I väntan på dunket från skenorna

9 12 2010

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Det är när vi pratar som det exploderar igen. Allt det som ligger och pyr som man måste behärska eftersom hon helt enkelt inte är här. En cam är en underbar sak. Jag kan se henne, hon kan se mig. Men det är en skärm mellan oss. En skärm och tusen millioner mil. Känns det som i alla fall. Det man känner är alltid sant så då är det väl så att hon är på mars och jag i en annan galax just nu. Ändå ses vi, ändå älskar vi varandra.

Hon frågar mig oroligt om jag verkligen är hennes och jag svarar att jag är hennes och ingen annan. Inte ens jag själv äger mig längre. Jag är hennes. För hennes skull och för min skull. För alla mina skulder och alla hjärtslag. Så vi tittar på varandra. Länge. Säger mest ingenting, bara tittar, ler. Slänger små kyssar åt varandra. Som två tonåringar. Men för mig är det första gången jag är kär på riktigt. Hon är min första kärlek. Kanske är jag hennes. Jag vet inte och jag bryr mig inte, bara jag vet att hon vill ha mig. Jag är hennes. Så enkelt är det.

Dagarna bara rullar på. Helst skulle jag sätta livet på paus, sova bredvid hunden och katten och hennes kvarglömda byxor till hon kommer med tåget igen. Men jag får vänta på just det där speciella tåget och under tiden måste jag rasta hunden, ge katten mat, äta själv och städa. Allt sådant som man bara måste göra för att livet inte ska gå åt helvete på riktigt. Så medan jag väntar på tåget så gör jag allt för att tiden ska gå och gå fort.

Men först ska vi fira jul och nyår. Först ska vi samlas på var sitt håll. Sedan kan jag börja lyssna efter tåget. Sedan kan jag släppa skurtrasan. Sedan kan bubblan vi skapar slutas igen. Sys igen. Svetsas fast. För några dagar tills vi börjar om med att längta. En evig cirkel av längtan och passion och stadig puls.

Det är därför det blir som en krasch och totalt kaos i skallen och en explosion i ryggmärgen när jag pratar med henne, ser henne, så nära men så långt bort. Det blir som att bubblan retas med mig, sluter sig på skoj för att omedelbart spricka som en såpbubbla i solskenet. Det är därför jag känner att jag lika gärna kan lägga mig för att sova klockan 20.00 på kvällen. Jag har ingen som helst anledning att vara vaken när jag kan låta tiden skena genom att sova bort den.

Så jag lägger mig.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

10 12 2010
Åsa

Åh den kärleken.. Ljuvligt att se.. Vårda den väl och njut!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: