Tre sekunder

2 12 2010

Marskalken af Sachsen. Efter Wille

Image via Wikipedia

Kan en livstid ske under en vecka? Kan det vara möjligt att allt man letat efter funnits så nära men så i en annan värld? Jag är utmattad och helad. Som efter en operation där så många saker är bortskurna och lappade. I mig finns någon jag alltid trodde var möjligt. En kärlek som faktiskt inte handlar om mig. Utan om att jag inte längre är ensam. För jag har varit så trasig och ensam, så omöjlig att vara med och så förbannat ointresserad av att vara med någon annan. På riktigt. Däremot har jag hastat mellan människor, ätit av deras själar och blir uppäten i hjärtat.

Är det ens möjligt att det som sker just nu är sant? Så klart det är, det är precis så sant som det ska vara, som det måste vara, som jag vill det ska vara och som det, kort och gott, är. Inget som jag trott vara möjligt har skett, däremot har något jag letat efter skett. Kärleken till någons kropp och ande och tal och tankar och känslor. Jag kan titta på henne i en evighet och ändå inte bli mätt. Jag kan lyssna på henne och ständigt få nya sätt att se på livet. Hennes doft, hennes ordval, hennes sätt att lyfta på höger ögonbryn, bara smått, bara lite. Hennes ögon som talar ett språk jag så länge försökt hitta.

Hennes sätt att förstå när jag ber henne tystna lite när jag skriver. Hennes allt. Allt som är henne. Allt som är vi. Allt som framtiden lovar och allt jag har gjort är fan i mig vägen fram till henne. Av ren slump säger jag. För att det skulle vara så säger hon. Vi kan vara ovänner i mikrosekunder. Tid när hela världen rasar och mitt hjärta viskar åt mig att gå min väg. Men så är det som att något, jag vet inte vad det är, säger åt hjärtat och anden att stanna kvar i känslan av att förstå det jag inte kan förstå.

Hon åker snart. Hem till sin stad. Hem till sitt hem. Kvar blir jag. Hunden och katten och datorn och livet. Ett hål där hon borde vara. Fast det är ok. Helt ok. Vårt liv ska se ut så. Två fullständigt vilsna konstnärer. Bohemer och längtande. Två hjärtan som brunnit för så många och så mycket att vi båda trodde att blodet hade stelnat och att livet på något sätt är över. Men det är nu det börjar. Det är nu jag föds. 40 år kanske bara var till för att jag skulle bli den man hon ville ha. Formad av livets förbannade elände och all skit som hänt och som jag gjort. Det är först nu jag är redo för kvinnan med de varma brösten och så vackra ögon. Det är allt jag vill ha. Bara hennes trygga kärlek.

Jag inbillar mig inte något längre. Jag tror inte att vår bubbla kommer vara orörd. Saker kommer hända. Saker kommer gå åt helvete. Men någonstans så har jag funnit mig själv, hon visade vägen. Visade mig att jag har det där tålamodet jag alltid saknat. Att jag kan stödja istället för förstöra. Hon säger att jag lär henne saker. Hon lär mig allt. Jag vill ägna resten av livet åt att skriva åt henne. Om henne. Till henne. För henne. Cecilija och mina älskade bokstäver. Hon säger jag skriver bra. Jag säger att hon gör mina ord möjliga.

Det är bara att tacka och buga och ta av hatten åt de som lärt mig vara den jag är nu. De stackarna som råkat ut för mig. De svinen som bedragit mig och rövknullat min själ. Utan dem alla skulle jag inte vara redo för henne nu. Jag hade varit lika omogen och ego som jag var när jag var 5.

Det är dags att växa upp. Bli den man jag önskar jag vore. Ta ansvaret och sluta skygga för att vara livrädd. För jag är det. Jag vet ju vad som hänt varje gång jag älskat någon tidigare. Men hon ger mig någon sorts trygghet som jag inte förstå hur hon lyckas fiska upp.

Visst svamlar jag. Dårar och älskande gör så. Det bubblar och brusar i mig. Jag kan inte sluta prata, lika lite som jag kan påverka mitt hjärtas rytm.

Det blir så när man funnit sig själv.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: