Jag sjunger min sång

5 12 2010

Motilal Nehru, d. 1931, freedom fighter and fa...

Image via Wikipedia

Mitt liv är en countrysång. Det har nog alltid varit det, men jag har bara inte vetat om det. Sådär melankolisk och klagande, svepande och lagom sorglig. Idag vaknade jag utvilad och trött. Såg fram mot en kopp kaffe, en cigarett, tidningen och sitta och klappa Dipp, hunden. Det är konstigt, jag har alltid älskat den jycken, sedan första sekund jag såg henne. Nu älskar jag henne ännu mer, eftersom Cecilija tycker så mycket om henne. Det är som ett gemensamt barn. Dipp tröstar och lyfter och glädjer och är varm och mjuk och ivrig och hysterisk och man kan inte annat än tycka om henne. Hon är godheten personifierad. Hon har goda ögon. Vackra, bruna, snälla.

Katten ligger i fönstret och värmer sig ovanför elementen. Även hon tycker om Dipp, i alla fall står hon ut med henne. Min katt, Chips, som varit med mig på den här sällsamma resan från att vara en man på uppåtgående, en stigande stjärna, till den totala kraschen. Hon har legat bredvid mig på nätterna och inte krävt mer än lite mat och min kroppsvärme. Utan den katten vore jag nog fan död. Hon har hela tiden funnits där. Nu har jag henne, jag har Dipp, jag har Cecilija och framför allt har jag mina barn. Jag är en stjärna på uppåtgående igen. Jag är rikare än den allra mest förmögna människan i världen.

Mitt som jag skriver så ringer Cecilija. Vi pratar och jag fylls av den där märkliga känslan av att aldrig vilja sluta höra hennes röst. Det är märkligt eftersom jag är en man som älskar min egen röst. Att jag lyssnar är ovanligt, jag bara kör över, som en ångvält. Nu lyssnar jag och njuter av hennes tankar och ord. Hon är en konstnär precis som jag är. En bohem precis som jag är. En fri själ precis som jag är. Ett freak precis som jag är. Vacker, så otroligt vacker, precis som jag inte är. Jag har aldrig suttit och pratat med en vackrare människa. Inte på riktigt. Hon är genuin vacker. Utan smink och utan fixat hår. Som en ung flicka trots att hon är 38 år. Med en kropp som en gudinna. Min första tanke när vi började prata var att tösen driver med mig. Hon kan aldrig vara intresserad av en sådan människa som mig. Men det är hon. Hon älskar mig och jag har mest tur i hela jävla världen. För det handlar om att jag har tur, det ligger ingen skicklighet bakom det hela, inga spel. Bara ren tur och jag får se mig själv som välsignad.

Så livet är gott. Jag ska gå ut med jycken i snön. Hjälpa henne att leka i skogen, öva gå fin på vägen och sedan kommer vi in från kylan och möter katten.

Någon som slog mig igår när jag satt och skrev. För skrivandet handlar om ren terapi, alltså skrivandet på bloggen, inte det andra skrivandet, det är på blodigt allvar. Men här är det terapi. Det som jag kom på var att jag gnäller ju fan även när jag har det bra. Det får jag sluta med. För min egen skull. För mina barns skull. För Cecilijas skull. För alla människor runt om kring mig. Gnäll är bra ibland. Men när man fastnat i ett mönster får man allt bryta sig loss. Så jag bryter väl då.

 

”I’m not going to change the way I look or the way I feel to conform to anything. I’ve always been a freak. So I’ve been a freak all my life and I have to live with that, you know. I’m one of those people.” J. Lennon

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: