Passus

6 12 2010

Jag har tagit bilden själv alla får använda denna.

Image via Wikipedia

Jag har det där elaka draget i mig. Mördar med tungan. Mördar i tanken. När världen blir så där mörk att jag inte står ut. När jag inte kan tygla min otålighet, den som förstört så mycket. Då blir jag någon annan. Eller, då blir jag en del av mig som jag inte vill kännas vid. Gapar och skriker och säger så elaka saker jag bara kan, drar näven i väggen gång på gång, kastar glas. Försvinner in i en värld där bara jag själv och mina frustration finns, där jag tar mig rätten att köra över, som en ångvält. Jag måste döda den delen av mig. Men hur dödar man en del av sig själv utan att resten stryker med på köpet?

Det har visst en del med min manodeppresivitet förklarade läkaren för mig. Det är när man är på botten och toppen samtidigt som det där händer. När världen tycks gå lite saktare än man själv. När man vet precis vad man vill och tycker och folk inte fattar. När det brusar i skallen för att man är så fylld av sitt egna självförakt att man försöker få andra att känna det samma inom sig. Så att man gör sig förstådd.

Så jag kan bara hoppas att medicinen jag nu tar kan jämna ut den där kemiska obalansen. Göra mig mer levelheaded som de säger i Norge. Få mig att sluta sluka livet som om det vore något som skall slukas tills det går över. Jag vill inte förlora min kreativitet. Jag vill inte förlora de sakerna som jag faktiskt är bra på. Bara sudda ut det som drar ner mig och andra i bottenlösa hål.

Nu när jag äntligen har hittat och fångat mina drömmars kvinna måste jag hålla kvar vid henne. Eller snarare få henne att vilja hålla kvar vid mig. Hon är allt jag letat efter. Kreativ, känslig, galen, snabb som en kulspruta, vacker, så vacker, kysser underbart, har ett bagage som lärt henne livets hårda skola. Vill skapa med mig. Skriva och göra musik, hon säger att jag kan men jag tvivlar. Men jag ska ge det ett eller millioner försök. Hon drömmer som samma saker som jag, är min spegelbild fast unik. Då duger det inte att tappa fattningen varje gång jag spiller lite kaffe på tröjan.

Sådant får man arbeta med. Medicin eller inte medicin. Läkemedel är kryckan, men jag måste gå själv. Det är sådant jag tänker medan jag sitter i köket under köksfläkten och röker och läser Keith Richars självbiografi. Det är sådant jag tänker på när jag ska somna. Hur jag ska bli en bättre människa. För henne, för min mor, för mina barn, för alla de stackars kvinnor jag plågat genom tiderna, för de kvinnor som plågat mig och som jag vill visa att de gjort bort sig totalt när de rövknullade mina känslor.

Det är kaos i skallen.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: