow, no excuse, so unkind, born to lose.

Be still, turn your back, you can’t survive, and that’s a fact,
I know you can’t believe it’s true, the evil years catching up to you.
Now your face, is awful pale, never thought you were gonna fail.

Stand up! We cut you down, the worm awaits you in this barren ground.
Your last goodbye, sweet justice for your wasted life.

Right now, no doubt, in a world of pain, no way out.
Be still, can’t refuse, in a world of shame, born to lose.
No remorse, can’t cope, no getaway, up in smoke. Fade out, we accuse, time to pay, born to lose. Born to lose.





Väntar på att bussen kommer snart

27 12 2010

Geschiebemergel-Brohmer-Berge-08-01-2010-39

Image via Wikipedia

Jag har varit en god son. Handlat och städat och putsat och fejat och mor var så glad över att det luktar rent här. Fast det gör det väl inte riktigt. Röklukten efter min mor och även min fader har bitit sig fast i alla textilier och trädetaljer och tak och väggar. Den sitter nog fast där för resten av jordens levnad. Men det luktar onekligen bättre nu, det gör det. Så jag sätter mig och trivs i min nya kostym som god son. Fast åter igen en liten detalj. Jag är ju inte en god son. Jag är inte ens god överhuvudtaget. Men man gör så gott man kan.

Hunden Dipp ligger i soffan och sover. Vi har varit på några promenader i dag. Hon behövde det. Jag behövde det. För vår skull gick vi. Från buss till affär och från affär till buss och en lång omväg däremellan. Jag köpte ut några av mina mediciner och dessutom ett par halkskydd till skorna. Jag är gammal nog för det nu. Om jag faller kommer jag inte vara att borsta av mig snön utan troligen bryta vartenda ben i kroppen. Det vill jag inte så jag ställer mig över mina egna tankar kring broddar på skor och knäpper karborrebanden och känner mig både som de 40 år jag faktiskt är och dessutom som förnuftig. Det var en ny känsla som jag kanske kan vänja mig vid. Att vara förnuftig. Så skriver jag och röker en röd Commerce unnder tiden. En av de allra starkaste cigg som finns, utan filter så klart. Det var exakt sådan jag stal när jag började röka. Jag tog en cigg ur farsans paket och en ur morsans och kom nog undan rätt länge innan det gick upp det där berömda ljuset för mina päron. Farsan dog av munbottencancer och det var ingen vacker död. Så jag är nog inte så förnuftig ändå.

Men resväskan är packad. Min mor vill jag ska stanna en natt till men jag måste tänka på katten. Visserligen har den fått både vatten och mat under min frånvaro, men jag har fått för mig att min kära Chips nog saknar mig när jag är borta för länge. Så väskan förblir packad och sluten. Snart skall jag väcka jycken och dra på mig överrocken för att ta bussen hem. Ibland så känns det som att det är det enda raka att göra.

Så jag gör så.








%d bloggare gillar detta: