Så tomt

4 12 2010

DSCF0048

Image by Ninian Reid via Flickr

Jag kommer på att jag inte vet vart hon bor. Staden vet jag, sällskapet känner jag på något sätt. Men jag skulle inte kunna skriva ett brev till henne, ett på papper och med ett frimärke på kuvertet. Gatan är för mig okänd, adressen blind. Ett sådant brev skulle sluta stumt i en brevlåda. Landa och aldrig komma fram till hennes händer. Så märkligt. Så surrealistiskt. Den jag älskar kan försvinna från jordens yta utan att jag kan göra ett enda dugg för att hindra det. Hon kan lämna hålet av sig själv efter sig och låta mig lida i resten av tiderna utan att jag kan göra något alls. Det kommer inte ske, men det kunde hända.

Ord följer på handling. Mitt kön funderar på henne medan mitt hjärta pumpar tomma slag. Mitt blod fattas mig. Slagen från den muskel som håller mig vid liv dunkar i mitt bröst men det går på tomme. En desperat rädsla för att börja vilja äga. Det som aldrig får ske. Jag vill inte äga henne. Jag vill ägas av henne. Fast så är det ju redan. Mina ord och mina tankar kretsar likt katten kring het gröt. Hennes doft börjar lämna min lägenhet och nästa gång hon kommer ska jag be henne ta med lite av sin kropps sällsamma parfym för mig att spara i en liten silverflaska på mitt bord.

Vi går här, jag och hunden och katten och famlar efter minnet av henne. Hon. Den Underbara Cecilija. Hon som jag aldrig i hela mitt liv trodde jag skulle träffa. Hon som är så vacker utan smink att det svider i hjärtat när jag tänker på det.

Men jag måste, för att överleva, släppa tanken på henne. I alla fall då och då. Annars kommer jag gå under i eld och rök. Brinna upp i mörka natten. Aldrig mer få ro i sinnet. Hon måste få leva utan att jag klänger mig fast som vid en planka på havet. Om jag bara visste hur jag ska göra för att göra det. Inte bara tänka på det utan faktiskt göra. Göra gott och inte ont. Inte slita henne och mig själv itu genom att ständigt klistra mig fast vid hennes hjärta.

Rutiner får ta hennes plats tills hon återkommer och skapar den där bubblan igen. Rutiner och tid och tålamod och ändlös kärlek. Längtan får aldrig bli ett ok, den måste stärka och inte försvaga. Men jag vill inte. Jag vill inte ha tålamod. Jag vill bli en stalker. Sitta utanför hennes fönster i mörka natten och frysa sönder fötterna. Se skuggorna från hennes kropp. Bli en sur smak i hennes mun, bara för att få vara i henne. Hellre sur i än söt utanför.

Röker tills jag spyr. Dricker kaffekopp efter kaffekopp och tänker på att jag ångrar så förbannat allt jag inte hann. Så rädd för att dö, nu när jag äntligen lever. Varför ska det vara så svårt att leva? Kan det inte bara få vara lätt, nu när allt ska vara så underbar? Måste jag vara så förbannat tramsig? Så liten på jorden. Så ohelig.

När jag inte får studsa mot henne blir livet stumt och tomt. Alla tankar landar platt och slutar aldrig fladdra. De rotar sig inte. De bara bubblar runt som såpbubblor i vinterkylan. Stiger och spricker, faller och stiger och spricker. Ingen som tar emot. Tankar för ingen.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: