På spåret

4 12 2010

Oftast när livet suger, och det vet vi ju alla att det gör ibland, så räcker det med de små sakerna för att ställa saker tillrätta igen. Att gå ut med jycken brukar vara en sån sak. Stå stilla i skogsgläntan bredvid där jag bor och bara njuta av att hunden far omkring som ett jehu. Lyssna inåt liksom. Vara svår och djup och längta efter att komma in. Det brukar fungera hundra gånger av hundra. Även så idag. Lite.

Men det var så mycket som pockade på. Funderingar kring hur det blir när Cecilija kommer nästa gång och har med sig sin hund. Kommer de att flänga båda två då? Kommer jag vara inuti livet eller kommer jag redan då oroa mig för nästa gång tåget går iväg från stationen och lämnar mig ensam? Kommer jag någonsin bli vuxen nog att kunna stå upp för både mig själv och Cecilija och våra drömmar? Bjuda henne livet utan att äta upp hennes själ? Kommer hennes tanke om att leva i ett konstnärskollektiv bli en sanning där jag ingår?

I min själ bor friden i sanningen om att allt det där kommer bli sant. Men min hjärna bråkar med mig. Ställer till det i mitt bröst. Den där lilla dumma elaka rösten inuti mig som säger åt mig att sluta vara en sådan drömmare. Som säger åt mig att jag självfallet inte har något att erbjuda henne, inte en kvinna av hennes vackra själ.

Så nu ska jag städa. Stänga av rösten. Bara koncentera mig på att flytta koppar och damm och rökig luft. Städa kattlådan och golven och min egen ande. Lyfta mig själv i håret och bli värdig det jag känner.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: